Feodor Dostojevskij

Om någon frågar mig om vem som är världens främste författare brukar jag säga Ivan Turgenjev. Men det är sällan som någon ställer den frågan. Turgenjev var ju novellist med förankring i både den ryska och den franska kulturen. Men det är min egen uppfattning och jag har förstås bara läst honom i översättningar, men jag är långt ifrån ensam i min bedömning. Men många håller naturligtvis andra författare högst. Den som ofta sätts som nummer ett är naturligtvis Feodor Dostojevskij.

Dostojevskij uppfattas ofta som en son av huvudstaden och den kulturhuvudstaden S:t Petersburg. Så var det dock inte. Han föddes i Moskva och levde där under sina första femton år. Dostojevskijs liv blev stormigt och oroligt, men han såg alltid tillbaka på sin barndom och uppväxt i Moskva som en trygg och harmonisk tid. I sitt författarskap finns det hela tiden tydliga spår av hans trygga barndom i Moskva. Vid den tiden var det en mycket stor kulturell skillnad mellan kulturhuvudstaden S:t Petersburg och Moskva, moskoviternas huvudstad. Den kulturella eliten i ”Burg” såg helt enkelt ned på moskvaborna. Det var skillnader i dialekt, i språk, i intressen och i beteende. S:t Petersburg var en europeisk stad och dess kulturella och intellektuella skikt betraktade helt enkelt Moskva som en enda stor bondby. Den attityden finns i någon mån kvar även i dag.

Dostojevskij försökte hela sitt liv att bli en i den intellektuella eliten i S:t Petersburg, det skick som i Ryssland alltid helt naturligt omtalats som ”intelligentian”. Ett begrepp som egentligen bara används i ryskan och franskan. Trots Dostojevskij försök att bli accepterad i S:t Petersburg var han hela sitt liv något av en moskovit i fråga om smak, språk och vanor. Att betraktas som moskovit var i varje fall på den tiden inte något adelsmärke i Ryssland. Dostojevskij sjävl älskade Moskva och hittade i staden som i sin egen byxficka. Det var också i en tidning i Moskva, ”Den ryska härolden”, som han som följetonger publicerade sina stora arbeten såsom Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov och Onda andar.

Dostojevskij kom från en prästsläkt och han var själv djupt religiös. Hans farfar och hans farfars far och ett antal andra manliga släktingar hade varit präster. Hans far, Mikhail Andreevitj, hade studerat vid ett prästseminarium. Dock hade han aldrig prästvigts, men var en djupt religiös man. Fadern var sjukhusläkare. Under Dostojevskij uppväxt präglades hemmet helt av den kristna tron. Varje dag inleddes med gemensam bönestund och familjen gick i kyrkan flera gånger i veckan. De religiösa högtiderna iakttogs mycket noga. Denna religiöst stränga uppfostran i ortodox tro kom att prägla Dostojevskij hela liv och hela författarskap.

Den store författaren växte upp i en lägenhet i ett annex till Mariinskij-sjukhuset i Moskva. Det var ett sjukhus för de allra fattigaste och hans far var läkare där. Sjukhuset hade byggts på initiativ av tsar Paul I:s änkan, Maria Feodorovna, och var färdigt 1803. Sjukhuset blev ett av de främsta sjukhusen i Ryssland vid den tiden och vården präglades i högsta grad av kristen kärlek och värdighet sam av europeisk humanism.

Föräldrarna tillät inte att Dostojevskij och hans syskon hade kontakt med sjukhuset patienter, vilka naturligtvis rörde sig i närheten av familjens bostad. Från lägenheten hade man full insyn i livet på sjukhuset inre gård och Dostojevskij, som var en mycket känslig och sensibel pojke, kunde se mycket av allt lidande omkring sig. Föräldrarna samtalade även om allt lidande som fanns där på sjukhuset. En del av patienterna hade grava psykiska störningar och svälten var utbredd. Litteraturforskaren menar att denna säregna miljö i hög grad påverkade den unga pojken. Det har påpekats att det första ordet i det första publicerade av alla hans arbeten var ordet ”fattig” (Fattigt folk).

