Galgbacken och flåbusen

Jag är uppvuxen i Uppsalas norra del, helt nära ett grönområde med en höjd. Resten av Uppsala är praktiskt taget helt platt. Det var den närmaste lekplatsen och namnat var Galgbacken. Genom historien hade det varit Uppsala stads avrättningsplats och det sägs att åtskilliga hade hängts där. Det finns skildringar om hur uppsalaborna vandrade norrut från staden för att på Galgbacken bevittna en hängning. Avrättningarna var ju offentliga tillställningar. Senare omtalade min mamma att hon något ryste när jag som liten knatte glatt berättade att jag skulle ”gå till Galgbacken och leka”. Jo, det var där jag lekte. På avrättningsplatsen. För övrigt fanns där två kraftiga betongtorn som var luftvärnstorn samt en ganska stor övergiven grusgrop. Där höll polisens pistolskytteklubb till och sköt ofta och mycket.

I Uppsala finns också en gata med namnet Rackarbacken. Rackaren var ju den folkliga benämningen på bödelns dräng. Han som skulle skära ned och ta han om liket efter hängningen på Galgbacken och som också var den som tog han om ”självmördare”, som det hette på den tiden. Rackaren och hans familj var föraktade i den tidens samhälle. Närmast tänker jag då på 1600- och 1700-talet. Hans barn kallades rackarungar och andra barn fick inte leka eller vara tillsammans med rackarns barn. Att gatan har namnet Rackarbacken har troligen sin förklaring i att en eller flera rackare har varit bosatt där.

Det fanns andra arbetsuppgifter i det gamla samhället som lämnades till personer längst ned på den sociala rangskalan. Bödeln hade också låg social ställning, få ville ha med honom att göra. En annan person som möttes med förakt var den som slaktade hästar. Benämningen var olika i skilda delar av landet; men vanligast var ”flåbuse”. Hästen var ju bonden och torparens arbetskamrat. När hästen var gammal eller sjuk kunde ägaren eller någon annan tänka sig att slakta hästen. Den ende som då fanns att tillgå var flåbusen, som ansågs ha ett ”oärligt yrke”. I vissa trakter förekom dock att bönderna själva drev hästarna utför ett stup för att avsluta djurets liv. Ingen åt hästkött och därför slutade ägarna att utfordra hästarna inför slakten. Ofta var det avmagrade och sjuka hästar som fördes till flåbusens stuga, som ofta låg avsides inne i skogen. Slakt av hästar kallas, i varje fall i Västergötland och andra delar av Västsverige för ”hästaflått”. I stället för ”flåbuse” förekom benämningen ”pele”. Det var inte ovanligt på en del orter att det var rackaren som även var hästslaktare och dessutom fick ta hand om dödandet av hundar och katter. Benämningen ”kattstrypare” förekommer ju fortfarande.

Men hästen hade en särställning. Under förkristen tid hade hästen närmast varit helig, vilket möjligen hade sin förklaring i att de var få som hade råd att äga en häst och att en häst var en förutsättning för lite större jordbruk. En hästägare ville inte vara med och se på när hästen slaktades, vilket kunde vara en ganska dramatisk tillställning eftersom man inte använde sig av slaktmask eller andra andra sådana hjälpmedel. En teknik som ska ha används var att ”flåttaren” (flåbusen) befann sig bakom eller uppe på en stenmur invid vilken hästen stod bunden. På så sätt kunde han undvika att bli sparkad av hästen. Men det förekom även att flåttaren satt på hästen då han gav djuret det första sticket i nacken. Det finns även berättelser om att flåttaren satt på hästens rygg då han med en tung järnklubba helt enkelt ”klubbade” hästen till medvetslöshet eller döden.

Hästkadaverna grävdes ofta ned på en och samma plats i en skogsglänta, som i folktron omgavs med en särskild tro. Där kunde märkliga företeelser inträffa mörka vinternätter och ingen ville gå dit ensam i mörkret.

Hästens ställning i samhället varierade mellan olika bygder. I de stora jordbruksbygderna, särskilt Västergötland, Dalsland, Östergötland och Uppland var det en stor skam för vanligt folk att ha något som helst att göra med flåttaren (den som flådde hästen) och hans medhjälpare. Det var långt in på 1800-talet fullständigt otänkbart för folk på landsbygden att äta hästkött. Men i varje fall något senare i tiden var det inte ovanligt att köttet togs omhand och sändes till Norrland, där man inte hade samma syn på hästkött. För övrigt lär det ha varit så att ända fram på 1940-talet var det svårigheter att sälja ”hamburgerkött” (hästkött kallades så) i jordbruksbygderna än i Norrland. I de nordliga områdena fanns det inte heller alltid någon flåttare utan den som tvingades att utföra slakt av hästar och hundar var ”sockenlappen”; vilka var samer som inte var renägare utan utförde alla möjliga uppdrag med låg status bland ”svenskarna”.

Flåttaren, eller hästflåttaren, var så föraktad att vanliga människor inte tog honom i hand och inte heller släppte in honom i sitt bostadshus annat än om det var absolut nödvändigt. Om han ändå hade kommit i ett hus så skulle de boende där kasta ett par glödande kol efter honom för att skydda sig mot ofärd över huset. Barnen var lärda att alltid springa och gömma sig om de såg den ömkliga mänskliga varelse som var flåbusen. Det ansågs nämligen att hans ögon var onda och han bara med blicken kunde göra barnen sjuka.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.