George Washington

Kring George Washington finns det många myter och han har i den amerikanska historien en upphöjd ställning, vilket vi kan ha svårt att fullt ut förstå. Han omtalas som generalen och landets förste president, den president som givit namnet till den unga statens huvudstad och även en av delstaterna.

George Washington kom från en brittisk familj av plantageägare i Virginia, som varit bosatta i kolonin sedan 1690-talet. Släkten invandrade till Amerika redan på 1630-talet. Trots att det inte fanns någon adel i kolonierna tillhörde han uppenbarligen det översta skiktet i delstaten. Alla britter i Amerika kände sig vid den tiden som lojala brittiska medborgare och undersåtar till den engelska kungen.

George Washington föddes i februari 1732. Redan som 11-åring miste han sin far. Denne hade först varit gift med Augustine Washington, vilken avled 1729. Med henne hade han två barn, sonen Lawrens och en dotter som hette Jane. Fadern gifte emellertid om sig två år senare med Mary Ball Washington och fick med henne sex barn, varav George Washington var den äldste bland syskonen. Lawrence hade fått resa till England för att där läsa vid universitet.

Någon högre utbildning blev det inte tal om för George Washington, men i den utbildning som han ändå fick utmärkte han sig i matematik. Hans äldre halvbror Lawrence skulle övertaga godset (plantagen) efter fadern. För att underlätta för den yngre sonen ordnade Lawrence att George Washington skulle få börja som kadett i brittiska flottan. Men hans mor tillät inte att den unge sonen skulle få påbörja kadettutbildningen, eftersom hon hade uppfattningen att de brittiska sjöofficerarna behandlade ynglingar från kolonierna särskilt hårt. I stället bestämde hon att George Washington skulle få gå i lära för att bli lantmätare, vilket han också kom att göra. En tid arbetade han även som lantmätare. Han hade gått i lära hos lord Farifax.

Men redan när George Washington bara var 20 år drabbades han av ytterligare en olycka i familjen. Hans äldre halvbror Lawrence avled och det blev då George Washington som tog över det stora godset samtidigt som han blev familjens överhuvud. Redan som 11-åring hade han ärvt 10 slavar efter sin far och nu fick han betydligt fler slavar.

Brodern Lawrence hade varit major i Virginias lantvärn (milis) och George Washington gjorde stora ansträngningar för att få efterträda brodern i den militära befattningen. Han hade då inte någon som helst militär utbildning och inte någon erfarenhet alls av militära förhållanden. George Washington bearbetade ett antal ledande män i Virginia och de gick så småningom med på att han skulle få efterträda sin avlidna bror på befattningen som major i lantvärnet. George Washington beställde genast en uniform, som precis hade kommit från skräddaren när det kom underrättelser om att små franska förband hade marscherat in i Ohiodalen. Den då 23 år gamle George Washington fick i uppdrag av kolonins guvernör att bege sig till fransmännen och överlämna en skarpt formulerad uppmaning till fransmännen i fortet Le Boeuf att genast bege sig bort från Virginias territorium, vilken han också överlämnade. Det blev en lång och strapatsrik resan som sträckte sig över 120 mil. En redogörelse för expeditionen lämnades av George Washington till guvenören Dinwiddie i Virginia, som lät trycka redogörelsen både i kolonierna och i London. Efter en tid fick George Washington åter i uppdrag att bege sig till Ohio-dalen för att driva ut fransmännen i det fall de fortfarande var kvar. George Washington ledde en grupp om ett fyrtiotal kolonisatörer till skogarna i Ohio för att med hjälp av indianer som stigfinnare försöka få stridskontakt med fransmännen. De fann omkring 35 franska yrkessoldater som bivackerat i en skogsdunge. George Washington försökte att med sitt manskap smyga sig på fransmännen, men som han själv skrev i sin dagbok: ”Vi kom dem nära inpå livet, men så upptäckte de oss, varefter jag gav mitt kompani order att skjuta”. Hans soldater avfyrade två muskötsalvor i tät följd och tio franska soldater stupade, däribland deras befälhavare, medan de övriga gav sig till fånga. Det var den händelse som utlöste kriget mellan England och Frankrike (sjuårskriget, vilket i USA benämnes fransk-indianska kriget). Händelsen blev omskriven i pressen i Europa och de två länderna bekämpade varandra även i Indien och i Karibien. Det är att märka att George Washington vid detta eldöverfall agerade som brittisk kolonialofficer. Han var ju brittisk medborgare och undersåte. Kriget mellan England och Frankrike kom att pågå till och från på olika platser i världen under sju år. Senare kunde franska soldater förfölja den amerikanska styrkan, som tvingades kapitulera. Även George Washington togs tillfånga, men släpptes tämligen omgående.

