Oscar Wilde och fängelsetiden

Oscar Wilde omtalade sig i något sammanhang som ”språkets konung”. Han var formuleringarnas mästare och brukar än i dag vara en av de mest citerade författare i olika slag av citatsammanställningar. Wildismer är till och med ett begrepp. Han är känd för sina pjäser, sina litterära verk, för sin extroverta personlighet och för rättegångarna mot honom.

Det var år 1895 som Wilde drog markisen av Queensberry, fadern till hans yngre vän, Lord Alfred Douglas, inför rätta. Alfreds pappa för upprörd över att sonen umgicks med den homosexuelle Wilde. Rättegången var föranledd av att Wilde ansåg att markisen upprepade gånger hade förolämpat honom. Det brukar påpekas att markisen lämnat ett kort på en herrklubb och att kortet var ställt till ”posören” Oscar Wilde. Utgången av processerna blev förödande för honom. Markisens advokater, varav en var gammal studiekamrat med Wilde från Oxford, åberopade bevis för att Wilde utövade ”onaturlig otukt” (homosexuella handlingar), vilket medförde att markisens beskyllningar ansågs tillåtna. Det enskilda åtalet mot markisen ogillades och i stället åtalades Wilde och hans partner Alfred Taylor för onaturlig otukt och de dömdes till två års straffarbete (hard labour).

Fängelsedomen krossade Wilde. Domen hälsades med jubel i rättssalen och även på gatan utanför domstolens lokaler. Hans teaterpjäser lades ned och hans böcker försvann från bokhandlarnas diskar. Tidningarna, som tidigare hyllat den store poeten, författaren och dramatikern Wilde, började nu energiskt att skriva ned honom. Han utsattes för direkta smädelser i pressen. Daily Telegraph skrev exempelvis ”Wilde försvinner från den publicitet han älskade till det glömskans och vanärans mörker han gjort sig förtjänt av. Föraktets grav drabbar även hans dåraktiga skrytsamheter, hans tomma paradoxer, hans olidliga poserande och obotliga fåfänga”. I USA, där han tidigare varit uppskattad och uppburen, hölls det mängder av domedagspredikningar över honom och hans påstådda skörlevnad. Det borgerliga samhället rasade över en person som man uppfattade utövade sin homosexualitet öppet. Förmögna homosexuella engelsmän flydde landet till kontinenten, men ingen annan än Wilde och hans partner åtalades.

Omedelbart efter straffdomen avtransporterades Wilde i en polispiket iförd handbojor. Hans huvud, med det tidigare hårsvallet, rakades och han ifördes grova fängelsekläder. Han blev fånge C 33 och tvingades tillbringa två år som identitetslös strafffånge. Han tvingades leva utan namn och utan klocka och almanacka. Hans enda sätt att hålla reda på datum var att under den dagliga marschen på rastgården kasta en blick på de anteckningar om hans arbete som fanns uppsatt på väggen utanför hans cell. I svenska fängelser förekom det vid den tiden att fångar fick sitta hela dagarna och sy postsäckar. Men i dåtidens engelska fängelser, i varje fall de med hard labour, fick fångarna trampa i trampkvarnar för att driva dessa. Det var enormt fysiskt ansträngande och de fångar som inte var vana vid hårt fysiskt arbete brukade inte överleva mer än ett par år av ”hard labour”. Arbetet i trampkvarnen gick till så att fången tvingades trampa kvarn tjugo minuter åt gången, därefter vila i fem minuter och så fortsätta tjugo minuter igen. Sex timmar om dagen, sex dagar i veckan. Wilde tvingades äta fängelsemat som var i stort sett oätlig och han tvingades sova direkt på en träbrits, med endast en tunn filt över sig. För gott uppförande tilldelades han ibland en tunn fängelsemadrass, som dock fråntogs honom så fort som fängelsevakterna ansåg att han brutit mot någon av de otaliga ordningsregler som gällde i fängelset. På nätterna skakade han av kylan i fängelsecellen. Han magrade 11 kg på några månader och han drabbades av dysenteri med ofta återkommande attacker av svåra diarrér. I cellen fanns endast en tennpotta och toaletten i korridoren fick endast besökas en gång per dygn i samband med rastningen. Stanken i cellen var outhärdlig.

