Ballongflygningar ut från Paris

En stor skara människor väntade den 19 september 1870 med spänning vid Montmartre i Paris för att se en ballong stiga till väders. Men i morgondimman kunde de knappt ens skönja Armand Barbés ballong som rykte i sina förtöjningslinor, medan gondolen hölls på plats av starka matroser. Snart släpptes den dock till väders.

I september 1870 hade över 150 000 preussiska soldater med 620 kanoner börjat belägringen av Paris. Alla förbindelser mellan staden och omvärlden var avskurna. Regeringsmedlemmarna befann sig i den belägrade staden och regeringen hade beslutat att försöka sända ut en av regeringsmedlemmarna från staden för att försöka organisera någon form av uppbåd av soldater och medborgare för att försöka häva belägringen. Den som var mest lämpat för detta ansåg regeringen vara inrikesminister Leon Gambetta. Ett försök skulle göras att med hjälp av en ballong föra ut honom ur staden. Gambettas hade i uppdrag att försöka få ihop en frivillig armé av unga revolutionära människor som på samma sätt som under Napoleon skulle kunna jaga bort den främmande hären från fransk mark. Men tiderna hade förändrats och soldater utan utbildning, träning och med endast enkel bevälpning utgjorde inte längre något hot mot den vältränade och hårt disciplinerade preussiska armén.

När fransmännen nåtts av den skrämmande underrättelsen om arméns nederlag vid Sedan och tillfångatagandet av kejsaren valde de en ny regering och under den förvirrade tid som då rådde utropades republik. Regeringen beslutade sig för att under alla omständigheter försvara landet inifrån det belägrade och inringade Paris.

Kort tid före belägringen lade man i största hemlighet ned en telegrafkabel på botten av floden Seine. Avsikten var att man med den hemliga kabeln skulle kunna upprätthålla förbindelsen med omvärlden i det fall som staden skulle belägras. Men någon eller några som var emot kriget avslöjade dock kabeln för tyskarna och den kapades. Rapportkarlar som nattetid försökte ta sig ut ur Paris sköts av tyskarna.

I praktiken återstod då bara möjligheten att med ballonger transportera ut meddelanden och personer. Det var därför som inrikesministern Gambetta steg upp i den låga ballongkorgen på Montemarte för attt påbörja flykten ut från Paris. Matroserna släppte repen och under välgångsrop steg ballongen hastigt till väders och drev norrut. När ballongen seglade över de tyska linjerna besköts den intensivt av artilleriet och även med gevärseld. Gambetta sårades i handen av en gevärskula. Ballonger lyckades dock klara sig över de tyska linjerna och landade klockan 14.45 vid Epineuse i nordvästra Frankrike. Gambetta fullföljde sin uppgift och lyckades på kort tid skrapa i hop en armé på omkring 600 000 man, som dock aldrig kom att utgöra något militärt hot med den tyska belägringen av huvudstaden.

Även om telegrafkabeln på flodens botten hade klippts av så fanns det ännu en annan möjlighet att upprätta kontakten med omvärlden. Det var genom att använda sig av Seines vatten. Floden rinner ju både in i och ut ur Paris. Man kom på att man skulle försöka använda sig av en form av flaskpost. Några initiativrika män lät på eget initiativ tillverka några klot av zinkplåt, ca 30 cm i diameter och överdragna med vax. Avsikten var att de skulle driva med strömmen in till staden där de skulle fångas upp av utspända nät. Allt måste ske i all hemlighet därför att tyskarna hade naturligtvis även de möjlighet att med nät fånga upp de lågt flytande zinkkloten. Men det hela genomfördes och på det sättet inleddes det kanske märkligaste av alla sätt att transportera breförsändelser från en belägrad stad. Detta var den omtalde zinkklotposten från Paris. Varje klot innehöll omkring 60 brev och portot var 1 franc per brev. Den 4 januari 1871 avsändes de fyra första postkloten och allt som allt uppges 55 stycken ha avsänts, men det finns inte några tillförlitliga uppgifter om antalet. För övrigt har de brev som sändes med zinkkloten senare blivit filitalistiska rariteter. Sättet att låta zinkklot flyta med vattenströmmen var inte särskilt tillförlitligt. En hel del av kloten måste ha fångats in av tyskarna och en del av kloten kom fram först långt senare. Två klot hittades på 1880-talet och ytterligare två återfanns under en översvämning och ett klot hittades så sent som 1920. Då man skulle reparera en bro 1942 hittade dykare ytterligare ett klot bakom en bropelare. Så sent som 1951 fann man två till och det hittills sista klotet fann några barn 1955. De trodde att det var någon form av ammunition från kriget och kastade den på en eld för att få den att explodera. När den inte gjorde det började de sparka med den som en fotboll. Den gick sönder och barnen fann då nästan hundraåriga brev inne i klotet.