I egenskap av brittisk kolonialofficer kom den unge George Washington i kontakt med officerare och soldater från England. Sommaren 1755 anlände den brittiske generalen Braddock med 1 400 yrkessoldater från England. Hans uppdrag var att gå in i Ohios skogar för att driva bort de små franska förband som fanns i delstaten. Braddock ville ha med sig George Washington som vägvisare och rådgivare, några kartor fanns ju inte att tillgå. George Washington hade då blivit befordrad till överstelöjtnant i Virginias lantvärn (milis). Men Braddock upplyste George Washington noga att denne som kolonialofficer i rang stod efter till och med en löjtnant i den reguljära brittiska armén. Välvilligt erbjöd Braddock att George Washington skulle få bli konstituerad som kapten i den brittiska armén, men George Washington kände sig kränkt i sin roll som kolonialofficer och vägrade att ta emot någon konstituering till kapten. I stället gick han med på att som civilperson vara vägvisare och rådgivare åt den engelske generalen.

De fåtaliga franska trupperna hade nåtts av underrättelse om den brittiska truppkontingenten. I öppen terräng hade de 250 franska soldaterna, som befann sig inom ett område i Virginia, inte en chans mot de välövade brittiska yrkessoldaterna. Fransmännen tillämpade då i stället en form av gerillakrig med otaliga eldöverfall. De 250 franska soldaterna och omkring 600 värvade indianer, låg i bakhåll och lyckades överraska de brittiska förbanden. Ett stort antal brittiska soldater föll för muskötkulorna och trots att Braddock kommenderade motanfall flydde de flesta brittiska soldaterna.

George Washington var på plats när fransmännen massakrerade den brittiska truppen. I den skriftliga rapporten från striderna skrev George Washington följande: ”De engelska soldaternas fega beteende dömde dem som var redo att göra sin plikt till en säker död”. Vid denna träffning satt George Washington på en häst med den imponerande mankhöjden 1,83 m och fyra muskötkulor gick igenom hans rock, två hästar under honom sköts till döds. Själv var han dock helt oskadd. Det visade sig sedan under årens lopp att George Washington aldrig skadades i någon strid och detta trots att han ofta själv ledde sina soldater vid framryckningarna. Egentligen vann han heller aldrig något slag eller annan drabbning. Man brukar mena att den sista och avgörande striden vid Yorktown inte hade någon given segrare. Men generalen Braddock föll själv för en kula i bröstet i Ohio och övriga officerare i befälhavarens stab blev alla sårade. George Washington tog då själv befälet, trots att han egentligen bara var där som civil vägvisare. Han lyckades rädda undan omkring en tredjedel av Braddocks trupper.

Engelsmännens strider mot fransmännen pågick i åratal, men George Washington spelade då inte alls någon framträdande roll. Han vägrade att lyda under brittiska officerare med lägre grad. De brittiska befälhavarna kunde inte acceptera att brittisk trupp ställdes under befäl av en outbildad och oerfaren kolonisatör med i sammanhanget anmärkningsvärt hög militär grad.

År 1763 gav fransmännen upp och tvingades lämna sina kolonier i Nordamerika. George Washington lämnade då fältlivet och ägnade sin ttid i stället helt åt framiljens stora gods. Han gifte sig vid den tiden med en mycket förmögen änka, Martha Dandridge, som redan hade två barn från det tidigare äktenskapet. Med hjälp av hennes förmögenhet köpte han både jord och slavar så att han redan i unga år blev Virginias störste markägare.

