Stålfarfar

En gång i tiden visste alla i vårt land vem Stålfarfar var. Det var den spänstige åkaren Gustav Håkansson (född 1885) som vid 66 års ålder försökte ställa upp i det första Sverigeloppet på cykel. Loppet arrangerades av Stockholmstidningen (”Stocken”) och var ett lopp i etapper med start i Haparanda och mål i Ystad. De som ville deltaga fick ansöka och ange sina meriter. Bara 50 man skulle få deltaga och det skulle vara just män mellan 23 och 40 år. Gustav Håkansson, försedd med ett rejält yvigt skägg bodde i Gantofta utanför Helsingborg och var en erfaren och vältränad cyklist. Redan 1927, vid 42 års ålder hade han cyklat från Skåne till fjällen för att plocka bär, vilka han sände hem med tågtransport. Ett annat år hade han cyklat från Skåne till Lappland för att se midnattssolen. Vid några tillfällen sa han ”Det enda som krävs för att få se världen är en cykel och två starka ben”.

I 1927 års utgåva av Turistföreningens årsbok kan man läsa en berättelse om några personer som är uppe i Jämtlandsfjällen för att plocka hjortron. En av dem dröjer sig kvar ute på en myr och hans kamrater ropade till honom för att han ska komma för att få se något märkligt. En skåning hade kommit cyklande över fjällen. Hans packning bestod endast av en liten väska, en filt, en rock och ett renhorn. Mannen hade brunt yvigt skägg och presenterade sig som Håkansson från Landskrona. Det var alltså Gustav Håkansson  långt innan han blev känd.

Arrangören för Sverigeloppet hade satt upp rejäla penningpriser både för etapploppen och för totalsegraren. Trots att Gustav var 16 år äldre än vad som stipulerades som högsta ålder ville han vara med och tävla. Därför satte han sig på sin cykel i Gantofta och cyklade upp till Haparanda för ”att tala med arrangörerna”. Det fick han göra, men han nekades att ställa upp i cykelloppet. Men Gustav gav sig inte utan bestämde sig för att ändå cykla, utom tävlan så att säga. Någon nummerlapp fick han inte utan tillverkade en egen och på den ritade han stor siffra noll. Någon klocka hade han inte med sig utan förklarade att tiden går varken fortare eller långsammare om man mäter den. Det hade han ju rätt i förstås. Under de tre första dygnen sov han mindre än 5 timmar sammantaget. 

Det här var sommaren 1951 och tävlingen skulle gå i etapper den 1 – 8 juli, men inlagda raser och sovtider. Men det där med att vila och sova det struntade Gustav helt enkelt i. Han cyklade på och sov knappast alls. Några timmars sömn fick han på några lokala polisstationer som lät honom vila ut i en arrestlokal. Första dagen rapporterade Dagens Nyheter om ”Det cyklande helskägget”. Men enligt historien var den en ung pojke bland åskådarna i Luleå som ropade till Gustav ”Där kommer Stålfarfar”. Man kan väl gissa att det var en pojke som gärna läste Stålmannen. En journalist hörde uttrycket och återgav det. Då var då som han direkt blev rikskändis under namnet ”Stålfarfar”, vilket pressen alltså hade döpt honom till. Allt intresse riktades nu mot Stålfarfar och de andra, som tävlade på riktigt, ville att han skulle stoppas på något sätt. Men han cyklade på med sitt stora flygande skägg. Det sades att han inte hade rakat sig sedan 1933, vilket hade sin förklaring i att han då blivit osams med sin barberare.