Allteftersom belägringen drog ut på tiden, blir ballongposten oumbärlig som sambandsmedel. Men det var ändå inte fransmännen som var först med att flygbefordra brevförsändelser. Transportsättet hade introducerats i all tysthet ett halvt århundrade tidigare. När den engelska flottan 1807 belägrade danska hamnar och farvatten kom den dansken kandidaten Johann Colding på tanken att med små varmluftballonger transportera post över Stora Bält. Kungen gav sitt bifall och därefter upprättades världens första luftpostrutt. I det danska riksarkivet finns fyra brev som befordrats med denna världens äldsta luftpostlinje. På ett av dem står noterat: ”Expedierat över Bälten med en aerostatisk maskin. Funnet i en skog vid Sorö. Vidarebefordrat express med fältpost 21 september 1808. Ett annat har anteckningen: ”Hittat nära byn på en äng och avlämnat här av en bonddräng. Skalskärs postkontor 3 juli 1808.”

Om kandidat Coldings luftpost över Stora Bält är bortglömd så känner många till att den berömde ballongfararen Godard i Paris vid belägringen av staden genast satte genast igång med att organisera en ballongtjänst. Hans organisation arbetade så effektivt att man redan på den femte dagen efter stadens totala avspärrning kunde sända iväg den första ballongen. Den 23 september steg ballongen Neptun till väders, passerade utan tillbud de tyska  linjerna och landade välbehållen vid Evreux med sin två mans besättning, 125 kg post och medförda brevduvor. Duvorna skulle användas för att få in meddelanden till staden.

Före kriget hade ingen i Paris tänkt på en brevduvetjänst eller hur en sådan skulle kunna ordnas. En privatperson i Paris hade dock ett brevduvslag. Han sändes därför iväg med det första ballong, tillsammans med 32 duvor. Trots att ballongen Neptun landade rätt farligt nära tyskarna, mellan Verdun och Metz, lyckades likväl Cassier som mannen hette, komma fram till Tours med sina duvor. Därifrån organiserade han sedan en brevduvetjänst. Den 14 november fick han dessutom med ballong från Paris en mikrokamera med vilken texten på en tidningssida kunde förminskas till en mycket liten papperslapp som innehöll ca 25 000 meddelanden. Sammanrullad  kunde lappen stoppas i en liten tub som fästes på duvans stjärtfjädrar. I allmänhet skickades 4 – 5 duvor iväg med samma meddelande för att minst en duva med säkerhet skulle nå fram till Paris. Av de 363 duvor som lämnade staden med ballong ska dock endast 59 har kommit tillbaka till duvslaget. Förklaringen till detta har sagts vara den mycket kraftiga kylan vintern 1870, att det vara svårt för duvorna att få vatten samt det förhållande att tyskarna lyckades skjuta en del brevduvor. En annan orsak ansågs vara att duvorna hade svårigheter att orientera sig eftersom landskapet ändrat utseende efter att snön fallit.

Den 25 och 29 september 1870 avsändes de första ballongerna och parisarna greps av  ballongfeber. Eftersom de stora järnvägsstationerna stod oanvända under belägringen använde Goddard hallarna som stora sömnadsverkstäder för att sy ballongerna. Stationen Gare d´Orleans banhall blev en verkstäderna. Ballongerna syddes av bomullstyger och linnetyger. I stationen Gare du Nord lackades och impregnerades ballongerna under överinseende av de kända ballongfararna Yon och Dartois. Därefter fylldes ballongerna med högexplosiv lysgas. Det gick åt sju ton kol för att framställa gasen för att fylla en ballong.

Godard, som kom från en familj av ballongföraren, insåg att man också måste utbilda en grupp ballongförare. Därför inrättades snabbat en ballongskola. Som elever föredrog man sjömän eftersom dessa ju hade erfarenhet av gungande däck, tågvirke, väder och vind. En övningsballong med tillbehör hängdes upp i en järnbalk i den stora hallen och så inleddes en hård träning som resulterade i ett lag ”luftskeppare” som senare visade sig leva upp till de förväntningar som fanns.

