Hitler gillade inte vita schäfrar

Hundrasen schäfer uppfattas ju av många som en typisk polishund och militärhund. Rasen benämnes på engelska ”german shepherd” och på tyska ”deutsche schäferhund”. Det är en kraftfull vallhund med goda karaktärsegenskaper såsom att vakta och skydda både betande får och hundens egen familj. Rasen är intelligent och lättdresserad.

Det var den tyske ryttmästaren (kapten) Max von Stephanitz som intresserade sig för tyska vallhundar och som bestämde sig för att definiera rasen och börja föda upp sådana hundar. Efter mycket sökande efter en idealisk hund fann han en sådan 1889 i Karlsruhe. Hunden hette Hektor Linksrhein och ryttmästaren köpte hunden och ändra dess namn till Horand von Grafrath. Tydligen fick tyska hundar på den tiden fullständiga och mycket ståtliga namn. Horand blev den första rasrena schäfern och hussen grundade den första rasföreningen för schäferhundar. Hundrasen blev uppskattad och schäfrar kom till stor militär användning under första världskriget. Man kan gissa att Adolf Hitler kom i närmare kontakt med schäfrar under sin över fem år långa militärtjänst på västfronten. Han tjänstgjorde ju där som ordonnans (rapportkarl). Hitler hade senare ett flertal schäferhundar, den mest bekanta är tiken Blondi som var med honom till slutet i bunkern i Berlin. Men Hitler hade tidigare haft flera hundar, av vilka några också hade haft namnet Blondi. Redan år 1925 fick han en schäfer som kallades Prinz och därefter Muck, en mycket väldresserad svart schäferhane, samt en ljus tik Blondi. Hon kallades även Blonda. När Blondi blev förgiftad av misstag ersatte Hitler henne med en ny ljus tik som fick samma namn. Hans hund Wolf dog redan 1923 och Muck och Blondi II 1939. En ny hanhund, även den kallad Wolf, drabbades av valpsjuka och dog. Två andra hundar, som kallades Berold och Sonja, lämnades bort efter bara en kort tid. 1942 skaffade han en tik vid namn Bella och samma år fick han även en ljus schäfertik av en brevbärare i Ingolstadt. Det kom att bli Hitlers sista hund, som också den fick namnet Blondi (III). Man kan notera att Hitler ofta kallade sig själv herr Wolf då han ville var lite anonym. Han var ju en mycket känd person redan i mitten på 1920-talet.

I samtal 1942 ska Adolf Hitler ha sagt: ”Jag är djurvän och tycker särskilt mycket om hundar. Den enda hund som jag över huvud taget skulle tänka mig att ha, är en schäfer, helst en tik. Det skulle kännas som ett förräderi om jag skaffade mig en annan hund. Vilka underbara djur de är! Vaksamma och trogna mot sin husse, tappra, djärva och vackra”.

Det berättas även i litteraturen att Hitler redan 1933 fick en skotsk terrier, som han kallade Burli. Han lekte gärna med den hunden, som fick rumstera fritt i hans bostad. Men Hitler förbjöd sina fotografer att ta foton av honom tillsammans med en terrier. Han förklarade nämligen att det inte passade för en sådan man som han att ses med någon annan hund än en schäfer. Jag kan notera att Churchill, som hade flera hundar, inte hade något emot att bli fotograferad med katter.

Ryttmästaren Max von Stephanitz var länge ordförande i rasföreningen och han betonade alltid att schäferhundar avlades fram med hänsyn till sina egenskaper och inte alls med någon hänsyn till utseendet. Det fanns på den tiden helt vita schäfrar, som ansågs rasrena. Dessa hundar bär på en recessiv gen (motsatsen till dominant gen), som ger vit eller gräddfärgad päls. I alla andra avseenden är den vita schäfern lika med den den vanliga mörka hunden. Men det rådde en missuppfattning i Tyskland om att vita schäfrar var albinos, eller i varje fall degenererade. När nazisterna kom till makten fick de även inflytande över olika former av ideella föreningar i Tyskland. I rasföreningen för schäfrar stärktes uppfattningen att vita schäfrar inte var ”riktiga” schäfrar. År 1933, samma år som Hitler tillträdde vid makten, förbjöd föreningen att i sitt avelsregister införa vita schäfrar. En bidragande orsak kan ha varit att Adolf Hitler själv vid flera tillfällen ska ha sagt att vita schäfrar inte är schäfrar. Men det finns inte belagt att han personligen skulle ha förbjudit att vita hundar registrerades som rasrena schäfrar. Resultatet blev i varje fall att all avel i Europa av vita schäfrar upphörde. Rasen avlades dock i USA och Canada. I dag är den en vanlig variant av schäfrar, särskilt i Nordamerika. Den vita varianten av schäfer kan sägas  i praktiken ha förbjudits i Tyskland år 1933. De första individerna av de vita schäfrarna i Sverige importerades från Schweiz i början av 1970-talet. Sedan 1991 registreras de som en egen ras i Sverige och kallas numera ”vit herdehund”. Svenska Kennelklubben (SKK) erkände rasen så sent som år 2000.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.