Dostojevskij familj präglades av medkänsla och filantropiska gärningar. Hans bror Andrej har berättat om familjens sommarpromenader. I samlad grupp gick familjen på promenad och passerade då de uniformerade soldater som stod post vid entrén till sjukhuset. Varje gång de passerade tog fadern fram några slantar och gav till soldaterna med en kommentar om att det är fattiga. Hela atmosfären sägs ha präglats av stor medkänsla. När familjens sommarhus brann ned ville familjens barnflicka absolut bidraga med 500 rubler till återuppbyggnaden. Ett för henne mycket stort belopp. Trots att Dostojevskij familj hade drabbats ekonomiskt av branden bidrog fadern med 50 rubler till att fattiga som också drabbats av den stora branden.

På Mariinsky-sjukhuset för fattiga fanns en liten kyrka, uppkallad efter apostlarna Peter och Paul. Det var i den kyrkan som han döptes och familjen deltog mycket regelbundet i gudstjänster och andaktsstunder. Från familjens vardagsrum kunde man se kyrkans förgyllda lökkupol. Senare i sitt liv ville Dostojevskij aldrig bo annat än i en bostad där man kunde se en kyrka från något av fönstren.

Den första bok som Dostojevskij läste på egen hand var en utgåva av Bibeln för barn. Det var en översättning från tyskan och hade titeln: Ett hundra välsignade berättelser från gamla och nya testamentena till glädje för barn (av Johann Hibner). Dostojevskij berättade senare i livet att boken hade några hemska litografier som illustrerade Adam och Eva i paradiset, Syndafloden och andra dramatiska berättelser i bibeln. Han kom tydligt ihåg både berättelserna och bilderna långt upp i åren. Han bror lyckades i vuxen ålder få dag i exakt samma utgåva av barnboken och förvarande den som en värdefull klenod. För båda bröderna var bibelns berättelser mycket levande och konkreta hela livet.

Den som stod Dostojevskij närmaste var hans bror Mikhail, som bara var ett år äldre. Både var passionerade läsare och båda drömde om att bli författare och båda kom bli del av litteraturhistorian. Mikhail skrev noveller, drama och poesi. Dessutom översatta han många arbeten från tyska och franska. En del av hans egna arbeten publicerades i S:t Petersburg och fick välvillig kritik. Särskilt uppskattades hans översättningar av Goethe och Schiller och dessa arbeten gavs ut i många upplagor. Dessutom var de två bröderna tillsammans redaktörer för två av de mest betydande litterära tidskrifter på den tiden (Tid och Epok).

Båda bröderna Dostojevskij hyste en gränslös beundran för Pusjkin och ansåg honom vara den främste av alla poeter. Feodor Dostojevskij kunde i stort sett all Pusjkins poesi utantill. Han kunder recitera hela verk av Pusjkin, som då levde. Ingen av bröderna lyckades få tillfälle att sammanträffa med Pusjkin. De kom till S:t Petersburg bara några månader efter att den stora poeten hade dödats i en duell. Både bröderna var djupt skakade av dödsfallet och ville veta allt om själva händelsen. Bröderna hade då redan drabbats av en tragedi när deras egen mor, Maria Feodorvna, hade avlidit samma år och i samma ålder som Pusjkin. Feodor har berättat att om det inte hade varit så att bröderna redan bar sorgkläder efter moderns död, så hade han bett om faderns tillåtelse att få bära sorgdräkt för att sörja Pusjkin. Bröderna reste till S:t Petersburg för att genomgå en inträdesexamen, men i stället begav de sig till platsen för duellen och även till Pusjkins lägenhet för att få se den plats där denne tog sitt sista andetag till följd av skadorna under duellen.

Dostojevskij påverkades och inspirerades i hög grad av Pusjkin och man kan se påverkan i alla hans böcker. Ibland är det bara antydningar, men ibland rena citat och konkreta hänvisningar. I ”Fattigt folk” läser några av huvudpersonerna poesi av Pusjkin. I Dostojevskij mest kända tal hyllade han med stort engagemang Pusjkin.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.