Rådman dömdes av HD till fängelse

Vi äldre jurister känner till fallet med ”rådmannen Lundqvist”, men många vet nog inte något närmare om honom. Hans namn och bild förekommer under lång tid på kvällstidningarna i början av 1950-talet. Det var en enorm sensation att en rådman vid Stockholms rådhusrätt (numera tingsrätt) dömdes av Högsta domstolen till fängelse. Rådhusrätten hade först dömt honom till straffarbete i två år och elva månader samt avsättning från domartjänsten. Hovrätten mildrade straffet till straffarbete två år. Högsta domstolen mildrade ytterligare till fängelse 18 månader och avräkning med de sex månader som han suttit häktad.

Rådmannen Folke Lundqvist, som allmänt ansågs vara en skicklig och kunnig domare, dömdes till ansvar för en rad ekonomiska brott. I huvudsak handlade det om fastighetsaffärer och lägenhetsaffärer med förekomsten av bedrägerier och förfalskade namnteckningar. Märkliga låneturer hade förekommit och Lundqvist hade bland annat varit förvaltare i olika dödsbon. Rättegångarna var mycket omfattande och förundersökningsmaterialet omfattar mer än 10 000 protokollsidor. Lundqvist förnekade brott och dömdes mot sitt nekande. Överhuvudtaget var rättegångarna svåröverblickbara och utdragna. Lundqvist och hans advokat gjorde alltför att fördröja och försvåra genomförandet av förhandlingarna.

Folke Lundqvist var prästson från Rytterne i Västmanland, född 1895. Han var en av tre bröder. Foke Lundqvist tog studentexamen i Västerås 1913 och tog 1918 sin juris kandidatexamen i Uppsala. Vid 23 års ålder började han att tjänstgöra vid rådhusrätten på Scheelegatan på Kungsholmen. 1923 blev han kriminalassessor, 1927 förste assessor och 1937 rådman. Folke Lundqvist gjorde en vacker karriär och tjänstgjorde även i Kammarrätten. Vidare hade han flera uppdrag som auditör vid olika krigsrätter. Kollegor kunde vittna om att han var synnerligen kunnig i civilrätt och hade en arbetsförmåga som imponerande. Han hade en bror som på 1950-talet var statsfiskal i Lidingö. I någon mån var han känd för allmänheten eftersom han under en längre tid skrev en juridisk spalt med svar på juridiska frågor i några av Åhlén & Åkerlunds tidskrifter.

Det berättas dråpligt om hur det gick till när han hämtades av polisen från familjens bostad på Rådjursvägen i Stocksund. Där bode han med sin hustru, som även hon var jurist, i en stor villa. De poliser som var avdelade att hämta honom kom till villan kl. 10.15 den 9 januari 1952. De ringde på upprepade gånger på ringklockan, men ingen öppnade. Men när de var på väg därifrån såg de dock ett svag ljus genom en gardin i ett fönster på övervåningen. De vände därför om och ringde på en gång till, dock öppnade inte någon då heller. Polismännen var dock listiga, för det gick över till en granne och bad att få låna telefonen. Från grannen ringde de till familjen Lundqvist. Rådmannens hustru, Maj Lundqvist, svarade genast. Då hon fick klart för sig att det var polisen som sökte hennes make förklarade hon att han var svårt sjuk och inte kunde tala med polisen. I stället hänvisade hon polisen att kontakta makens advokat, den kände advokaten Hugo Lindberg. Med detta besked lade hon på luren. Polisen ringde dock upp igen och då säger hustrun att de inte tidigare hört att det ringt på dörren eftersom de både legat och sovit. Hembiträdet hade gått ut ett ärende. Men detta stämde inte alls eftersom polisen hela tiden haft villas port under uppsikt. Polisen tillkallar en läkare och när denne anlänt ringde de åter på dörren och de släpps in. I ett sovrum på övervåningen ligger en mycket sjuk man, rådmannen Folke Lundqvist. Denne kan till och med uppvisa ett läkarintyg som hans gode vän överläkaren Viktor Hellberg skrivit ut efter att per telefon ha fått symptomerna beskrivna för sig av rådmannens hustru. Den läkare som polisen haft med sig får tillfälle att undersöka rådmannen, som befinnes vara fullt frisk. Men rådmannen menar att han klarar av att åka med i polisbilen utan kräver att en ambulans ska rekvireras. Detta nekas han, men han förklarar att måste få tillfälle att äta lunch innan han följer med polisen. Poliserna finner sig i detta och avvaktar medan rådmannen i lugnt tempo äter sin lunch. Mycket försenade kommer sedan polisen tillbaka till polishuset på Kungsholmen med den besvärlige rådmannen. Han anhålls och häktas. I häktet får han tillbringa hela våren i sex månader.

Folke Lundqvist döms för ett stort antal ekonomiska brott, men frikänns även för en hel del åtalspunkter eftersom de påstådde brotten preskriberats. Uppfattningen är han under flera decennier sysslat med privata ärenden som delvis var kriminella. Folke Lundqvist förlorade förstås sitt ämbete som domare och han levde fram till 1977. Ekonomiskt lär han ha klarat sig bra efter som villan och ett stort antal hyresfastigheter i Stockholms innerstad var skrivna på hustrun.

De omfattande rättegångarna mot Lundqvist var en av de s.k. rättsrötefalen på 1950-talet som föranledde omfattande utredningar och prövningar av JO. Frågan om målen mot Lundqvist och mål mot personer som anklagat honom för brott uppmärksammades vid flera tillfällen i riksdagen. Författaren Wilhelm Moberg engagerade sig och skrev om fallet i en bok och fallet var även bakgrunden till en teaterpjäs. Med ”rättsrötefallen” brukar man avse Kejneaffären, Haijbyaffären och rättegången mot rådman Folke Lundquist. Det var framför allt Vilhelm Moberg som var starkt kritisk mot rättssamhällets förmåga att hantera dessa s.k. rättsrötefall. Även Herbert Tingsten, chefredaktör för Dagens Nyheter, tillhörde de som var mycket kritiska.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.