Kräftor

Det är skillnad mellan att röka och röka på. Det är också skillnad mellan att läsa och läsa på. Själv gillar jag att läsa på, vilket är straffritt. Dessutom lär jag mig mera av att läsa på än att bara läsa. Just den här morgonen har jag läst på om kräftor. Själv gilla jag inte kräftor. Det är som att bygga larviga plastmodeller, men baklänges så att säga. Väldigt mycket pillande. De har ju inte något kött. Mätt blir man inte och tillbehöret intresserar mig inte heller. Vägrar dessutom att bära löjlig strut på huvudet där i augustinatten. Tacka vet jag Stinas kyckling, mineralvatten och en god bok. Utan att behöva ha strut på huvudet. 

Det var till och med så att Carl von Linné bestämt avrådde folk från att äta kräftor. Hans förklaring var helt enkelt att det var motbjudande. En annan förklaring kan vara att han själv var allergisk och fick nässelfeber när han åt skaldjur. Det har han skrivit om i sina skrifter. Den inställning som han gav uttryck hade varit den allmänna i många hundra år. Men på 1700-talet, då Linné levde, började kräftan att konsumeras som mänsklig föda. Bellman skrev om ”kräftan ljustras röd i Kastrull´n” i Fredmans epistel nr 80. Man vet inte riktigt när den skrevs, men troligen 1789 eller 1790. Det första omnämnandet av kräftor som mat här i Norden är att den danska och norska drottningen Kristina av Sachsen år 1504 hade beställt ett rejält parti kräftor från Lübeck till Köpenhamn. Även vår svenske kung Erik XIV beställde massor med kräftor till sin halvsysters bröllop. Det var år 1562. Det var också Johan III som såg till att man började odla kräftor i vallgraven utanför Kalmar slott. Kräftätandet var ett kungligt nöja i höga Norden. Allmogen var länge avvisande till att äta de där stora insekterna. Det var först en bit in på 1800-talet som kräftor blev populära mot restaurangerna i Paris. Från Paris spred sig intresset för kräftor på bordet och det utvecklades snart en ganska omfattande handel med levande kräftor. Berlin blev centrum för handeln med kräftor och de stora exportländerna var Sverige och Finland. På den tiden åt man kräftorna varma på fina restauranger runt om i Europa. Först in på 1900-talet blev kräftätning mera utbredd i vårt land och då började man äta kräftorna kalla i stället för varma. Sedan vet vi ju att kräftor långt senare började importeras från Turkiet och från Kina.

Ordet ”kräfta” är ju den gamla otäcka benämningen för cancer. Den märkliga beteckningen har sin förklaring i att den grekiske medicinens fader, Hippokrates på 400-talet f.Kr, i en skrift förklarat att en cancertumör liknar ”krabbor”. Både det grekiska ordet carcinos och det latinska ordet cancer betyder både kräfta och krabba. Därav förklaringen till att Hippokrates beskrev utseendet som en krabba och att vi har en översättning, en fel översättning, som anger kräfta och inte krabba. Man kan vara helt säker på att stjärntecknet cancer avser krabban och inte kräftan. Även det är någon form av felöversättning. Det borde hete ”krabbans tecken” i stället för ”kräftans tecken”. Den första bild av stjärntecknat som en kräfta och inte som en krabba finns för övrigt i det västra rosettfönstret i Notre Dame-katedralen. Det fönstret anses framställt omkring år 1250.

När vi talar om ”kräftans vändkrets” så anger vid den nordligaste latitud där solen står i zenit innan solbestrålningen åter går mot söder. En förklaring som har givits under åren är att beteckningen har sin förklaring i att kräftor går baklänges. ”Kräftgång”. Men det är fel förstås. Kräftor går inte baklänges utan de går i sidled.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.