Den engelskspråkiga världens främste konversatör och ordekvilibrist var förbjuden att tala med medfångar eller med personalen. Den enda bok som han fick ha var Bibeln. Han fick endast ta emot ett par besök per år. Det var uppenbart att Wilde behandlades särskilt hårt och hänsynslöst därför att han var dömd för utövande homosexualitet. Fängelsechefen var en överstelöjtnan vid namn Isaacson sade och denne sa vid upprepade tillfällen att han skulle ”bulta det där tramset ur Wilde”. Vad han menade med ”trams” var uppenbart. Efter fängelsevistelsen beskrev Wilde att Isaacson hade en falks ögon, en apas lekamen och en råttas själ. Wilde menade att fängelset med lagens stöd använde sig av tre slag av tortyr: Hunger, sömnlöshet och sjukdomar. Wilde drabbades av alla tre tortyrmetoderna och var i riktigt dåligt skick.

I justitiedepartementet blev man orolig för att fängelsevistelsen skulle leda till Wildes förtida död, vilket man befarade skulle betecknas om en högst obehaglig skandal. Wilde fördes därför i omgångar till fängelsets sjukavdelning. Där fick han vila upp sig och fick även tillgång till religiösa och moraliskt uppbygglig litteratur. På sjukhusavdelningen fick han syssla med olika former av pappersarbete och även tillfälle att själv skriva. Överstelöjtnanten, som varit fängelsechef, ersattes av en major, som inte var lika torterande i sin verksamhet.

Den 20 maj 1897, efter exakt två i fängelse, släpptes Wilde ut från Reading fängelse. I det fängelse där han under lång tid förhindats att läsa något annat än Bibeln. No reading in Reading. Han möttes av några av sina vänner, som ännu stod vid hans sida. Dagen därpå reste han över till Dieppe i Frankrike och återvände aldrig till England. Han gick i livslång landsflykt och en gång förklarade hans sin utlandsvistelse med orden ”Mitt liv är som ett konstverk. En konstnär gör aldrig om någonting två gånger.” Efter fängelsevistelsen upphörde hans litterära produktion. Han skrev endast ”Reading-balladen”. Med honom upphörde den engelska nittiotalslitteraturen – vars huvudgestalt han varit. Även själva Oscar Wilde försvann under hans återstående levnad. Han kallades sig nämligen fortsättningsvis för Sebastien Melmoth. Förnamnet hade han tagit från sitt favorithelgon, Sankt Sebastian, vilket var ett helgon som genomborrats av pilar och torterats till döds. Något som varit nära att bli Wildes eget öde. Efternamnet tog han efter boktiteln på ett verk, som en avlägsen släkting till honom hade skrivit.

Wilde framlevde sina sista dagar i Paris, tidvis som tiggare. Han beklagade för en vän att hans byxor gått sönder och att han inte hade pengar till nya byxor. Han förlorade båda framtänderna , hans kinder var insjukna, och hans tidigare vänner och beundrare kunde knappt känna igen honom. Wilde, som var en storvuxen man, släpade sig runt i Paris i utslitna kläder. Han bodde på mycket enkla pensionat och kom att slutligen avlida på Hotel Alsace. Wilde begravdes först på arbetarkyrkogården i Bagneux, men kvarlevorna flyttades senare till Pere Lachaise, vilken är en begravningsplats för franska notabiliteter. På hotell Alsace, som numera omvandlats till ett lyxhotell, förevisas nu rum nummer 16 som det rum där Wilde bott och avlidit. Sängen, som var för kort för honom, har dock försvunnit. Likaså tapeten med de lilafärgade blommorna, som Wilde hatade, är borta. Men pendylen finns kvar, liksom det lilla skrivbordet. Men vid det skrev Wilde aldrig något annat än korta brev. Fängelsevistelsen hade för alltid knäckt hans litterära genius och även hans livsande.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.