George Washington var, liksom många andra av de brittiska kolonisatörerna, upprörda över att de inte tillerkändes samma ställning som undersåtarna i England. Därför sammanträffade företrädare för samtliga då existerande tretton engelska kolonier i staden Philadelphia för att som möjligt komma överens om ett gemensamt förhållningssätt mot den brittiska kronan. George Washington representerade då kolonin Virginia. I församlingen deltog många framstående män från kolonierna i New England. George Washington saknade både utbildning och bildning, men genom sitt lugn och självsäkra ord fick han andra att lyssna till vad han hade att säga i olika frågor. Hans kroppslängd och hans vackra utseende bidrog till att han, trots sin ungdom, ingav auktoritet. En del av delegaterna förespråkade att kolonierna skulle förklara sig helt självständiga. Men George Washington motsatte sig då alla sådana tankar och sade vid ett tillfälle under konferensen i Philadelphia: ”Jag är helt övertygad om att inget av den karaktären önskas av någon tänkande människa i hela Nordamerika”. George Washington var 42 år gammal. Den politiska utvecklingen i kolonierna blev därefter sådan att den politiska ledningen i London och kungen medgav kolonierna representation i det brittiska parlamentet. England höll helt enkelt på att förlora greppet om sina Nordamerikanska kolonier och en del kungatrogna markägare började därför att sälja av sina jordegendomar för att återflytta till England. Några av George Washington grannar gjorde så. I det sammanhanget menade den brittiske guvenören i Virginia att George Washington hade kommit över sina stora markområden på ett rättsvidrigt sätt och menade att han skulle fråntagas en areal som omfattade så mycket som ca. 93 kvadratkilometer.

I Boston försökte engelska soldater något senare att avväpna delstatens lantvärn. I det bråk som då uppstod sköt engelsmännen ihjäl över hundra kolonisatörer. Ett stort uppror utbröt och George Washington ställde sig då i ledningen för uppropet. Representanter för det 13 kolonierna utsåg snart honom till överbefälhavare för alla de militära enheter som fanns i kolonierna. De gjorde det trots att George Washington inte hade någon som helst militär utbildning och även mycket begränsad erfarenhet att leda större förband i strid. John Adams, som senare skulle väljas till George Washington vicepresident, uttalade sig mycket syrligt innan George Washington utsågs till överbefälhavare: ”Han har ett vackert ansikte, lång figur, en allmänt elegant framtoning samt rör sig med graciösa rörelser”. Men det som bidrog till att han utsågs till militär ledare var förmodligen att han representerade den sydligt belägna kolonin Virginia. De strider som redan ägt rum hade inträffat i de norra delstaterna och dessa ville förvissa sig om att även de sydlig skulle deltaga i de förväntade hårdare striderna. George Washington tog befälet över trupperna som låg i fält utanför Boston. Det var dessa trupper som skull bilda kärnan i det som skulle bli koloniernas armé. Men trupperna bestod endast av civila kolonisatörer utan någon som helst militär utbildning. Beväpningen var mycket bristfällig och antalet artilleripjäser var litet. Det saknades ammunition och kanonerna hade mycket olika kalibrer, vilket i hög grad försvårade användadet av kanonerna.