Gustav cyklade på mil efter mil på sin standardcykel, en oväxlad herrcykel. När han kom till Söderhamn övertalade polisen honom att låta läkarundersöka sig för att säkerställa att han inte skulle ta skada av ansträngningarna. Undersökningen visade dock att han hade utmärkta värden och ovanligt god kondition för sin ålder. Då hade han redan cyklat 78 mil. Han fick mat av vänliga människor utefter vägen och på ett ställe bjöds han på havrevälling, vilken han kommenterade med att folk i den trakten minsann kunde koka havrevälling. Annars åt han mest kakor och drack apelsinjuice under cykelfärden. Gustaf talade en skånska som inte kunde kallas ädelskånska och många norrut i vårt land hade svårt att förstå vad han sa. Målgången skulle ske i Ystad och dit anlände han efter 6 dagar, 14 timmar och 20 minuter. Det var i stort sett ett dygn före de andra, som fick deltaga i tävlingen. Trots att han officiellt inte deltog i tävlingen spelade Ystads brandkårs orkester för honom och det var enorm folksamling som välkomnade honom. Han bars även runt i gullstol. Ett par kilometer före målet hade han fått punktering och därför cyklade han i mål på fälgen. Något pris fick han inte för han deltog ju egentligen inte i tävlingen. Förnyad läkarundersökning efter målgången visade på samma blodtryck och samma vikt (67,7 kg) som i Söderhamn.

Alla var mycket imponerade av 66-åringen som cyklat 176 mil och kommit i mål ett dygn före de yngre vältränade cyklisterna som kunnat sova och vila mellan etapperna. Dessutom var det så att de 50 män som hade valts ut för tävlingen hade fått gratis resa med tåg till Haparanda och där fått vila i flera dagar före loppet. De hade dessutom fått specialkost och stått under läkartillsyn. Gustav hade inte fått något av detta utan han hade själv cyklat upp från Helsingborg till Haparanda för att få vara med i tävlingen, vilket han som sagt inte fick. Vad han hade ätit på vägen  upp till Haparanda är okänt.

När elitcyklisterna gick i mål var inte Gustav kvar i Ystad. Han hade då flugits till Liseberg i Göteborg för att framträda inför en enorm publik. Det var först nära Carola stod på scenen många år senare som publikrekordet slogs. Gustav intervjuades i många tidningar och han fick betalt för sina framträdanden och intervjuer. Han sålde även foton av sig med autograf. Man tror att han fick in omkring 50 000 kr på sina framträdanden direkt efter cykeltävlingen, vilket var mycket mer än vad vinnaren i Sverigeloppet fick i prispengar.

Stålfarfar var på alla löpsedlar den där veckan och även radion rapporterade om hans cykelfärd. Det skrevs även om honom i tidningar i de nordiska grannländerna. Till och med brittiska The Guardian hade ett reportage med rubriken ”The cycling legend The Steel Grandpa”.

Sedan Stålfarfar blivit rikskändis åkte han runt och framträdde på många ställen. Han kom under många år att besöka folkparker och pensionärshem för att berätta om sina resor på cykel och sjunga andliga visor. Gustav var nämligen djupt religiös och kunde sjunga. Han sjöng in några grammofonskivor med andliga sånger, av vilka han överlämnade några till kungen. Gustav var nämligen en stor beundrare av det svenska kungahuset. Omedelbart efter målgången i Ystad hade han blivit inbjuden av kungen, som gärna ville träffa landets nye cykelhjälte. Några av hans inspelningar finns tillgängliga på Youtube.

År 1959, vid 74 års ålder och åtta år efter det genomförda Sverigeloppet, cyklade Gustav från Helsingborg till Jerusalem för att besöka de religiösa platserna i Israel. Cykelturen tog ett halvår och hemresan skedde med båt. Orientlinjen bjöd på hemresan. Sammantaget var Gustav hemifrån i ett år. Det sägs att han hade en trippmätare på cykeln och att den stannade på 750 mil. Det är långt det. 

Gustav fortsatte att cykla och gjorde långa cykelfärder långt upp i åren. Den sista cykelturen gjorde han när han fyllt 100 år. Han blev nästan 102 år gammal. Redan 1908 hade han gift sig med Maria, vilken under många år drev ett café i Gantofta. Maria avled 1986 i en ålder av nästan 105 år. I pressen kallades hon ibland för ”Stålmormor”, vilket förefaller lite märkligt eftersom hon var gift i 78 år med ”Stålfarfar”. Det fick tillsammans tio barn, varav åtta uppnådde vuxen ålder. De ligger begravda på Kvistofta kyrkogård.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.