Albert Speers beskrivning av Hitler

Den gudabenådade journalisten Jan Olof Olsson skrev en gång på 1970-talet en summerande karateristik över personen Adolf Hitler. Han kunde naturligtvis inte stödja sig på några egna erfarenheter från den tiden, men han hade noga läst ett antal memoarer som skildrade Hitlers privata person. Jolos slutsats var att Hitler höll långa monologer och var en genuin tråkmåns. Historikernas bild av den private Hitler stämmer väl med vad den tidigare rustningsministern Alberg Speer berättade i sina memoarer. Speer berättar att Hitler övergick från trista luncher i Berchtesgarden till en alltmer sjuk och helt handlingsförlamd drömliknande tillvaro.

I den ganska omfattande memoarlitteraturen kan man läsa att de som bjöds in till Rikskansliet eller till Hitlers skyddade tillvaro i Berchtesgarden (i Alperna) tyckte samtalen var på den mest banala nivån. En stor del av tillvaron var att sällskapet satt och såg på privatvisningar av de enklaste underhållsfilmerna. Det kan kanske finnas anledning att Stalin på sitt håll under kriget ofta satt på nätterna och så amerikanska cowboy-filmer. Ett primitivt filmintresse hade de förvisso tillsammans. De som blev inbjudna till Hitler kunde berätta att det inte förekom några djupare samtal.

I slutet av Hitlerväldet, de sista veckorna, beordrade Hitler att hela Tyskland i stort sett skulle förintas och inte falla i Sovjetmaktens händer. Att den tyska civilbefolkningen skulle drabbas synnerligen hårt bekom inte Hitler något. Hans uppfattning var att det tyska folket svikit honom och den tyska nationen genom att inte besegra ryssarna. Som tur var fanns det många chefer i den tyska förvaltningen och den militära organisationen som saboterade alla order om att förstöra broar, vägar, fabriksanläggningar och mycket annat.

Albert Speer, som varit Hitleras gunstling och chefsarkitekt, hade ritat stora framtida städer, monument och parabyggnader. Det mesta förverkligades aldrig. Albert Speer satt 20 år i Spandaufängelset efter det att han dömts för krigsförbrytelser. Hans huvdsakliga brott var att han i stor omfattning nyttjat krigsfångar och andra för slavarbete. I sina memoarer berättar han, till syns trovärdigt, att han aldrig velat veta och aldrig tagit reda på hur det verkligen förhöll sig judeförföljelsen.

Speer berättar att det tyska folket bibringades uppfattningen att Hitler arbetade hårt och styrde riket och kriget från Berchtesgarden i Alperna nära Obersalzberg. De förleddes även att tro att führen i sin grandiosa alpvilla ritade upp de stora linjerna för det framtida tusenåriga riket. I själva verket ägande sig Hitler och hans uppvaktning åter en ren drönartillvaro i sysslolöshet. Som en nästan evig semester, dessutom en sömnig semester. Speer säger att Hitler saknade allt vad som kunnat vara en hobby för honom och han läste aldrig några böcker. Det senare är av visst intresse att notera eftersom Hitlers bibliotekt har omhändertagits och katalogiserats. Andra ha sagt att Hitler läste väldig mycket, men blandad litteratur, under 1920-talet. Men enligt Speer skulle Hitler inte haft något intresse för litteratur under kriget. Det finns många journalfilmer som visar att Hitler promenerar på omsorgsfullt byggda promenadvägar i när heten av sin bostad. I själva verket promenade Hitler inte alls omkring och ägnade sig inte alls åt någon motion. Alla journalfilmerna visar endast att han och hans sällskap promenare på det korta asfaltsstråket mellan huvudbyggnaden och en stor tepaviljon. I själva verkat var det så att Hitler bara rörde sig mellan matborden. Det är en ren myt att i timmar i sträck kunde sitta och lyssna på musik av Wagner. I själva verket lyssnade han gärna på operetter, men någon gång beordrade han någon av servitörerna att lägga på en skiva med Wagner. I själva verket älskade Hitler att gå på revyer med stora baletter, men han ansåg sig inte kunna gå på sådana föreställningar sedan han blivit rikskansler och führer.

