London-Johnny dopade hundar

Den 8 december 1945 inträffade något mycket märkligt på stadion White Hall i London. Stadion var i varje fall då känt för det stora hundkapplöpningarna. Tusentals besökare var där för att titta på de snabba hundarna och för att satsa på den snabbaste. The bookmakers kunde konstatera stora satsningar och spänningen var på toppnivå hos publiken. Omsättningen kulminerade inför dagens sista lopp med fem hundar i var sin startbox. När bookmakers stoppade vadhållningen minuterna före det att startfältet skulle gå iväg kunde de till sin häpnad notera att oddsen för hund nr 4 (”Bald Truth”) helt plötsligt hade sjunkit från 8 mot 1 till 5,5 mot 1. Det kunde bara betyda en sak: Precis på slutet hade en eller flera spelare satsat mycket stora belopp på just hund nr 4. 

Startgallren höjdes och de fem hundarna sköt ut från sina boxar och löpte som blixtar efter den elektriska haren. Hundarna låg jämsides de första sekunderna. Men plötsligt förlorade fyra av hundarna farten och de tumlade omkring i någon underlig galopp. Men hund nr 4 rusade på efter haren och vann överlägset loppet. Publiken hade aldrig sett något liknande. Bara några minuter senare samlades ett antal högröstade spelare som krävde att vinsterna på hund nr 4 genast skulle betalas ut. Bookmakers kunde inte göra annat än att betala ut omkring 2 milj. kr i vinstpengar. 

Det dröjde inte många timmar innan Scotland Yard sände ut telexmeddelanden till polisstationer runt om i landet. I meddelandet uppmanades stationerna att rapportera alla ovanligheter kring vadhållningen på det sista loppet på Whitehall. Polisen misstänkte nämligen att det kunde vara frågan om doping. Från flera städer inrapporterade att det förekommit ovanligt stora satsningar på hund nr. 4. Sedan flera årtionden var polisen uppmärksam på att det kunde förekomma omfattande bedrägeriet i samband med spel och vadhållning. Därför hade kapplöpningsförbundet också infört rigorösa säkerhetskontroller för att förhindra doping av hundarna eller andra manipulationer. Doping kan ha två olika effekter. Antingen så att en hunds hälsa försämras så att hunden inte kan prestera maximalt eller det omvända; att hunden dopas för att springa fortare än vad den annars skulle göra. För att förhindra doping av hundar. Hundarna står därför under polisbevakning och de hålls inlåsta i kraftiga burar och de kördes till kapplöpningsbanan i aluminiumburar i stängda och bevakade bilar. De sista dagarna före en tävling undersöktes hundarnas avföring av en veterinär för att kontrollera att hundarna inte fått i sig några otillåtna substanser eller annat som kan påverka hunden i den ena eller andra riktningen. 

Det som inträffade den 8 december 1948 var en sensation som vann stor uppmärksamhet i pressen. Överveterinären Batemann undersökte genast hundarna och deras burar. Han fann genast att det fanns fiskrester i några av burarna och att dessa rester innehöll ämnet kloreton. Hundarna var uppenbarligen medvetet dopade. Bateman förklarade: ”Kloreton är egentligen inte något gift utan ett preparat som återfinnes i många sjösjukemedel”. Medlet kan inte upptäckas så länge som djuret har normalt blodtryck, men allt förändras under tävlingsloppets första sekunder då blodtrycket dramatiskt stiger. Verkningarna kommer inom ett par sekunder, djuret blir liksom bedövat och vimmelkantigt. Batemann sa också att han på sätt och vis beundrade den  person som kommit på att använda just det här medlet för att bedöva alla hundar utom en. 

Före loppet hade hundarna under bevakning suttit i låsta burar som dessutom var bevakade. I burarna hade åtta hundar förvarats, men det fanns nio burar. Den nionde buren hade varit tom och låst. Men de poliser som undersökte det hela fann att buren inte var låst, trots att personalen sade att den hade varit låst. I buren hittade man små vita tabletter och fiberrester som tycktes komma från ett klädesplagg. En planka i burens väg hade kunnat tas bort. Utredarna kom fram till att en person måste ha gömt sig i buren, suttit där 15 – 20 timmar och sedan, i någon stund då vaktpersonalen avlägsnade sig, ha smugit ut till de andra burarna och givit det förgiftade fiskköttet till hundarna – dock inte till alla. Eftersom hundarna inte fick någon mat timmarna för kapplöpningen var det naturligt att de snabbt åt upp fiskbitarna. När hundarna förts till tävlingen upphörde bevakningen av burarna och det var då som personen måste har tagit sig ut genom baksidan av buren och med hjälp av ett rep kunnat ta sig över en mur som fanns bakom burarna. Det fanns märken på muren som tydde på att något kastat ett rep över muren. Troligen hade personen haft en eller flera medhjälpare på andra sidan av muren. 

Polisen hade god kännedom om vilka personer som spelat på hund nr 4. Misstankarna riktades tidigt mot en för polisen bekant person: ”London-Johnny”. Denne strödde sedlar omkring sig och var på ett synnerligen gott humör. Fynden av rester av textilier kunde inte knytas till honom. London-Johnny spelade mycket på hundar efter den här händelsen, vilket innebar att den stora vinsten från kapplöpningen med de dopade hundarna ganska snart var bortspelade. Polisen var fullständigt övertygad om att var ”London-Jerry” som var hjärnan bakom bedrägeriet. Det kunde till och med vara han som i 12 – 15 timmar gömt sig i hundburen. Polisen hade inte några bevis mot honom och han kom aldrig att åtalas. Det har aldrig blivit klarlagts vem som dopade hundarna, men väldigt mycket talar verkligen för att det var ”London-Jerry.

 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.