Den förste maratonlöparen

Från de stora slag som ägt rum i historien känner vi oftast bara platsen, orten och namnet på befälhavarna. Men från vissa strider träder ändock namnet och ansiktet på enskilda kämpar fram. En sådan är krönikans legendariske Björn Starke på Brunkebergs sluttningar den blodiga oktoberdagen 1471. Kämpen som med sitt slagsvärd röjde väg för sin herre, riddaren Sten Sture. En annan från historien känd person är löparen Feidipides, den soldat som efter segern vid Maraton år 490 f. Kr. bringade budet hem till Athen om grekernas stora seger. Hans namn är dock bara känt genom traditionen, men det finns anledning att utgå från att han haft det namnet och verkligen har existerat. Berättelsen anger att Feidipides bara hann säga ett par meningar om sitt lands seger, men att han sedan föll död ned av överansträngning. Man kan fråga sig om han sprang drygt 40 km i högt tempo, när han inte hade någon att tävla med. Kunde det ha någon stor betydelse om meddelandet kom fram till Athen en kvart senare? Armén hade ju under ledning av Militiades redan segrat mot perserna. Förklaringen ska dock ha varit att de grekiska krigarna, som just nedkämpat perserna utanför byn Maraton förflyttade sig i språngmarsch till Athen för att förhindra att den persiska flottan skulle segla in i den då helt oförsvarade staden.

Löparen Feidipides sändes troligen i väg för att förbereda Athen på att den grekiska hären inom kort skulle komma seglande. I dag går ett maratonlopp över 42 195 m. Den olympiska kommittén har själv förklarat att den sträcka som Feidipedes sprang troligen bara var 35 400 m.

Konflikten mellan den persiske storkungen och stadsrepubliken har pågått lång tid för år 420 f. Kr. Athen skyddade de joniska handelskolonierna på Mindre Asiens kust och på öarna i Egiska havet. detta i första hand för att skydda sin handel och för att försvara den grekiska kulturen. Men de joniska kolonierna på fastlandet hade dock alltmer kommit att bli beroende av storkungen. I några fall hade de blivit rena vasallstaterna. Det var uppenbart att den persiska stormakten efterstävade att lägga under sig även Athen och de joniska öarna. Perserna strävade efter att få total kontroll över den betydelsefulla handeln som ägde rum i Egeiska havet. Krigsmålet år 490 var att erövra det joniska öarna och även själva Athen.

Man kan tycka att den närmast till hands liggande taktiken skulle ha varit att låta den stora persiska flottan segla direkt mot Athen för att göra ett överraskande anfall mot staden. Klart var att perserna inte kunde nöja sig med att endast ta de joniska öarna. Om de begränsade krigsmålet till detta skulle Athen snart kunna återtaga öarna. Men om de erövrade Athen skulle de joniska öarna snart fallen även de. Men märkligt nog valde perserna taktiken att erövra en efter en av de joniska öarna under ett flera månader långt erövringståg till sjöss. Perserna tillämpade en mycket hård och skoningslös krigföring. De städer som gav sig utan motstånd skövlades inte. Befolkningen tvingades endast att svära storkonungen sin trohetsed. De städer som däremot bjöd motstånd besegrades, plundrades och skövlades därefter fullständigt. Taktiken syftade naturligtvis till att injaga skräck i andra städer och förmå dessa att kapitulera utan strid.

Förklaringen till det hela finner man med all säkerhet i de hårda politiska strider som under flera decennier förekommit i staden Athen. Striderna stod mellan två stormanspartier, peisistratiderna och alkmaioniderna. De hade växlat vid makten och den gruppering som för tillfället hade makten försökte driva den andra gruppen i landsflykt. Båda grupperingarna sökte i det fördolda stöd från den mäktiga perserkungen. Vid tiden för slaget vid Maraton hade peisistratiden Hippios begivit sig till storkungen och förklarat sig villig att hjälpa kungen att erövra Athen. Denne Hippias, som var grek, deltog själv i den persiska invasionshären. Perserna var därför övertygade om att de hade ett betydande stöd inom Athens murar. De förlitade sig på att Hippias partisaner, peisistratiderna skulle välkomna dem liksom även en del av den andra falangen, alkmaioniderna. Persernas förhoppning var att om den persiska invasionsstyrkan framstod som ett tillräckligt stort hot så skulle Athen helt enkelt kapitulera utan strid.