Hans riktigt stora intresse under sin tillvaro i Berchtesgarden var att se film. Hans smak var för sånglustspel, som skulle vara idylliska eller också sentimentala. På samma sätt som Goebbels gillade han att titta på Zarah Leaders melodramer. I varje fall under vistelsen i alpnästet var Hitler en utpräglad nattmänniska. Filmvisningen kunde börja kl. 23 och när han och hans sällskap sett en långfilm kunde han beställa fram ytterligare en långfilm. Efter filmvisningen drack sällskapet te. Hitler själv drack aldrig något annat än te, men han accepterade att personer i hans sällskap drack öl och sprit. Efter filmerna kunde han och Eva Braun sitta i flera timmar och diskutera filmernas innehåll och de olika skådespelarna. Många gånger kom sällskapet inte i säng förrän vid 4 eller 5 på morgon. Hitler visade sig sällan för kl. 11 på förmiddagen och då gick han igenom sammandragen av vad som skrivits i pressen. Speer menar att han brydde sig mer om vad som skrevs i pressen än vad som hände i verkligeheten. Ingen i hans omgivning begrep egentligen inte när han ”arbetade”. Det kunder gå långa tider, veckor och ibland månader, utan några konferenser eller föredragningar.

Till lunch valde Hitler ut olika bordsdamer, som nästan alltid var hustrun till någon partipamp, och till vänster om sig hade han alltid Eva Braun. Hitler undvek uppenbarligen att till bordsdam utse någon ogift kvinna. Han var rädd för att rykten skulle spridas. Bredvid Eva Braun satt från och med åren före krigsutbrottet partisekreteraren Martin Borman. Han hade tillvunnit en verklig maktposition. Senare under kriget var det han som avgjorde vilka som skulle få företräde inför Hitler och vilka föredragningar och annan information han skulle få.

När gästerna reste sig från lunchbordet kunde en del nya gäster tro att de skulle ge sig ut på en promenad i det vackra alplandskapet. Men den promenad det blev varade i mindre än sju minuter, under den tid som sällskapet promerade ett antal hundra meter till en tepaviljon. Där serverades nämligen alltid, tjugo minuter efter lunchens avslutande, te med kakor. Hitler tog gärna för sig av kakorna. Speer beskriver det som att stämningen var som på ett gammaldags bröllop och man talade gärna om den mat som serverades. Hitler var liten i maten och var vegetarian och drack inte öl. Men han tillät att både kött, öl, vin och sprit serverades de andra i sällskapet. Det var mycket tal om nyttan, eller motsatsen, av olika dieter samt om olika krämpor och annan ohälsa.

Det var ofta under tedrickandet som Hitler började sina monologer. Han kan sägas ha varit i det närmaste monologiserad (vilket innebär att personen vill höra sin egen röst och inte ger andra tillfälle att säga något). Hitler talade med låg välmodulerad röst och det han ofta återkom till i sina monologer var minnen från ungdomsåren och minnnen från åren som soldat under första världskriget. Även minnen från ”kampåren” under 1920-talet upphöll han sig gärna kring. Många kunde berätta att Hitler mycket ofta upprepade sig. Innehållet i konversationerna var nästa alltid detsamma. Det var till och med så att Hitler mycket ofta föll in i en slummer när han höll sina monologer och denna slummer övergick ofta i djup sömn. De närvarande kunde då inte avlägsna sig och heller konversera själv – de fick helt enkelt sitta där och vänta på att führen vaknade. Efter den utdragna eftermiddagen kom middagen med samma kommentarer om grönsaker och det farliga med att äta kött och så åter igen kaffe med kakor, dock alltid te till Hitler själv. Sedan blev det filmvisning, gärna med Zarah Leander på filmduken och därefter prat om filmerna och skådespelarna. Fram mitt på natten serverades återigen te och smörgåsar. Eva Braun drog sig tillbaka och någon halvtimme senare även Hitler själv. Ingen skulle få se att de följdes åt till sovrummet eller sovrummen.

