KGB:s arkiv och arkivarien

Under åren 1945 – 1991 lade västvärlden ut många miljarder för att få så mycket information som möjligt från Sovjetunionen och Warszawapaktsländerna. Man hade förstås många källor, men allt var dyrt. Det var en del ”avhoppade” ryssar och personer som kom från Östeuropa, det var signalspaning och det var sådant som diplomater kunde berätta om. Man fick även in mycket information från länder som köpt eller ”tilldelats” sovjetiskt materiel. Men huvudkällan till information om den militärtekniska utvecklingen var dock signalspaning och satellitspaning. Länderna i NATO delade information med varandra i den utsträckning som det var motiverat. Även andra länder fick del av informationen och lämnade i utbyte information. Bland dessa länder fanns Sverige och Finland. För övrigt var Finland den enda icke-kommunistiska stat, förutom Turkiet, som hade landgräns med Sovjetunionen (bortser här från den korta gränsen som Norge har mot Ryssland). Säkert är att Finland kunde erhålla en hel del information genom signalspaning och man får utgå från att landet bytte sådan information med NATO i utbyte mot annan information. Även utbyte med Sverige bör ha förekommit.

I vissa avseenden har NATO mycket tillförlitlig information om vad som militärt hände i Sovjetunionen. Man visste dag för dag var de stora bombflygplanen ( i första hand TU-16 och TU-22) och transportflygplanen var baserade. Flygplanen saknade hangarer för uppställning och det gick att följa ombaseringen genom att helt enkelt med hjälp av satellit räkna flygplanen som stod uppställda på baserna. Flygplanen flyttades under vinterhalvåret från nordliga baser till baser i Ukraina och andra mer sydligt belägna baser. Detta för att skydda planen mot väder och vind. Baseringen av transportflyget kunde upplysa en hel del om ”något stort” planerades. Sovjet var i mycket stor utsträckning beroende av järnvägsförbindelser och transportflyg för omgruppering av arméförband. Större omgrupperingen kunde inte göras utan att detta genast avslöjades av spanings satelliter – även om ryssarna var mästare på maskering och vilseledning.

Även om västvärlden hade god kännedom om de militära tekniska resurser var det sämre ställt med information om hur den politiska och militära ledningen planerade ett eventuellt krig. Den information man fick från ”avhoppade” ryssar var fragmentarisk och osäker. Det förekom knappast att högre officerare hoppade av. Man hade svårt att avgöra om det rörde sig om medvetet planterad falsk information eller inte.

Västvärlden hade alltså tämligen god information om de militära resurserna, men mycket lite kännedom om tankar och idéer hos den politiska och militära ledningen. Sovjetunionen å sin sida hade ännu bättre kännedom om de militära resurserna och prestanda hos NATO:s militära system. Dessutom hade Sovjetunionen betydligt bättre insikt i och överblick över den militära doktrinen, planeringen och intentionerna hos NATO-länderna. Mycket fanns att läsa i öppna publikationer. Ryssarna var alltid ytterst förvånade över att så mycket var öppen information i västvärlden. Skillnaden var påtaglig. Västvärlden använde sig knappast alls heller av falsk och vilseledande information.

Sovjetunionen nyttjade i stor utsträckning av värvade rapportörer. En metod var dessutom att använda egna agenter som inledde kärleksrelationer med personer i eller nära statsledningen och försvarsledningen i ett land. En tid fick Sovjetunionen exempelvis mycket nyttig information från en sekreterare hos den västtyske försvarsministern. Västtyskland var förstås av första intresse för Sovjetunionens underrättelseinhämtning under 1970- och 1980-talen.

Så här efteråt är det förvånande att vi fått veta så lite om vad som fanns och finns i de sovjetiska arkiven och arkiven i satellitländerna i Europa. Jag har inte kunnat få fram några uppgifter om i vilken omfattning som Polens underrättelsetjänst och säkerhetstjänst öppnat sina arkiv för forskare. I Sovjetunionen öppnades för en tid en hel del arkiv, men sedan har portarna i stort sett stängts. Sovjetunionen var ett land som höll sig med många stora och välordnade arkiv. Arkiven måste helt enkelt finnas kvar, med är tydligen helt hemliga. Vad jag har kunnat få veta är kommunistpartiets arkiv inte öppet för forskare. Arkivet är mycket stort. Hoover-institutet i USA tillgängliggör arkivhandlingar från Ryssland från tiden 1903 – 1992. De finns tillgängliga på 11 6756 mikrofilmer. Varje film innehåller ca. 850 sidor text. Det är arkivmaterial från RAGNI, RGASPI och GARF. Vad jag har kunnat utröna omfattar inte denna dokumentation kommunistpartiets eget arkiv. 