Av de 167 personer som under belägringen flögs ut från Paris med balllong försvann två spårlöst, tolv råkade i tysk fångenskap och 153 tog sig förbi alla farorna.

Det var sammanlagt 65 ballonger som sändes upp och 46 nådde platser i Frankrike som inte var besatta av tyska hären. Eftersom de inte gick att styra utan fördes med den rådande vinen landade andra ballonger i Tyskland, Belgien, Holland och Norge, medan två försvann ut över havet. Tyskarna tog fem ballonger. Man räknar med att två och en halv miljon brev, kort och tidningar med en vikt av 10,5 ton sändes ut från Paris med ballonger. Trots att republik införts var alla brev frankerade med den lagerkransade kejsarens frimärken.

Ballongerna fick namn efter berömda frihetshjältar, såsom Washington, Franklin och Garibaldi, stadsnamn förekom också. En bar det romantiska namnet ”Slaget om Paris”. Den första ballongen hade döpts till Neptun.

I början skickade man upp ballongerma på morgonen eller vid middagstid, men så konstruerade tyska en kanon som kunde beskjuta ballongerna på upp till 800 eller 1000 m höjd. Ballongen Daguerre träffades av artillerield och måste landa, varvid den erövrades av bayerska dragoner. Efter denna händelse sända man i stället upp ballongerna sent på kvällen.

På eftermiddagen den 25 november 1870 stod en man i Noresund i Norge och högg ved utanför sitt vedskjul. När han kastade en blick upp mot Norefjell fick han se något som liknade en jättestor potatissäck som kom seglande nedför fjällslutningen. Den lade sig till rätt på mark som tillhörde Sandumgården. En piga som också hade sett detsamma trodde att det var månen som hade fallit ned på jorden och att de sista dagarna var komna. Hon blev mycket förskräckt. En ganska stor grupp människor samlades snart för att på avstånd titta på det helt okända fenomenet. Men en student som av en tillfällighet var på besök hos några släktingar förstod vad det handlade om. Han fick med sig några män som trampade runt på balongen för att få ut all gas. Snart låg balongen där tom och helt platt.

Ballongkorgen hade vält omkull och låg på sidan invid ballongen. I den fann de en bur med 6 duver, en kokapparat, vinflaskor, en fransk flagga, postsäckar och en hel del andra föremål. Länsmannen tillkallades och han nedtecknade vittnenas berättelse samt avsände ett telegram till inrikesdepartementet i Kristiania (nuvarande Oslo). Ballongen hade landat i Krødsherad. Genast fick länsmannen order från departementet att ballongen med all utrustning genast skulle packas ned och sändas till Kristiania. Allt lastades upp på slädar och kördes till Vikersund för vidare transport med tåg till Drammen och sedan med postbåt till Kristiania.

Snart fick norrmänen veta att ballongen ”La Ville d` Orlèans”, med kaptein Rolier och franctirer (friskytt) Bezier, hade släppts upp i Paris på kvällen den 24 november. Vindriktningen var nord-östlig i riktning mot Normandie. Avsikten var att ballongen skulle kunna landa i Normandire när det ljusnade på morgonen. Ballongen steg snabbt till väders i mörkret och dimman. Men det var på den tiden omöjligt att veta vindriktning och vindstyrka på högre höjder. Det blåste kraftigt och ballongen fördes snart bort i en hastighet av 80 eller 90 km i timmen. När det börja gry på morgonen upptäckte de två männen i besättningen till sin förskräckelse att de redan var ute över Nordsjön. Ibland var ballongen nere vid havsytan och andra gånger var den uppe på 3 000 m höjd. Vinden var kraftig och ballongen drev in mot Norge vid Mandal. Ballongen korsade Setesdalen och kom in över Telemark. Besättningen försökte landa med ballongen genom att släppa ut gas, men det visade sig att ventilerna inte fungerade. Uppe på Lifjell, mellan Bö och Seljord, flög ballongen helt nära marken och ballongens ankare fastnade då i en stubbe. Ballongen krängde kraftigt och de två männen såg då en möjlighet att hoppa ut från ballongkorgen. Det hela var mycket dramatiskt. När korgen nu hade lägre vikt slet sig ballongen loss och flög vidare utan några passagerare. Ballongen seglade i en timmes tid över Noresund och landade till slut i Krödsherad, där det fanns en telegrafstation. Gneom telegrafen spreds nyheten om ballongen snabbt till tidningarna. Men eftersom ballongens besättningen inte var funnen spreds en massa spekulationer om att de fallit i havet eller att de blivit uppätna av vargar efter det att de landat. Men först hade de två ballongfararna irrat runt på Liffjellet något dygn och de visste då inte ens i vilket land de befann sig. Det gissade på att det kunde vara i Bayern, Skottland eller Skandinavien. Det var plågsamt kallt för dem och de höll på att stryka med, men till slut fann de en timmerkoja och fick skydd. Senare träffade de på några bönder och så småningom fick de klart för sig att de landat i Norge och bönderna förstod att de var fransmän. Det hela var en mycket stor sensation i både de norska tidningarna och tidningar runt om i Europa. När de två fördes till Kristiania blev de föremål för omfattande hyllningar. Men fransmännen har bråttom att komma hem till Frankrike, de visste att de till stor del ansvarade för landets framtid. En av dem har på kroppen en fastsatt depesch från den franske presidenten med uppgifter om anfallsplaner mot tyskarna. Löjtnant Bézier vill genast bege sig till sitt hemland, men Rolier tycks ha njutit av all uppmärksamhet och alla festligheter som anordnades för dem. Han njöt av varje minut och de två fransmännen sov knappast något. De var dessutom ständigt tämligen berusade. De firades grundligt både i Drammen och Kristiania. I huvudstaden anordnades en stor avskedsfest för 900 personer. Biljetterna till middagen såldes för 1 speciedaler, vilket då var en mycket högt pris. Intäkterna från avskedsfesten skulle gå till vård av sårade franska soldater. Insamlingen gav närmare 25 000 franc. Norrmänenn sypatiserade med fransmännen i det pågående kriget mot tyskarna.