Men det fanns också ett motståndsparti i Athen under ledning av Miltiades. Denne ville under alla förhållanden bjuda perserna motstånd. Det var han som, när perserna närmade sig det grekiska fastlandet, lyckades övertala den beslutande församlingen i Athen att ta upp försvarsstriden och lova frihet till de slavar som blev soldater. När det blev känt att den persiska flottan seglade mot Maratonbukten marscherade Militiades med en betydande styrka mot byn Maraton. Samtidigt sände han löparen Feidipides till Sparta för att underrätta det persiska invasionshotet. Den sträcka som Feidipides den gången löpte var betydligt längre än dagens maratonlopp. Tveklöst måste denn Feidipides ha varit en mycket stark och uthållig löpare.

Perserna hade troligen valt att anfall för vid en viss tidpunkt eftersom det gjorde det just vid början av spartanerans heliga månad, då de av religiösa skäl inte ansåg sig kunna dra i fält. Sparta förklarade att staden inte kunde komma på krigsfot under de närmaste två veckorna.

Militiades armé marscherade norrut, men var underställda Kallimachos. Enligt den atenska historieberättelsen var det dock i praktiken Militiades som ledde hären. Hans taktik var att försöka hejda persernas framryckning till dess de hårdförda spartanska soldaterna anlände. Han besatte därför det trånga pass mellan berg och hav, vilken var den enda framkomliga vägen för perserna från Charadradeltat i Maratonbukten söderut mot Attika och Athen. Eftersom det skulle vara svårt för perserna att slå sig igenom passet låg det i stället i deras intresse att locka ut grekerna på slättlandet nedanför passet mot havet, för att det persiska rytteriet skulle få möjlighet att anfalla med full kraft. Grekerna, som redan besatt bergspasset, lämnade märkligt nog passet och gav sig ut på deltalandet och gav sig in i en batalj som de segrade i. Den historiska forskningen har sökt en förklaring till att atenarna lämnade sin gynnsamma skyddade ställning. En förklaring, som lämnades av den kände historieskildraren Herodotos, skulle vara att befälet cirkulerade bland ”strategerna” så att den som förde befälet den dagen ville ta tillfället att få hären under hans befäl att nå en stor seger. Men andra har menat att Herodotos måste ha fel eftersom befälsrätten inte alls då cirkulerade mellan strategerna, vilket i och för sig var förhållandet under Herodotos egen tid. Senare forskning har lanserat teorin att atenarna genom tillfångatagna persiska soldater, eller överlöpare, fått reda på att en stor del av den väldiga persiska armén i skydd av mörkret åter tagits ombord på fartygen, vilka därefter seglade mot Athen. Bara en del av hären lämnades kvar för att binda atenarna i bergspasset. Det var när detta upptäcktes av grekernas befälhavare Militiades som hären lämnade bergspassset och i den öppna terrängen uppnådde en förkrossande seger över perserna. Men det var endast en mindre del av den stora persiska hären som besegrades vid Maraton. Bara ett par hundra greker stupande medan perserna föll i tusentals. En uppgift säger att 192 greker dödades och antaldet stupade perser uppgick till 6 400. Militiades var pressad att i ilmarsch få sin här till Athen för att försöka försvara staden. Detta måste ha varit förklaringen till att löpåaren Feidipides pressade sig till det yttersta då han löpte med nyheten till det försvarslösa Athen. Så hårt pressade han sig så att han avled vid framkomsten efter att endast fått ur sig att atenarna segrat vid Marton. Om han dessutom hann berätta att den persiska flottan var på väg är inte känt, men vi vet att flottan då var på väg runt Kap Sunion med kurs mot Athen. Säkert var persernas avsikt att försöka förmå atenarna att kapitulera utan strid eftersom stadens här befann sig långt borta i norr. Den grekiska hären uppgick till ca. 10 000 man och man uppskattar att den persiska hären omfattande 25 000 eller 30 000 man.

Enligt Herodotos ”sprang de för brinnande livet”, när grekerna sprang från Maraton mot Athen. Där ställdes de upp på stranden vid hamnen full synliga från de persiska fartygen. Dessa låg utanför hamnen och den persiske befälhavaren tvekade om han skulle våga sig på en landsättning av sina trupper. Efter en tids tvekan gav perserna upp anfallsplanen och seglade hem. Nästa hot från perserna om erövring kom först tio år senare. En del har menat att maratonloppen är till åminnelse av alla de soldater som med sina vapen och utrustning rusade från Maraton till Athen. Det måste ha varit omkring 10 000 man, varav många slavar. Feidipeides var rapportkarlen som utan vapen och utrustning skickades iväg för att varna Athen för persernas flotta och att den egna hären var på väg mot hemstaden. Detta måste ha varit ett viktigare meddelande att få framfört än uppgiften om segern vid Maraton. Frågan är vad han andfådd lyckades få ur sig innan hans föll ihop död.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.