Det första elektriska mordet

Jag var med om ett mord. Eller snarare det rättsliga efterspelat till ett mord. Dessutom var det frågan om det första mordet i vårt land som skedde med elektrisk ström. Märkligt nog skrevs det inte något om mordet i dagstidningarna och det uppmärksammades inte heller på annat sätt.

Det är länge sedan och jag var som notarie protokollförare i Stockholms tingsrätt. En man i femtioårsåldern stod åtalad för mord på sin sambo, vilken benämning då inte ens förekom på den kvinna som han sammanlevt med. Han erkände och berätta öppet om vad han hade gjort. Berättelsen är märklig och tragiskt. Jag minns att mannen hade en märkligt kammad frisyr, troligen för att försöka dölja flinten, samt att han satt till synes oberörd i rättssalen. Ordförande var den sympatiske och erfarne chefsrådmannen Björn Zethraeus. Han visade stort intresse för mordfallet.

Mannens berättelse motsades inte på något sätt av polisutredningen (förundersökningen). Det framgick att paret bodde tillsammans i en lägenhet i centrala Stockholm och att de ofta var berusade. De var med andra ord gravt alkoholiserade. Den aktuella dagen, eller kvällen, var de båda rejält berusade. Mannen berättade att kvinnan låg på en soffa och inte svarade när han försökte prata med henne. Upprepade gånger försökte han få kontakt med henne, men hon svarade inte. Hon var kraftigt berusad och låg bara där. Han visste inte om hon sov eller bara ignorerande honom. Själv var han också berusad. Han blev förbannad på henne för att hon inte svarade honom. Då tog han fram en vanlig elsladd och skar med kniv bort plastisoleringen på de två ledarna i kabeln. Detta tog en stund för honom. Sedan lindade han den barskrapade kopparledaren kring kvinnans stortå och den andra ledaren kring hennes tumme – diagonalt så att säga. Jag minns inte om det var höger stortå eller vänster. Men det var den motsatta tummen. Sedan satte han kontakten i väggurtaget och tittade på sin sambo i soffan. Hon rörde sig inte och det kom inte heller något ljud från henne. Hans avsikt var att ”väcka” henne, men hon vaknade inte. Återigen försökte han få kontakt med henne, men hon var inte kontaktbar. Trots sitt onyktra tillstånd förstod mannen att han kunnat dödat henne. Efter en stund tog han parets hund och gick ut på en lång promenad. När han kom tillbaka försökte han åter få kontakt med kvinnan, men fick inte det. Då började han förstå att hon var död. Återigen tog han en lång promenad med hunden. När han kom hem släpade han in kvinnans kropp under köksbordet och lade några stora bordsdukar över bordet så att det täckte sidorna under bordet. Där låg liket. Mannen lade sig för att sova och sov länge. När han vaknade kom han att tänka på att liket snart skulle komma att börja lukta eftersom det låg så varmt där i lägenheten. Han började att med tejp sätta för att springor kring lägenhetens ytterdörr och han till och med tejpade för parets namnskylt på ytterdörren. Sedan gick han ut med hunden på en långpromenad.

Tiden gick och kvinnan var så död hon kunde vara. På den tredje dagen, förmodligen i något nyktrare tillstånd, förstod mannen att han måste anmäla vad han hade gjort. Återigen tog han sin hund och gick på en promenad. Han promenerade till det stora polishuset på Kungsholmen och gick fram till vakten vid entrén. Lugnt försökte han förklara att han haft ihjäl sin sambo och att liket låg under köksbordet hemma i lägenheten. Vakten trodde inte ett ögonblick på hans berättelse utan uppmanade honom att gå hem och lägga sig för att bli nykter. Någon anmälan togs inte upp av vakten och någon polis tillkallades inte. Mannen fortsatte att vandra omkring på stadens gator under flera timmar. Till slut fick han se en polisbil som hans stoppade på gatan. Han försökte förklara för poliserna i bilen att han dödat sin sambo, som låg kvar hemma i deras lägenhet. Polismännen måste ha blivit förvånade, men de tog ändå med honom i bilen och körde till den uppgivna adressen. Mycket riktigt, under köksbordet och dold under stora nedhängande bordsdukar låg den döda kvinnan. Mannen greps, förhördes, anhölls och häktades för att senare föras in i den stora sessionssalen på avdelning 17 i Stockholms tingsrätt. Hans berättelse överensstämde helt med vad polisens tekniker kommit fram till.

De enda frågorna i målet var om det fanns kausalitet mellan elspänningen och dödsfallet samt om mannen borde dömas till rättspsykiatrisk vård. Med kausalitet menar man att det finns ett klart samband med orsak och verkan. I det här fallet kunde hon eventuellt ha dött av hög alkoholkoncentration i blodet och redan ha varit död när mannen kopplade in elspänningen. Hon kunde ha dött av ”fylleslag”. Alkpholhalten i blodet var långt över 3 promille, men det hade inte gått att utreda om det var alkoholintaget enbart som lett till den höga halten. Eftersom obduktionen gjordes först flera dygn efter dödens inträdande hade likförruttnelsen redan börjat. Men vid obduktionen hade man konstaterat en form av ärrbildning på hjärtmuskeln av ett slag som man kände till uppkommer vid dödsfall till följd av kontakt med starkström. Ett utlåtande från en professor i Danmark, som hade obducerat flera ställverksarbetare som dödats genom kontakt med högspänning, förklarade att skadorna på hjärtat starkt talade för att det var elströmmen som lett till kvinnans död. Samtidigt sa den sakkunnige att det förhållandet att hon vid tillfället troligen hade varit höggradigt berusad av alkohol kan ha bidragit till att hon lättare avled av elspänningen, än vad fallet hade varit om hon varit nykter.

Mannen dömdes för mord. Om han fick fängelse eller rättspsykiatrisk vård minns jag inte. Det var nämligen länge sedan. Men jag minns att vakten hos polisen inte trodde ett dyft på mannen som berättade att han med elström ”haft ihjäl” sin sambo.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.