Virgina Woolf lurade brittiska flottan

I början av förra seklet ägde en omfattande upprustning rum, vilken förebådade det första världskriget. Den brittiska och den tyska flottan förstärktes kraftigt. Engelsmännen införde ett ny typ av slagskepp och det första fartyget av den typen hade 1906 döpts till ”Dreadnought” (”Fruktar intet”). Den nya typen av stora och kraftigt bestyckade slagskepp kom snart att allmänt kallas för dreadnoughts i den marina världen. HMS Dreadnought var den brittiska flottans flaggfartyg och stolthet, som gärna visades upp för både marina experter och allmänheten. I februari 1910 låg fartyget i hamn i Portland Harbour, Dorset. Det var många som ville komma ombord för att få se alla vapen och all för den tiden modern utrustning som fanns ombord. Men det var svårt eller omöjligt för allmänheten, även för flottans egen personal och anhöriga, att överhuvudtaget få komma ombord på ett studiebesök. Men amiralitetet i London sände dock ett telegram till fartygschefen, amiral sir William May, och uppmanade denne att göra det möjligt för några prinsar från Abessinien (i dag Etiopien) att få avlägga ett besök ombord på hans Dreadnought. Så skulle också komma att ske. Den lilla gruppen av prinsar skulle få bese flottans fartyg under 45 minuter med guidning av några av fartygets officerare. Gruppen av ädlingar, beledsagade av två medföljande engelska gentlemän, infann sig. Abessinierna visade sig vara mörkhyade och klädda i klädedräkter från sitt hemland och dessutom med en hel del smycken. Alla hade lösskägg. De hade även snabelskor, vilket väckte viss uppmärksamhet. Under 45 minuter fick de tillfälle att bese ett antal kanoner, maskinrummen och ett antal andra utrymmen. Prinsarna talade inte engelska, men när det såg något som högeligen imponerade på dem sade de upprepade gånger: ”Bunga-bunga”, vilket de brittiska officerarna uppfattade som högsta beröm av det som de fick se. I övrigt var de tystlåtna. En av prinsarna, som gick i s.k. snabelskor, råkade snubbla och höll på att falla nedför en lejdare. En matros ombord lyckades dock rädda prinsen. De två medföljande engelsmännen förklarade då att matrosen hade att räkna med att inom kort få en abessinsk orden. Studiebesöket avslutades och gästerna tackade för besökt och den gästfrihet som visats dem. Brittiska flottans hade visat prinsarna från Abessinien all den den vördnad och uppmärksamhet som amiralitetet förväntade sig.

Först ett par månader senare avslöjades det att besökarna inte alls var från Abessinien utan var studenter från Cambridge och unga kulturarbetare under ledning av Horace de Vere Cole, vilket redan var känd för sina många practical jokes. Studenterna hade själva avsänt ett falskt telegram, som såg ut att komma från amiralitetet, med uppmaning till fartygschefen att med vederbörlig aktning ta emot prins Makalen av Abessinen. De hade även lyckats övertaga järnvägsbolaget att tillhandahålla en exklusiv tågvagn för prinsarnas färd från Paddington station till Weymouth. Detta för att de skulle kunna anlända ståndsmässigt. Väl framme i Weymouth togs de emot av flottans hedersvakt med musikkår. Dock hade flottan inte lyckats hitta någon flagga från Abessinien utan i ställer fullgjordes mottagningsceremonin med användade av flaggan från Zansibar.  Den musik som ska ha spelats hade tydligen också sitt ursprung från Zansibar.

Horace de Vere Cole utgav sig inför fartygschefen att komma från utrikesdepartementet och var avdelad för att ta hand om de högt uppsatta utländska besökarna. Studenterna hade sotat ned sina ansikten och lånat ihop kläder och annan utstyrsel för att försöka  se ut som om de kom från Abessinien, vilket uppenbarligen lyckades. Bland prinsarna fanns även Virgina Woolf och hennes blivande make, både utklädda till abessiniska ädlingar. Hela den här historien kom förstås ut och det skrevs mycket om det hela i den engelskspråkiga pressen. Brittiska flottan tyckte förstås att det hela var ytterst pinsamt eftersom man så lätt hade blivit lurade av detta practical joke. Om man i dag skulle besöka ett brittiskt örlogsfartyg ska man nog avstå från att mumla ”bunga-bunga” om man fick se någon kanon eller något annat  som man skulle kunna bli imponerad av.

Långt senare visade det sig att Silvio Berlusconi inför journalister berättade att hans stora fester handlade om ”bunga-bunga”. Pressen uppfattade detta som en omskrivning av aktiviteter på premiärministerns ökända privata orgier . Men man har svårt att tro att Silvio Berlusconi hade kännedom om vad några abessinska prinsar har utbrustit när de fick se de stora kanonerna.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.