Kungen skrattade alltför gott

En av mina favoriter har alltid varit Jolo, Jan Olof Olsson (avliden 1974 i en ålder av 54 år). Journalisten på DN som skrev böcker som uppskattades av en stor publik. Det brukar sägas att han kunde se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Han var en boren iakttagare och en njutningsfull flanör. Mycket av det som han skrivit, både reportage och böcker, är hämtat från och har stöd i tillgängliga tidningslägg. Jolo måste ha tillbringat många hundra eller tusen timmar i DN:s arkiv. Stilla måste jag undra över hur han skulle ha lagt upp sitt arbete om han levat i dag och haft tillgång till de stora tidningarnas arkiv direkt i laptopen hemma i den egna soffan. Dessutom mobiltelefon, mail och ordbehandlingsprogram. Jolo tvingades arbeta med tidningsklipp – det fanns inte ens kopiatorer – och skrivmaskin. Men produktiv var han och det som han skrev är fortfarande mycket läsvärt. I dag läser jag en del av hans stora verk 20:e Århundradet, vilket kom ut i sex delar under 1960-talet. Ytterligare fyra delar färdigställdes av förlaget efter Jolos död. Det är egentligen en bildkavalkad med tillhörande kommenterande text – nedslag i den internationella storpolitiken och annat som uppmärksammats av den samtida pressen. Bokverket vann stor spridning och ansågs på sin tid vara ett nydanande sätt att presentera samtidens historia.

I bokverket 20:e århundradet berättar Jolo en del om arbetarregeringen MacDonald i Storbritannien under 1920-talet. Ramsay MacDonald var fiskarsonen som blev fackföreningsledare samt slutligen premiärminister. Hans regering innefattade utan tvivel en rad färgstarka och kraftfulla personligheter. Bland dess fanns Ernest Bevin, som kom från mycket fattiga förhållanden. Han hade arbetat sedan åtta års ålder och blev tidigt föräldralös. Till en början hade han arbetat som bonddräng och kusk, men blev så småningom ordförande för de engelska transportarbetarna. Hans fackförbund var då världens största fackförening och hans makt för betydande. Klart var att han var kraftfull, vilket var anledningen till att han år 1940 av Churchill utsågs till minister för den brittiska industrin under kriget och år 1945 blev han även landets utrikesminister.

En annan medlem i MacDonalds regering var J. M. Thomas, vilken varit facklig ledare för järnvägsarbetarna. Själv hade han jobbat som lokförare. Thomas ansågs ha naturlig charm och gott humör. Under 1920-talet var han kolonialminister. För samtiden var han även känd för att kunna berätta dråpliga historier och vara en baddare på att spela på hästar. Ett av hans privata nöjen var att tippa på kapplöpningshästar och prata hästar med alla i sin omgivning. Kung Georg V var också omåttligt intresserad av hästar och kunde dessutom uppskatta goda historier. Kungen umgicks gärna med J.M. Thomas. Hans majestät genomgick en komplicerad operation, det hela var allvarligt, och han skulle behöva en lång konvalescenstid. Kungen själv uttryckte efter operationen en önskan att få träffa just J. M. Thomas som en av de första, förutom den kungliga familjen. Kungen ville bli road och underhållas av den charmfulle ministern. Men det hela höll på att sluta riktigt illa. J. M. Thomas besökte den nyopererade kungen på slottet och berättade några riktigt bra och roliga historier. Kungen skrattade så gott och kraftigt att operationssåret gick upp och kungen blev sängliggande i ytterligare två månader. Det är inte alltid som ett gott skratt med säkerhet förlänger livet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.