När Hitler befann sig i Rikskansliet i Berlin serverade under en viss tid kökschefen rysk kaviar. Hitler blev förtjust och sa att han aldrig smakat något likande, varefter han ofta tog stora portioner av den ryska kaviaren. Men så småningom fann han anledning att fråga kökschefen vad kaviaren kostade. Han sägs ha chockats av priset och förbjöd helt enkelt ytterligare inköp.

Hitler försökte hela tiden hålla en diet efter en dietlista som han själv satt upp. Förklaringen till dieten var att han rätt snart efter makttillträdet 1933 fick problem med magen och även krasslig på andra sätt. Redan då började ha ta olika kurer för att ”rensa tarmarna” och även olika mediciner.

Rudolf Hesss medförde vid något tillfälle egen dietmat till Hitlers bord. Hess förklarade att han med hänsyn till sin mage måste ha särskild mat och den maten hade han med sig i en plåtlåda. Hitler sa surt att om inte den mat som serverades vid hans bord dög så kunde Hess sitta hemma och där äta sin egen mat.

Jolo menar i sammanställning av memoaruppgifterna att inte något tyder på annat än att Hitler och Eva Braun hade ett normalt kärleksliv. De hade angränsande sovrum i Berchtesgaden och hon hade även ett särskilt inrättat sovrum i Rikskansliet i Berlin. Hon var vid hans sida när han umgicks med sina gamla partikamrater. Däremot visades hon inte upp när högre nazidignitärer och ministrar var med som gäster. Själv vill hon inte heller möte dem. Det sägs att när paret Göring vistades på Berchtesgaden vill Eva Braun inte ens bege sig utomhus på grund av risken att möte dem på någon av promenadvägarna. Det är dock mycket märkligt att det inte kom ut något skvaller om att Eva Braun var Hitlers kvinnna. Det fanns ju många utlandskorrespondenter i Berlin under stora delar av kriget som gärna hade velat skriva någon om att Hitler var förlovad, eller något liknande. Men inte ett ord. Eva Braun var okänd för det tyska folket fram till självmorden i bunkern i Berlin.

Albert Speer menar att Eva Braun inte hade något egentligt inflytade över Hitler. Hon var totalt ointresserad av politik och helt banal i sina samtal med honom. När hon inte vistades på Berchtesgaden dansade hon gärna på olika alphotell med unga officerare. Hitler gav henne aldrig några dyrbara eller uppseendeväckande presenter. Under de långa eftermiddagarna, efter teet, kunde Hitler sitta och hålla Eva Braun i handen. Men han kunde också helt ohämmat i hennes sällskap säaga att en klok man ser till att han har en primitiv och dum hustru som därtill är foglig och inte lägger sig i mannens arbete.

Speer menar att Hitler var fullt på det klara med att han innehade en erotisk laddad dragningskraft på kvinnor och att han förstod att denna dragningskraft hade ett stort politiskt värde. Han anade säkert att den dragningskraften skulle minska betydligt om han gifte sig. Hitler var noga med att inte befinna sig i situationer som skulle kunna ge upphov till skvaller om att han hade en relation med någon kvinna.

Partikoryfeerna runt Hitler avstod dock inte alls från erotiska aktiviteter. Martin Borman och Goebbels var kända som kvinnokarlar. Goebbel hade kärlekshistorier som gjorde att han var tvungen att återföras till den rätta vägen. Fru Goebbel var sjäv invecklad i en märklig kärlekshistoria som höll på att bli en stor skandal. Himmler hade själv en mångårig stadig förbindelse med sin sekreterare och även ett barn med henne.

Hitler uppträdde alltid mycket artikt mot kvinnor. Han öppnade dörrar för dem och han gav den handkyssar, som brukar kallas för österrikiska eller wienska. Hitler handkysste kvinnor till vardags och inte endast på galanta fester.