George Washingtons lilla hopskrapade armé av kolonisatörer lyckades dock belägrade engelsmännen i Boston i tio månader, varefter dessa kapitulerade. För att klara sig ur sin belägenhet sände England dock år 1776 över en stor armé på över 10 000 yrkessoldater, vilken armé landsattes på Long Island med uppdrag att ta kontroll över New York City. George Washington grupperade då hela sin styrka, som också uppskattningsvis uppgick till närmare 10 000 man vid Brooklyn Heights för att där slutligen stoppa engelsmännen och effektivt försvara staden. Men försvarslinjerna på höjderna var alltför uttunnade, vilket ledde till att de engelska trupperna under natten kunde nästla sig in igenom och komma bakom de amerikanska linjerna. På morgonen kunde dessa därefter anfalla de amerikanska försvararna i ryggen. Över 1 000 amerikanska soldater gav sig tillfånga och George Washington förstod att hans trupper inte skulle kunna försvara sig ytterligare mot britterna. Han beordrade då en ordnad reträtt över East River för att rädda de återstående delarna av sina styrkor. Detta lyckades han med och utan förlust av en enda man lyckades de amerikanska soldaterna ta sig över floden till Manhattan. George Washington förespråkade därefter att hans styrkor skulle undvika direkta stridskontakter med engelsmännen, men två öppna strider inträffade dock senare och vid båda tillfällena hade engelsmännen klara framgångar. Många ansåg att George Washington förde sitt befäl med alltför stor försiktighet – hans främsta mål var att bevara de amerikanska styrkorna för framtida strider. De fanns andra amerikanska officerare som både kritiserade George Washington befälsföring och samtidigt var villiga att ta över efter honom som överbefälhavare. Vid ett tillfälle sade George Washington i anledning av detta följande: ”Jag kan försäkra dessa herrar om att det är mycket lättare att framföra kritik i ett behagligt rum med en eldstad än att leda trupp på en kall och svår höjd och att sova i frost och snö. Man fann dock att det inte fanns någon annan som hade den erforderliga auktoriteten och ledarförmåga som behövdes för att hålla samman en dåligt utrustad stryka som endast bestod av beväpnade civila. Krigsaktiviteterna var dock högst sporadiska och ingen av de stridande parterna tycktes ha förmåga att vinna i en avgörande strid. George Washington låg sammanlagt sju år i fält med sin lilla armén. Hans hustru vistades hos honom under långa tider. Med sig i fält hade han även en egen slav för sin uppassning, en så kallad ”manservant”. Under långa tider hade han även fält med sig sin styvson Jacky, som dock inte tjänstgjorde som soldat utan assisterade sin styvfar i diverse praktiska saker. Styvsonen ansåg något underbegåvad, initiativlös och bortskämd. Han avled vid 27 års ålder i ”fältsjuka” (camp fever).

Då ingrep Frankrike, som tidigare tvingats lämna sina kolonier i Nordamerika. Frankrike lyckades överföra en stor kontingent vältränade yrkessoldater under befäl av greven Jean-Baptiste Rochambeau. Även om George Washington stod kvar som överbefälhavare var det i praktiken Rochambeau som ledde de militära företagen. Denne beordrade att stora delar av de amerikanska styrkorna skulle förflyttas till Virginia för att försöka få till stånd en avgörande drabbning för att där slutligen slå de engelska trupperna. Amerikanska och franska lyckades också det 1781 att stoppa ca. 9 000 brittiska soldater och efter ett par dagars belägring och beskjutning kapitulerade hela den brittiska styrkan. Detta var ett svårt nederlag för England och det stod därefter klart för alla i kolonierna att kolonierna lyckats slå sig fria. Men först efter två års förhandlingar kunde ett fredsavtal träffas, vilket innebar att den amerikanska självständigheten då äntligen bekräftades av England.

I och med fredsslutet upplöstes i praktiken alla de amerikanska förbanden. De då hemförlovade soldaterna har inte fått den utlovade ersättningen för sina krigsinsatser eftersom statskassan var tom. Ledande företrädare för delstaterna förordade att soldaterna inte skulle få hela den utlovade ersättningen. Men ett antal officerare skrev då under en skarpt formulerad skrivelse som krävde att alla soldater skulle få full ersättning. Officerarna försökte förmå George Washington att kraftfullt hota med att genomföra en militärkupp i det fall som lönerna inte betalades ut. Men George Washington tog avstånd från alla tankar på ett militär maktövertagande och förklarade: ”Armén är ett farligt instrument att leka med”. Även om det fanns förutsättningar för en militärkupp ville han definitivt inte göra något som skulle innebära utvecklingen mot en diktatur. I stället uppmanade han officerarna att inte företaga sig något alls utan förlita sig på att kongressen var hederlig och skulle uppfylla sina åtaganden.

När kriget var över förväntade sig London att den amerikanske upprorsgeneralen skull bli federartionens statsöverhuvud. Men då George Washington meddelade att hans avsikt endast var att återvända till ett stillsamt liv på sitt gods, ska kung Georg III förbluffat ha sagt: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen”.