År 1999 utkom en bok i England med avslöjanden från KGB:s arkiv. Samtidigt gjorde BBC2 ett TV-program som byggde på samma källa. KGB hade fram till 1984 en chefsarkivarie som hette Vasilij Mitrochin. I boken berättas det att Vasilij Mitrochin under lång tid varit chefsarkivarie på KGB:s stora arkiv i Moskva, men att han gått i pension 1984. Vasilij Mitrochin tjänstgjorde alltså i det allra hemligaste rummet i den superhemliga organisationen KGB (med föregångaren NKVD). Under de sista tio åren av sin tjänstgöring hade Vasilij Mitrochin nästan varje dag kopierat uppgifter om sovjetiska agenter, spioner och informatörer. Anteckningarna gjorde han på små lappar som han gömde i skorna, i strumporna eller i kalsongerna och sedan bar hem till sig. Där skrev han noggrant av allt på skrivmaskin och grävde ned alla anteckningar i sin trädgård, noga förpackade i använda mjölkförpackningar.

År 1992, när Sovjetunionen fallit samman, och åtta år efter pensionering grävde arkivarien upp en del av förpackningarna med anteckningar från KGB:s arkiv. Med dessa handlingar reste han till Lettland, som nyligen återvunnit sin självständighet. Där sökte han upp den amerikanska ambassaden, som dock visade mycket litet intresse för materialet. Förmodligen hade ambassaden redan fullt upp med många andra ryssar som ville lämna information, ofta mot ordentlig betalning. Arkivarien ville dock inte ha betalat för uppgifterna från KGB:s arkiv. Möjligen ansåg amerikanerna att materialet var osäkert, eftersom det inte var några originalhandlingar eller kopior av sådana. Arkivarien vände sig då i stället till den brittiska ambassaden i Vilinius. Då blev det hela intressant och Vasilij Mitrochin tilldelades en ny identitet och fick en rejäl pension från den brittiska staten. Det finns uppgift om att Storbritannien lyckades sända en egen agent till Moskva som grävde upp mjölkförpackningarna i arkivariens trädgård och lyckades föra ut anteckningarna. Sedan ägnade sig den brittiska underrättelsetjänsten (även säkerhetstjänsten) fyra år till att undersöka det mycket omfattande materialet. Engelsmännen fann materialet så intressant att man informerade en rad andra länder om vad man fått del av. Regeringen John Major beslutade 1996 att i varje fall delar av materialet skulle ges offentlighet och uppdrog till en historiker, professor Christopher Andrew, Cambridge, att i samarbete med Vasilij Mitrochin bearbeta materialet och ge ut delar av det i bokform. De uppgifter som den vägen kom ut till allmänheten återgavs snabbt i både den brittiska och världspressen. En uppgift handlade om en man som på uppdrag av KGB hade till uppgift att förföra kvinnor på den brittiska ambassaden i Moskva och även lyckades med det. Ett annat avslöjande var att pensionären Melita Norwood, vilken under 1940-talet hade lämnat information om metallurgisk forskning, som hade betydelse för utvecklingen av kärnvapen. Det diskuterades i England om man skulle åtala Melita Norwood, men med hänsyn till den tid som gått ansågs eventuella brott preskriberade. En annan uppgift i boken var att en man vid Hulls universitet under 12 års tid lämnat information om personer som deltog i ett forskningsprojekt som gjordes på uppdrag av landets försvarsdepartement.

Boken innehåller även uppgifter om hur innästlade som sovjetiska agenter var i det amerikanska toppskiktet. Hade Franklin D Roosevelt avlidit redan 1944, i stället för 1945, hade hans vicepresident Henry Wallace blivit president. Det är känt att denne i det fallet, Roosevelt var svårt sjuk även under 1944, hade utsett Larry Dougan till utrikesminister och Harry Dexter till finansminister. Enligt KGB-arkivarien var båda dessa personer informatörer till KGB. De hade tilldelats kodbeteckningarna ”Frank” och ”Jurist”. Vidare ska det ha framkommit av arkivariens utsmugglade papper att Sovjetunionen under lång tid hade avlyssningsutrustning i sammanträdesrummet som amerikanska kongressens utrikesutskott använt sig av. Uppenbarligen har den brittiska underrättelsetjänsten förlitat sig på de uppgifter som arkivchefen lyckades föra ut på små lappar i sina skor.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.