Mordet på Marat

Jean-Paul Marat föddes 1743 i Schweiz och mördades den 13 juli 1793 i Paris. Han är mest känd som en mycket radikal politisk ledare under franska revolutionen, då han ledde den fraktion som kallades Montagnard. Marat bedrev diverse studier i Frankrike och i andra länder innan han dök upp i London som en välkänd läkare. Egentligen hade han aldrig fullbordat någon läkarutbildning, men han öppnade ändå en praktik i London och fick många patienter. Under 1770-talet skrev flera böcker i vetenskapliga ämnen samt även i filosofi. Hans första politiska arbete var boken ”The Chains of Slavery (1774), det var i den som han utvecklade sin syn på aristokratin och hovet. År 1777 återvände han till Frankrike och fick en befattning som livläkare hos hertig d´Artois (som senare blev Karl X), yngste bror till Louis XVI. Under den tiden verkade han mest ha intresserat sig för att göra sig känd som en framgångsrik vetenskapsman. Han skrev vetenskapliga artiklar och utförde omfattande experiment med eld, elektricitet och ljusbrytning. Några av hans arbeten om elektricitet fick erkännande av Royal Academy of Rouen (1783). Då hade han lyckats bygga upp en framgångsrik läkarpraktik, men avvecklade den för att i stället kunna ägna sig endast åt vetenskapligt arbet.

År 1780 publicerade han ett arbete med titeln Plan de législation criminella (plan för strafflagstiftning). I den framgick att han redan hade förenat sig med många av kritikerna av ancien régime, framför kunde man notera att han tagit till sig Montesquieus ohc Rousseaus läror. Vid den här tiden hade han korrespondens med Benjamin Franklin. Marat misslyckades i sitt uppsåt att väljas in i Vetenskapsakademien, vilket satte djup spår hos honom. Själv ansåg han sig ha kunnat visa att några av Newtons rön var felaktiga. Som en följd av att han inte valdes in i Vetenskapsakademien vände han sig till grupper som var starkt kritiska mot den rådande ordningen inom samhället och i synnerhet inom vetenskapsvärlden.

I början av revolutionsåret 1789 publicerade Marat pamfletten Offrande à la patrie (Erbjudande till vårt land), i vilken har argumenterade för att monarkin alltjämt hade en möjlighet att klara av Frankrikes stora problem. Några månader senare gav han ut ett supplement där han nogsamt poängterade att kungadömet i första hand var intresserat av sina egna finanser och samtidigt helt bortsåg från folkets behov. Marat angrep samtidigt de som menade att det brittiska styrelseskicket borde stå modell för ett nytt ordning i Frankrike.

Från och med september 1789 framträdde Marat som en radikal och inflytelserik politisk ledare. Han var då verksam som redaktör för tidningen L`Ami du Peuple (Fokets vän). Detta var vid den tid då kungafamiljen av pöbeln tvingades lämna Versailles och föras till Paris. Marat framhöll att det var viktigt att vidtaga långgående åtgärder med högadeln för att förhindra denna att krossa revolutionen. Men redan 1790 kunde Marat inte vara kvar i landet efter det att han kritiserat finansministern Jacques Necker. Han flydde till England, men återvände redan efter tre månader när han bedömde att han åter vågade visa sig i Paris. Nu riktades hans kritik mot de revolutionsledare som han menade var för moderata. Bland dessa fanns markisen de Lafayette, hertig de Mirabeau och borgmästaren i Paris, Jean-Sylvain Bailly. Den senare var dessutom ledamot i vetenskapsakademin, vilket Marat naturligtvis fäste avseende vid. Marat fortsatte också att varna för att emigranterna skulle organisera kontrarevolutionära kampanjer mot revolutionen samt för risken att revolutionens motståndare skulle försöka förmå regenter runt om i Europa att tillsammans intervenera i Frankrike för att återinsätta Louise XVI som kung.

I sina pamfletter uppmanade han till folkliga uppror i olika avseende. På grund av sina försök till uppvigling dömdes han av nationalförsamlingen till ett månad fängelse.