Vid den tiden rådde en stark konservatism bland borgarna i huvudstaden och de var kritiska mot den nya franska revolutionsregeringen. Men när ballongfararna kom till Kristiania skulle det ändå firas rejält. Man tävlade om vem som skulle få hålla huvudtalet vid den stora festen – om talet skulle hållas av Björnstjerne Björnson eller av teologiprofessorn Monrad, som var ledaren för de kristligt konservativa i Norge. Nu blev det så att det var Björnson som höll huvudtalet och skalden Jonas Lie skrev en särskild dikt som reciterades på den stora banketten. Den enorma hyllningen i Norge av fransmännen och allt franskt hade i varje fall delvis sin förklaring i det tysk-danska kriget 1864. När löjtnant Bézier återkom till sitt hemland utsattes han för hård kritik för att han inte hade lyckats utföra sitt uppdrag och i stället hamnat ändå borta i Norge. Rolier däremot fick flera höga ordnar när han återkom till Frankrike.

De två i ballongkorgen som hamnade i Drammen var representanter för två helt skilda skikt i det franska samhället; officeren och en obildad man från den lägre medelklassen. Båda två har senare återberättat sin upplevelser genom både dagböcker och militära rapporter. Både krigsminister Gambetta och den senare statsministern i Frankrike, Charles Louis de Freycinet, menade att den misslyckade ballongfärden var avgörande för krigets utgång. Men andra menade att kriget ändå redan var förlorat. I ballogen hade det nämligen medförts order om hur ett samordnade anfall skulle genomföras. Eftersom man inte lyckades samordna anfallen från den belägrade staden med styrkor utanför den tyska belägringen föll omkring 12 000 franska soldater på en enda dag.

När ballongen höll på att gå ned söder om Mandal tvingades ballongförarna att göra sig av med ballast i form av postsäckar. Eftersom den ursprungliga planen var att ballongen skulle föra ut fyra personer, men då det av olika skäl inte blev så hade ballogen ovanligt mycket last med postsäcker De postsäcker som släpptes i havet söder om Mandal plockades upp av fiskare och lämnades till postmästaren i Mandal. I dag är dessa brev dyrbara samlarobjekt och något av breven har sålts för över 200000 kr.

Verkligt spännande blev det när en ballong förlorat mycket av sin lyftkraft och ballasten hade släppts, så att den strök fram nära marken, förföljd av preussiska ulaner till häst. Olyckor kunde också inträffa vid landning eftersom materialet aldrig var det bästa. I mångt och mycket kan man faktiskt jämföra dessa ballongpostens gamla luftskeppare med våra dagars astronauter.

Den 28 januari steg den sista ballongen, General Cambronne, upp från Paris med det sorgliga budskapet till det franska folket att Paris hade kapitulerat den dagen och kriget var helt förlorat. Ett krig som hade inletts av Frankrike efter många år av avrustningspolitik.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.