Naturkonstanter och det axiomatiska

Inom filosofin finns det en forskningsinriktning som försöker klarlägga gränsen för samtidens vetenskapliga vetande och omfattningen av det som vi (ännu) inte känner till. Inom den disciplinen försöker man sig på att få en uppfattning om relationen mellan det som vi har vetskap om och det som vi inte alls känner till. Det kan tyckas vara ett forskningsområde som knappast kan nå några framsteg. Definitionen av det okända är ju just det att vi inte känner till det. Men man kan göra historiska jämförelser. En sådan är att jämföra vad vetenskapen kände till i mitten på 1700-talet med vad vetenskapen känner till i dag. Skillnaden utvisar i varje fall en del av det som var totalt okänt för drygt 250 år sedan. Det finns även en mellanform mellan vetande och icke-vetande (där fick jag tillfälle att använda mig av en kontradiktorisk term). Under 1700-talet kände man till elektriciteten, men kunde inte förklara den och inte heller närmare ange dess egenskap. Men själva fenomenet var känt. Många liknande förhållanden skull kunna beskrivas. Observationer föregår mätningar och mätningar förgår teorier och dessa i sin tur föregår uppkomsten av vetenskapliga rön. Vägen till vetenskapliga fakta kan vara lång.

Det som forskningen inom det här området särskilt intresserar sig för är sådant som vi känner till något om, som vi iakttager eller anar, men som vi inte kan förklara. Till det som är känt och som är mätbart är de så kallade naturkonstanterna, som kan uttryckas i matematiska formler, konstanter eller relationer. Det finns många hundra naturkonstanter som har uppmätts och verifierats. Men inte kunnat förklaras.

Man brukar säga att det finns knappt 30 ”fundamentala” konstanter som på olika sätt är grundläggande för mänskligt och allt annat liv på jorden. Några av de mest uppmärksammadde av dessa gravitationskonstanten (G), kopplingskraften mellan elektriskt laddade elementarpartiklar, Plancks konstant inom den grundläggande kvantfysiken, ljushastigheten i vakuum (som är en av konstanterna i relativitetsteorin) och konstanten för massan hos alla icke-masslösa elementarpartiklar. Det finns många fler naturkonstanter som vi känner till och som är noga uppmätta, men där forskningen inte kan ge någon som helst förklaring till varför konstanten har just det värde som den har. Dessutom kan forskingen inte avgöra om konstanterna är entydigt desamma i hela universum och inte heller om de alltid varit eller kommer att vara konstanta. Man kan ju spekulera över om de kan ha ändrats över tiden. Var gravitationskonstanten densamma som i dag för en miljon år sedan? Paul Dirac föreslog redan på 1930-talet att forskningen skulle överge synen att konstanter är konstanta och i stället, så länge inte annat är känt, betrakta dem som icke-konstanta över tiden. Men ändå konstanta i vår tid. Naturkonstanternas värden är nämligen avgörande för existens av liv i den form som vi känner liv. Skulle gravitationskonstanten ändras påtagligt skulle allt mänskligt liv upphöra. Våra kroppar är så att säga konstruerade för den gravitationskonstant som för tillfället råder. Våra broar och våra höghus förutsätter också att G är konstant. Vid förändring skulle de på det ena eller andra sätt falla samman.

Inom juridiken och en del annan vetenskap använder man sig av presumtioner, som är ett behändigt sätt att införskaffa satser som kan sammanställas till en slutsats (konklusion). Visar sig presumtionen var felaktig faller även konklusionen. Kunskap om den fysiska världen bygger också på ett antal presumtioner, som i det sammanhanget brukar kallas för postulat eller axiom. Inom fysiken bygger alla teorier på någon eller några axiom. Detsamma gäller de rena vetenskaper som kallas matematik och geometri. Det är därför som vi med ett förnöjsamt leende kan säga att vi lever i en axiomatisk värld, vars förklaring utgår från något vi inte känner till, men håller för visst. Leendet skulle kunna ändra karaktär och bli ett skräckfyllt grin om vi kom att tänka på att all kunskap vilar på något som vi inte känner till. Vetenskapen vilar på lösan sand, skulle någon kunna drista sig till att säga.

Forskning är viktig för den krymper det område av kunskap som vi inte känner till. Men den filosofiska vetenskapen kan i stället utvidga vår vaga kännedom om de delar av all kunskap som vi inte känner till och få oss att ana omfattningen av det okända.

Albert Einstein ska en gång ha sagt: ”Om vi visste vad vi gjorde skulle det inte kallas forskning, eller hur?” Vi får inte kräva att de som forskar om omfattningen av det okända vet vad de gör. För de vet de inte.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.