Under 1790 och 1791 blev Marat alla mer övertygad om att monarkin måste avskaffas. Han argumenterade nationalförsamlingen skulle förklara kungen ovärdig att återvända till sin tron. Då han själv blivit ledamot i nationalkonventet (från september 1792) lade han fram förslag om progressiv inkomstbeskattning, statsunderstödd utbildning av arbetare och en kortare allmän värnplikt. Även om Marat hela tiden tala för att kontrarevolutionärer skulle likvideras anses det att han inte hade någon aktiv roll de massakrer som ägde rum i september 1792. Marat motsatte sig landets krigförklaring mot Österrike, men när kriget väl var igång och hotade landet menade han att det var nödvändigt med en tillfällig diktatur för att klara av den akuta situationen för landet.

Befolkningen hyllade Marat och inom kort var han en av de mest framstående ledamöterna i nationalkonventet. Anfall av de konservativa giondisterna ledde till att Marat framstod som ledaren för montagnards, en radikal grupp. I april lyckades girondisterna att få Marat ställd inför en folkdomstol (tribunal), men han frikändes från de politiska anklagelserna. Detta kan sägas ha varit höjdpunkten på hans politiska karriär.

Marat, som själv var läkare, led av en svår hudsjukdom. Ett sätt för honom att lidra klådan och smärtan var att sitta i ett varmt bad, vilket han ofta kunde göra hela dagar. Det var så arrangerat att han sittande i badkaret kunde läsa och skriva.

Carlotte Corday var 24 år och en ung girondisk från Normandie. Den 13 juli gick hon till Marats bostad och sade sig vilja träffa honom för ge honom information om revolutionsmotståndare som hon kände till och ville avslöja. Hon avvisades först personal som tjänstgjorde hos familjens Marat, men släpptes så småningom in till Marat, vilken som vanligt halvsatt i det korta badkaret med en handduk runt huvudet. Över badkaret låg en duk eller filt. Carlotte gick in till honom och började läsa upp namn på personer som hon påstod sig kunna peka ut som kontrarevolutionärer. Marat började anteckna namnen. Då tar Carlotte fram en stor kniv som hon haft gömd i sina kläder och som hon också inköpt samma dag. Hon stöter den stora kniven rakt i bröstet på Martyr, som skriker till och sedan ligger stilla. Han fru rusar till och även andra personer i hans hushåll. När de lutar sig över badkaret sprutar den en tjock blodstråle rakt ut i vattnet. Marat är då redan död. Carlotte försöker inte fly utan grips där i lägenheten. En rättegång mot henne inleds genast och giljotinerades på den tredje dagen. Hon arkebuserades på Place de la Révolution.

Mordet fick till följd att folket nästan såg honom som en martyr i kampen för folkets vilja. Hans namn gavs till 21 franska städer och större byar. Senare han hans livsöde sagts symbolisea ett samband mellan den franska och den ryska revolutionen. En av de första slagkryssare som byggde i Sovjetunionen fick namnet Marat.

Mordet på Marat har dramatiskt återgivits av den franske konstnären Jacques- Louis David. Målningen gjordes redan ett par dagar efter mordet och anses vara hans mästerverk. Den är ofta reproducerats och vida spridd.

Marat blev 50 år gammal. Som martyr begravdes hon under stora hedersbetygelser i Panthéon i Paris. Men bara ett par år senare hade de politiska vindarna vänt och kvarlevorna av Mara tog man bort från Panthéon.

Vad hände med badkaret? Troligen såldes hans änka badkaret till en granne som var verksam som journalist. I varje fall finns badkaret upptagen i grannens egen bouppteckning. En rojalist köpte badkaren och det hans dotter ärvde sedan badkaret 1805. När hon avled 1862 tillföll den enligt testamente en konstsamling. År 1885 hade en journalist på tidningen Le Figaro och skrev om badkaret. Konstmuséet insåg efter uppmärksamheten i pressen att de hade något som var verkligt värdefullt. Muséet vände sig till Madame Tussaud´s vaxkabinett och erbjöd kabinettet att få köpa badkaret för 100 000 francs. Kabinettets accept av priset, men brevet med svaret kom inte fram till mottagaren. Konstmuséet uppfattade det som att vaxkabinettet var ointresserade av att köpa badkaret, viket vaxkabinettet inte alls var. I stället såg muséet sig föranlåten att sälja badkaret för 5 000 franc till Musée Grevin och där står badkaret ännu i dag. Det är ett gammaldags badkar som är ganska djupt och kort samt med kopparskoning kring kanten.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.