Hungerkatastrofen i Ukraina

Anne Applebaum har en särställning bland öststatsforskare och journalister som skriver om det tidigare Östeuropa. Hon har en politisk agenda samtidigt som hon är en självständig forskare och framstående journalist. Med sitt stora arbete GULAG fick hon Pulitzerpriset för bästa fackbok och hennes andra stora arbete, på svenska Järnridån, blev också prisbelönad. De fick goda recensioner och redan när Järnridån kom ut berättade hon att hennes nästa stor projekt skulle bli ett arbete om hungersnöden i Ukraina 1929 – 1933. Nu har den kommit ut på engelska och jag förväntar mig att den inom kort kommer även på svenska (kanske i december 2017).

Bokens titel är ”Red Famine” (Röd Hungersnöd), med undertiteln ”Stalins War on Ukraine”. Undertiteln indikerar att det inte bara rörde sig om en enorm hungerkatastrof utan att den var medvetet tillskapad av Stalin och partiet. Dessutom att den medvetet åstadkomna hungersnöden riktade sig mot befolkningen i Ukraina. Det finns förstås en politisk udd i undertiteln och den visar också att det inte rör sig om något vetenskapligt arbete. Det är en populärt hållen berättelse över vad som hände och vem och vilka som låg bakom det hela. Det bästa är att Anne Applebaum med boken, liksom med sina två föregående bästsäljare, når ut till en publik utanför de etablerade Sovjet- och öststatsforskarna. Det är vällovligt och välkommet. Ansträngningar måste göras för att återberätta det som det numera finns få levande vittnen till. Alltmer försvinner stalinismens illdåd in i dimmorna, vilket vi aldrig ska låta ske.

Kommunistpartiet drev på industrialiseringen av Sovjetunionen med en enorm kraft. Det gällde även elektrifieringen av både städer och landsbygden. Men landet producerade inte något i sinda industrier som kunde gå på export. Den enda möjlighet som partiet såg var att med tvång tvinga jorbruket att lämna ifrån sig ett påstått överskott av skördarna för att få exportinkomster. Hungersnöden följde i tiden efter kollektiviseringen av jordbruket i slutet av 1920-talet och inträffade över stora delar av landet. Men regimen satte in mycket hårda tvångsåtgärder mot bönderna i Ukraina, vilka motarbetade kollektiviseringen av jordbruket. För att få epitet ”kulak” krävdes bara att man var kritisk till kollektiviseringen. Det räckte även att bonden ägde en eller två kor som han vägrade att lämna till kollektivjordbruket. Kommunistpartiet bestämde vilka volymer spannmål som skulle levereras och inlevererades inte dessa så sändes kontrollkommmisioner ut för att beslagtaga det spannmål som man kunde finnna. Följden blev att jordbruksfamiljerna själva svälte och inte ens hade kvar spannmål till utsäde. Forskare är i dag tämligen eniga om att ca. 4,5 milj människor omkom av svält bara i Ukraina. Människor åt gräs, katter, hundar, råttor och allt som överhuvudtaget gick att äta. Det rapporterades fall av kannibalism. Märkligt nog finns det få beräkningar av hur stora skadorna blev på den befolkning som ändå överlevde, men måste ha fått hjärnskador, stannat upp i tillväxten samt omfattande psykiska skador. Barn som blev föräldralösa fördes samman i barnhem där de tvingades växa upp under vidriga förhållanden.

I Ukraina har hungerkatastrofen fått namnet Holodomar och det finns de som hävdar att Stalin försökte sig på ett folkmord i stor skala. Eftersom Ukraina var och är en rik jordbruksbygd riktades sig tvångsågärderna särskilt mot bondebefolkningen i där. Det måste dock ifrågasättas om det var ett medvetet folkmord i den meningen att Stalin skulle ha velat rensa ut den urkrainska befolkningen. Att det var ett folkmord av den egna befolkningen är full klart. Det är dessutom belagt att regimen medvetet initierade svältkatastofen genom att med våld ta ifrån jordbrukarna allt spannmål och förhindra vårsåddarna. Det visades redan av Robert Conquests arbete ”The Harvest of Sorrow”, som kom ut 1986. Han hadde inte alls tillgång till allt det källmaterial som sått till Anne Applebaums förfogande. Hennes arbete bygger i hög utsträckning på andras arkivforskning och sammaställningar. Sheila Fitzpatric gav 1994 ut en bok med titeln ”Stalin´s Peasants”, i vilken hon argumenterade för att inte hade som mål att döda miljontals ukrainare utan att hans avsikt i stället var att pressa ut så mycket spannmål som möjligt från bönderna. Men den statliga organisationen hade inte kännedom om hur små skördarna i själva verket var. Rapportörer hade av rent egostiska skäl och genom tvång från överordnade rapporterat om fantasifulla volymer säd. Sködarna var dock små, trots att jordbruksmarken var förstklassig. Jordbruket hade inte tillgång till konstgödsel och i praktiken förekom inte täckdikningar. I sin bok menade hon att Stalin var paranoid över Ukrainas närhet till Polen och hans enorma misstänksamhet mot ”polska spioner”. Sheila Fitzpatrick menade också att han paranoia växte stort omedelbart efter att hans hustru tog livet av sig i november 1932. Det var kort tid därefter som de stora utrensningarna började. Mordet på kommunistledaren Kirov i Leningrad togs som en förevändning för att rensa ut alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att vara motståndare mot regimen och dess politik.

Sheila Fitzpatrick har nyligen skrivit en välvillig och lovordnade recension av Anne Applebaum senaste bok. Hon konstaterar att det är högintressant populärhistoria, även om den politiska agendan är klart iakttagbar hos författaren. Anne Applebaum är av polsk släkt, men uppvuxen och utbildad i USA. Nu är hon dock bosatt i Polen och gift med en man som suttit i den polska regeringen (där han en tid var försvarsminister och även utrikesminister). Men recensenten undviker att påpeka att mycket märkliga förhållandet att Anne Applebaum böcker i praktiken inte finns tillgängliga för den läsande publiken i Ryssland. Både GULAG och Järnridån finns översatta till ryska, men har tryckts i minimala upplagor. Inte något av de större ryska förlagen vill eller vågar inte befatta sig med utgivning av boken. Anne Applebaum har själv berättat att GULAG översattes till ryska och trycktes i 1 000 exemplar, men att inte ens hon vet hur det såldes eller spreds. Nu får man väl hoppas att den tredje stora boken om svältkatastrofen i varje fall kommer att översättas till ukrainska. Dessutom är jag nyfiken på vilket som blir hennes nästa stora projekt. Jag har en känsla av att hon kommer att skriva flera stora arbeten.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.