I december 1783 förklarade George Washington inför kongressen att han skulle dra sig tillbaka från all offentlig tjänst och återvända till godsdet Mount Vernon. Men så blev det inte särskilt länge eftersom han snart åtog sig uppdraget att leda den delegation som hade till uppgift att utarbeta ett förslag till konstitution. Därefter ställde han upp och valdes till den nya nationens första president. George Washington betraktade sig dock inte som någon politiker utan förbehöll sig ställningen som upphöjd statschef utan partipolitiska hänsyn. Han förväntade sig att bli tilltalad med ”Your highness”. Som president hade han möjlighet att med sitt veto stoppa lagförslag, men detta gjorde han endast vid två tillfällen. Den ena gången gällde det ett lagförslag som innebar att de nordliga delstaterna skulle få större andel av representanterna i kongressen. Den andra gången rörde det sig om minskade anslag till försvaret. George Washington ogillade det som framstod som partipolitiska grupperingar. Men det var under hans tid som president som de två nuvarande stora partierna räknar sitt ursprung. Demokraterna ville stärka den federala kontrollen över delstaterna, medan republikanerna slog vakt om delstaternas frihet inom ramen för federationen.

Redan den 15 september 1787 samlades ledande amerikanska politiker på värdshuset City Tavern i Philadelphia för en avskedsfest för George Washington. Det var en rejäl fest kan man gott säga, den pågick hela natten med mycket sång och skrålande. Det skålades livligt och serveringspersonalen var tvungna att hämta upp allt fler buteljer från vinkällaren. Två dagar senare (den 17 september 1787) skrev ett antal av festdeltagarna under den nya konstitutionen. Ägaren av restaurangen skrev mycket noga upp hur mycket de 55 festdeltagarna hade druckit upp. Det var: ”60 flaskor bordeauxviner, 54 flaskor madeira, 22 flaskor porter, 12 flaskor starkt öl, 8 flaskor whiskey, 8 flaskor starkt cider och 7 skålar med bål. Festdeltagarna betalade emellertid inte för sig och krögaren tvingades sända notan till den nya regeringen.

George Washington avled den 14 december 1799 vid en ålder av 67 år. Han hade drabbats av en svårt halsinfektion och hans livläkare hade genomfört ett flertal stora åderlåtningar på honom. George Washington god barnlös. I sitt testamente förordnande han att alla hans slavar skulle friges, vilket var något som inte någon annan av grundlagsfäderna gjorde. Det var nämligen flera som var slavägare.

Det förekommer i böckerna, även äldra amerikansk litteratur och en del som är att hänföra till George Washingtons bedrifter och märvärdigheter. En sådan berättelse är att han vid något tillfälle kastat en silverdollar över floden Potomac River. Berättelsen är säkert uppdiktad. Däremot finns det uppgifter som lämnat av en släkting till honom. Enligt de uppgifterna ska Georg Washington helt enkelt ha tagit en flat sten och kastat den över ett betydligt smalare vattendrag än floden Potomac River. Han kastade alltså stenen så att den studsade mot vattenytan. Uppgifterna att han som ung ständigt var sysselsatt med sina studier, vilket framstår som högt sannolika. En berättelse är att den unge George mot faderns vilja högg sönder ett planterat körsbärsträd. Även denna berättelse är troligen påhittad eller i varje fall tillrättalagd. En annan historia, som möjligen kan ha någon sanning i sig, är att George Washington på sitt gods planerade ett nytt stort hus som skulle inrymma en form av tröskverk (”vandring för hästar”). Han räknade ut att det till själva grunden, som skulle byggas med tegel, skulle det gå åt 30 820 tegelstenar. När arbetena för färdiga kunde man konstatera att det hade gått åt exakt det antal tegelstenar som han räknat ut.

Den 4 julu 1976 utnämndes George Washington till ”General of the Armies of the United States”. Det är den högsta möjliga graden i det amerikanske försvaret (sexstjärnig general) och det är bara George Washingtos och general John Pershing som har utnämnts till den högsta möjliga militära grad. John Pershing var amerikansk befälhavare under första världskriget. Kongressen har även beslutat om att Georg Washington alltid skall tillmätas den högsta ställningen inom bland alla försvarsmaktens officerare.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.