Äktenskap i romarriket

I romarriket fanns det en ganska omfattande lagstiftning om äktenskap. Av de bevarade skriftliga källorna vet vi faktiskt mer om själva skilsmässorna än om vigslarna.

Äktenskap var inte giltiga annat än om både bruden och brudgummens fäder hade givit sitt samtycke, vilket kunde ske både skriftligen och muntligen. Även om vigseln var en rent privat angelägenhet, utan några formkrav, så skrevs ofta ett kontrakt avseende hemgiften. Denna skulle näligen återgå vid skilsmässa och även vid kvinnans död. Det krävdes inte någon vigsel eller annan bröllopsceremoni för att paret skulle anses vara gifta. Men i allmänhet ordnades ändå en ceremoni, ofta i samband med kontraktsskrivningen rörande hemgiften. Lagen föreskrev vissa lägsta åldrar för giftermål. Åldern var tolv för flickor och fjorton för pojkar. Äktenskap mellan nära släktingar var inte tillåtet, gränsen tycks ha gått vid att äktenskap mellan kusiner var tillåtna, men inte med närmare släktingar än så. Vidare föreskrev lagen en hel del begränsningar hänförliga till samhällsklasserna. Så fick exempelvis inte de som tillhörde senatsklassen gifta sig med frigivna slavar. Fria romerska medborgare fick inte gifta sig med personer som ansågs vara av tvivelaktig karaktär, bland dessa grupper återfanns krögare, prostituerade och äktenskapsbryterskor. Det kan noteras att det inte alls var ovanligt med skilsmässor, vilket säkerligen förklaras med att många äktenskap, särskilt i de högre samhällsklasserna, var rena konvenansäktenskapen.

Slavar kunde inte ingå romerskt äktenskap, vilket hade till följd att de inte ansågs ha några släktingar. Däremot kunde de leva tillsammans och de romerska medborgarna till och med uppmuntrade sina slavar att få så många barn som möjligt. På så sätt fick ju slavägarna fler slavar och kunde till och med sälja slavbarnen. Många slavbarn skildes i späd ålder från sina mödrar genom att de såldes av ägarna.

I de lägre samhällsskikten var det vanligt att flickorna giftes bort först i de övre tonåren, vilket nog hade sin förklaring i att deras föräldrar hade svårt att få ihop till hemgiften. Men i de övre samhällsskikten var det å andra sidan vanligt att flickorna giftes bort redan it tolvårsåldern. De giftes då bort med äldre pojkar och män. Ofta var mannen 25 – 30 år innan han gifte sig och då gärna med en flicka som bara var 12 – 14 år. Det förväntades att flickorna var oskulder, medan männen skulle ha betydande erfarenheter av kvinnor och även av småpojkar. I det romerska riket fanns det gott om prostituerade kvinnor och kurtisaner – i varje fall för pojkar i de högre samhällsklasserna.

Romerska kvinnor i högre samhällsskikt födde förhållandevis få barn. Det har i forskningen spekulerats en hel del kring detta något märkliga förhållande. Det var på den tiden riskfyllt att föda barn, vilket kan vara en förklaring till att männen var återhållsamma med sina kvinnor och i stället gick till prostituerade och konkubiner. Det förekom även en del enkla preventivmedel, som man vet att både de högre och lägre samhällsklasserna använde sig av. Förmodligen var romarna så disciplinerade att de ofta tillämpade coitus interruptus. Tussar av ull, dränkta i olika vätskor, placerades även djupt i slidan. Ett av de medel som på så sätt förekom som preventivmedel var saft från dyvelsträck (bot. Ferula assa-foetida), vilket ämne kom att ersätta laser (gr. silphion), som var en växt som var så populär som preventivmedel att den helt utrotades omkring 200 e. Kr.  Namnet dyvelsträck betyder ”djävulens avföring” och utvinnes från rötter av en viss växt. Flera av de växter som ansågs kunna ha en preventiv verkan kan i dag återfinnas i recept till olika maträtter. Ämnet dyvelsträck ingår i dag exempelvis i den populära Worcestershire-såsen. Det vanligaste preventivmedlet, eller abortframkallande medel, var dock olika former av giftdrycker.

Överklassen i Rom födde påfallande få barn i jämförelse med slavarna och folk i andra länder. År 18 f. Kr. införde Augustus en lag, lex Iulia de maritandis ordinibus, som föreskrev att medborgare måste gifta sig före en viss ålder. Straffen var visserligen låga, men det ansågs i varje fall vara en skam att inte gifta sig. Ett tidigare förslag till sådan lag, med liknande innehåll, hade tio år tidigare ogillats av den romerska senaten. Det hade varit de två konsulerna M. Papius Mutilus och Q. Poppaeus Secundas som hade lagt fram förslaget för senaten. Båda dessa konsulter var ironiskt nog ogifta.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.