Räknestickan och annat

Miniräknaren kom ut på marknaden 1974. Det var då som var och en kunde köpa en till överkomligt pris. En av de billigaste såldes på Broddmans i Stockholm och hade röda lysande siffror och division skedde genom så kallad omvänd polsk notation. Det gick alltså att räkna alla fyra räknesätten. Det var en revolution i den praktiska räknekonsten. Tidigare hade folk i allmänhet tvingats räkna för hand med penna och papper. Det var lite si och så med räkneförmågan när självdeklarationerna skulle lämnas in. Taxeringsnämnderna kunde notera att antalet summeringsfel, medvetna eller omedvetna, snabbt minskade när miniräknarna blev vanliga under 1970-talet. Men hur räknade man förr?

Det är klart att många kunde räkna snabbt och säkert med papper och penna. Klassiskt är lanthandlaren med en pennstump bakom örat som blixtsnabbt kunder både addera och multiplicera. Pennan for fram över en pappersbit från en papperspåse med rasande fart. Kunden kunde inte kontrollera om det var rätt räknat och något kvitto skrevs inte heller. Men den lanthandlare som fuskade och blev ertappad fick genast dåligt rykte. Men räkna kunde han eller hon.

Det fanns förr bara några sätt att räkna. Huvudräkning, räkning med papper och penna, kulram, räknesticka och senare även räknesnurra. Det var handlare, folk på salutorget, ingenjörer och militärer som tvingades räkna. Länge ansågs det inte ”fint” att kunna multiplikationstabellen i huvudet. Det ansågs nämligen baratorghandlare och bodknoddar som behövde kunna räkna. En bonde behövde kunna räkna antal säckar och lådor och kossor, men behövde inte kunna multiplicera.

Kulramar var sällsynta i vårt land. De användes nog mest i skolorna för att lära de små knattarna att räkna. På fingrarna kunde man räkna till tio och kanske lite längre än så. Men kulramar har varit vanliga på salutorgen runt om i Europa, särskilt i Ryssland. 

Under 1900-talet kom räknestickan till allmän användning, men bara bland ingenjörer. Räknestickans storhetstid var nog 1940-talet och fram till 1974. Då dog den. Dessförinnan hade alla som gått på gymnasiet tvingats köpa en räknesticka (de var inte helt billiga) för att lära sig räkna på den. De flesta lärde sig aldrig utan det blev mest ”jag provade på och förstod lite av hur den fungerar”. Men ingenjörer av alla schatteringar använde sig av räknestickan. Det var nästan som en statussymbol. Det fanns små behändiga räknestickor som ingenjören kunde ha i kavajfickan (det var ju nästan alltid en man) och så de större som kunde ligga på skrivbordet.

Räknestickor bygger på att två logaritmiska skalor kan förskjutas mot varandra så att man kan avläsa det siffermässigt resultatet av multiplikation och division. Med lite träning och god blick kunde man räkna med två decimaler. Men man tvingades att själv hålla redan på var decimalkomman skulle stå. Räknestickan visade inte skillnaden mellan 7,3 och 73 och 730. Dimensionen i det hela fick man själv hålla redan på. Det blev vackra och prydliga approximationer. Men fort gick det. Ett skämt om ingenjörer som snabbt räknade med stickan var: Om man frågade en ingenjör om vad 2 gånger 3 är så skjuter han lite på räknestickans rörliga del och svarar: Det är ungefär 6.

Räknestickan och räknesnurran var i praktiken de enda praktiska räknemetoder som fanns före miniräknaren. Med räknesnurren, en svensk produkt, kunde man lätt även addera och subtrahera. Med räknestickan kunde man lätt multiplicera och dividera, räkna ut kvadraten och kuben samt dra kvadratroten ut ett tal. Man kunde även annat, men det krävde nog specialintresse och hyggliga kunskaper i matematik. Många räknestickor visade logaritmer.

Man ska ha vördnad inför räknestickan. I dag tillverkas inte några längre. På loppis kan du köpa en fin räknesticka för 30 kronor. Går den lite trögt kan man smörja den med talk eller potatismjöl. Räknestickan är en genial uppfinning och utveckling av den ursprungliga konstruktionen. Det har funnits flera hundra olika varianter. Den första användbara räknestickan säga ha uppfunnits av den skotske matematikern John Napier. Han publicerade sitt system 1614. Den utvecklades senare under 1600-talet av andra matematiker. Förutom vanliga räknestickor utvecklades många speciella varianter för att exempelvis räkna vikten på boskap utifrån kroppsdimensioner och att räkna på dimensionen på timmer. Det fanns stickor för att beräkna volymen på öl och vintunnor med specialskalor för att beräkna den skatt som togs ut på innehållet. Den moderna räknestickan, men en glidande stav i mitten, presenterades dock först 1799 och kallades i England för ”Soho slide rule”. För övrigt var just Skottland och England tidigt ute med användningen av räknestickor. Sådana användes för navigation till sjöss och för artilleriet. En räknesticka med fyra skalor, två för multiplikation och division och två för kvadraten och kvadratroten utvecklades 1859 av den den franske artilleristen Amédée Mannheim. Det var även han som var den förste som använde en flyttbar markör som kunde skjutas till olika lägen över skalorna för att göra det enklare att läsa av skalor som inte ligger invid varandra. Men det sägs även att den idén ursprungligen kom från Isac Newton.

Frågan är om inte de främsta tekniska faktorerna för utvecklingen av samhället under 1800-talet och början av 1900-talet var hästen, ångan och räknestickan. Den senare användes för att beräkna Golden Gate-bron, hållfastheten på alla andra broar och dimensionerna på alla skyskrapor. Räknestickan användes för beräkning av alla matematiska samband för kärnreaktioner. Atombomben konstruerades med hjälp av räknestickor. Det fanns inte några datorer som var användbara. Man hade räknesnurror och räknestickor. När det svenska jaktflygplanet J 29 Flygande tunnan konstruerades i slutet på 1940-talet hade SAAB en ”räkneavdelning” där det satt omkring 20 flickor (inga män) och hela dagarna gjorde hållfasthetsberäkningar med hjälp av räknesnurror. Ingenjörerna lämnade in  lappar med de tal som skulle beräknas och så snurrad flickorna på sina räknesnurror. När USA sände människan till månen (Apollo-projektet) fanns det alltid med en räknesticka ombord som skulle kunna användas om de förhållandevis enkla datorerna slutande att fungera. Det var inte bara människan som var först på månen. Även räknestickan var först på månen.

Även om engelsmännen var första med räknestickor så användes den över hela världen. Särskilt populär ska den ha varit i Japan. Tillverkningen skedde framförallt i Tyskland och Japan. All tillverkning upphörde i slutet av 1970-talet när miniräknaren kom. I dag kan man bara få tag i en räknare på loppis eller begagnat på nätet. Det gäller för övrigt även räknesnurror och skrivmaskiner. Det tillverkas inte heller några skrivmaskiner i dag och det är hopplöst att försöka få tag i färgband till en skrivmaskin. Men se till att du har en räknesticka och att du kan multiplicera och dividera med den. Det är nämligen intressant med räknestickor och i dag är det få som kan räkna med sticka.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.