Hitler höll på tilltalsformerna. Varekn Göring eller Goebbels kallade Hitler för något annat än ”mein Führer, men i lätta samtal även ”ni”. Det var nästan bara SA-ledaren Röhm som stod Hitler så nära att han fick använda tilltalsordet ”du”. Någon nära vänskap kan det nog ändå inte ha varit eftersom Hitler läta avrätta Röhm under utrensningarna år 1934 (de långa knivarnas natt).

I slutet på kriget var det främst Goebbels och Speer som kritiserade det sekreterarvälde som förkom i högkvarteret och även i högkvarteren i Ostpreussen och i Ukraina. De menade, om man nu ska tro Speer, att sekreterarnas skydd av Hitler gjorde att han inte fick några verklighetsförankrade rapporter om krigets förlopp. Marin Borman var den som tillskansade sig en verklig maktposition i omedelbar närhet av Hitler. De fanns de som menade att den som behöver minst sömn och kan sitta upp tillsammans med Hitler om nätterna och se film också blir de som kan påverka honom mest.

Det har skrivits mycket om att Hitlers fysiska och psykiska nedgång i slutet på kriget, i varje fall efter attentatsförsöket den 20 juli 1944. Vid den tiden var Hitler ständigt upptagen av sin hälsa och känslan av att dö i än den ena och än den andra krämpan.

Hitler vinnlade sig om att vara propert klädd och att föra sig väl i salongerna. Det finns många som kunnat vittna om atthans händer ständigt darrade, särskilt den vänstra. Det var stundtals så illa att han inte kunde hålla sina bestick utan att spilla på sig. Speer avstår inte från att berätta att vid denna tid var det inte alls ovanligt att Hitlers uniformsjacka bar spår av den mat han försökt äta. I krigets slutsked stod Hitler inte ut att umgås med generaler och partikoryfeer. I stället umgicks han nästan bara med de kvinnor som fanns i hans omgivning. Speer berättar att själva disciplinen var under upplösning, vilket visade sig i att de närvarande ansåg sig kunna tala med varandra även när der Führer var närvarande i rummet. Hitler beklagade sig inför Speer om han hade svårt att sova, vilket man kan förstå. Han slumrade bara in kortare stunder i gryningen och under förmiddagstimmarna. Det var också anledningen till att han ganska ofta somnade in under sina monologer på eftermiddagarna.

Det gick därhän att Hitler började intaga sina måltider helt ensam, dock med sin schäfer Blondi vid sin sida. I högkvarterat Rastenburg i Ostpreussen tog han aldrig några promenader utan hans rörelse inskränkte dig till några tiotal meter. I högkvareret hade man stabsföredragningar varje dag, men Hitler lät sig inte påverkas av den information som han fick del av. När stabsofficerare lämnade så kallade lägesanalyser ignorerades all information av Hitler. Han levde i en drömvärld och under de sista veckorna av kriget försökte han sig flera gånger på att ge order om förflyttningar av armédivisioner och flygförband som inte längre existerade. Speer uppger också att vid den här tiden blev Hitler allt mer tystlåten. Jolo påpekar att detta synes vara märkligt eftersom Hitler allt sedan 1942 anlitade stenografer som nedtecknade varje ord som han yttrade. Syftet med detta var att han senare skulle kunna påpeka att det han sagt och de bedömningar som han gjorde hade visat sig vara korrekta. Hitler ansåg sig nämligen kunna förutse den historiska utvecklingen. Av de nedtecknade ”bordssamtalen” framgår att det mest var Hitler som pratade. De utskrivna protokollen från 1942 upptog i genomsnitt 89 sidor per dag av Hitlers monologer, medan hans monologer under 1945 i genomsnitt upptog 150 sidor per dag.

Speer uppger i sina memoarer att han i slutet på kriget medvetet saboterade alla Hitlers order om att fabriksanläggning, broar, rangerbangårdar och hela samhällen skulle förstöras. Hitlers makt var då starkt reducerad och alla insåg att slutet var nära. Hitler var då fysiskt och psykiskt ett vrak, men Speer menar att han måste ha drabbats av sjukdomsförändringar redan vid tiden för makttillträdet 1933 och att han därefter successivt försämrats både fysiskt och psykiskt.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.