De ville inte ha sovjetiskt medborgarskap

År 1966 undertecknade 7 550 personer en vädjan till den svenska regeringen om att slippa ifrån sitt sovjetiska medborgarskap. Det var alla svenska medborgare och ville endast vara svenska medborgare. Skrivelsen hade följande lydelse.

Jag har aldrig varit och vill ej vara sovjetrysk medborgare. Jag vill icke att mina barn och barnbarn i flera led i folkbokföringen skall erhålla dubbel medborgarskapsbeteckning – svensk och sovjetrysk medborgare såsom hittills skett. Jag vill att frihetslandet Sverige på administrativ väg befriar mig och mina efterkommande från varje formell samhörighet med Sovjet. Jag vill vara lojal medborgare i Sverige. Jag vill icke bli betraktad såsom lojalitetsskyldig mot det land och den regim som med våld och förtryck förintade de fria Estland, Lettland och Litauen.

Bakgrunden till den där skrivelen, eller vädjan, till den svenska regeringen var att baltflyktingar i Sverige, och deras barn och senare släktled, var och förblev sovjetiska medborgare. Det var inte bara en uppfattning om medborgarskapet som man hade hos sovjetryska myndigheter utan hos svenska myndigheter. Som en följd av att Sverige, som det första land i världen efter Nazityskland, erkände den faktiska annekteringen av de baltiska staterna, hade de svenska myndigheterna betraktat alla tidigare medborgare i de fria staterna Estland, Lettland och Litauen som sovjetiska medborgare. Enligt svensk rätt är det fullt möjligt att ha två eller fler medborgarskap.

Enligt sovjetisk rätt blev de medborgare i de tre länderna som befann sig på något av ländernas territorium den 7 september 1940 sovjetiska medborgare, om de inte senare befritats från sådant medborgarskap. Medborgare i de baltiska staterna som den nämnda dagen inte befann sig i något av de tre länderna blev inte sovjetiska medborgare (såvida de inte själva ansökte om det och sådan ansökan beviljades). Enligt svensk rätt ansågs sådana personer, som den dagen befunnit sig utanför något av de tre länderna, som statslösa om de inte senare erhållit annat medborgarskap. Barn i äktenskap där båda föräldrarna enligt sovjetisk rätt var sovjetiska medborgare erhöll sådant medborgarskap. Barn i äktenskap, där en av föräldrarna inte var sovjetisk medborgare, blev sovjetisk medborgare först efter föräldrarna ansökt om sådant medborgarskap och ansökan beviljats.

I den svenska folkbokföringen var det hela en riktigt röra. I många fall antecknades att en person var statslös trots att personen befunnit sig i något av länderna den 7 september 1940 eller skrev det endast in att personen för exempelvis ”f.d. estnisk medborgare” utan att myndigheten tog ställning till om personen var sovjetisk medborgare. I andra fall angavs att personen var ”sovjetisk medborgare”, t. o. m. i fall där inte ens den sovjetiska lagstiftningen ansåg detta vara fallet.

I en rikdagsmotion av två folkpartistiska riksdagsmän återgavs följande märkliga och tragiska förhållande ur det praktiska livet.

Två ester, vilka både kommit till Sverige som barn, gifte sig. Vid giftermålet var kvinnan – efter naturaliseringen tillsammans med föräldrarna, svenska medborgare, medan mannen i folkbokföringen angavs som statslös. Paret fick två barn som enligt gällande svensk lag vid födelsen blev svenska medborgare. Så blev det därför att barnen hade svensk moder och statslös far. Senare om och beviljades svenskt medborgarskap. Barnen var redan då svenska medborgare och hade varit det sedan födelsen. När föräldrarna vid ett senare tillfälle skulle ta ut personbevis för barnen upptäckte de att det var antecknade som sovjetiska medborgare. Varken föräldrarna eller barnen har informerats om detta och var naturligtvis helt omdevetna om att barnen endatst var sovjetiska medborgare. Förklaringen till detta var att när mannen ansökte om naturalisering så upptäckte man på folkbokföringsmyndigheten att mannen egentligen från början borde ha antecknats som sovjetisk medborgare och inte som statslös. Detta var inte något fel från myndighetens sida. Följaktligen kunde barnen inte heller anses vara svenska medborgare utan deras medborgarskap ändrades då från svenskt medborgarskap till endast sovjetiskt. Någon information lämnades inte till barnen eller till föräldrarna. Den märkliga följden blev att de båda i Estland födda föräldrarna hade blivit svenska medborgare, men deras i Sverige födda barn av svenska myndigheter betraktades som sovjetiska medborgare. Det är tveksamt om föräldrarna då var medvetna om att de, förutom svenskt medborgarskap, även var sovjetiska medborgare. För barnens del löstes det hela sig delvis genom att föräldrarna gav in en ny ansökan om naturalisering också för barnen, vilken beviljades.

På 1960-talet ställde baltflyktingarna i Sverige krav på att det sovjetiska medborgarskapet inte längre antecknades i den svenska folkbokföring samt att de balter som inte naturaliserats och som inte vill vara antecknade som sovjetiska medborgare skulle kunna bli antecknade som statslösa i folkbokföringen. Dessutom krävde exilbalterna att Sverige skulle försöka nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att de påtvingade sovjetiska medborgarskapen skulle undanröjas. Dessa krav brydde sig inte svenska myndigheter särskilt mycket om. Dock gjorde man så att för naturaliserade balter antecknades det inte längre att det hade sovjetryskt medborgarskap. Sovjet brydde sig förstås inte om vad som fanns antecknat i den svenska folkbokföringen och betraktade alla balter, och deras barn, som befunnit sig på något av de tre ländernas territorium den 7 september 1940 för sovjetiska medborgare, vilket utan protest godtogs av svenska myndigheter. Våren 1972 erhöll balter som naturaliserats en skrivelse från statens invandrarverk som bland annat påpekade följande.

”Invandrarverket anser det vikigt att upplysa Er om att Ni fortfarande är medborgare i Sovjetunionen. Svenska myndigheter kan inte garantera rätsskydd utanför Sverige så länge Nu har kvar Ert sovjetiska medborgarskap. Nu är således både svensk och sovjetisk medborgar.”

Det var många balter som blev upprörda och rädda av att få ett sådant brev från svenska myndigheter 32 år efter det att de lämnat sitt hemland i Baltikum. Dessutom ofta som små barn.

De två folkpartiska riksdagsmännen utvecklade de vådliga konsekvenserna av de sovjetiska reglerna i en riksdagsmotion 1973. Man påpekade att exilbalterna och deras barn, en grupp som bedömdes uppgå till ca. 40 000 personer i Sverige, kände oro inför att resa till sina hemländer eller andra delar av Sovjetunionen. Det fanns en risk att de skulle kunna kvarhållas och till och med tvingas göra militärtjänst. I motionen påpekades även personer som deltagit i det estniska frihetskriget under slutet av första världskriget teoretiskt skulle kunna dömas till döden. Den sovjetiska lagstiftningen som 1940 infördes i Baltikum gällde nämligen retoraktivt och avsåg även handlingar riktade mot Ryssland innan ens Sovjetunionen bildats. Det fanns 1973 några personer som i unga år hade kämpat mot Ryssland. Teoretiskt skulle ävende som lämnat Baltikum efter den 7 september 1940 kunna straffas för att utan tillstånd lämnat landet.

I riksdagsmotionen angavs att det inte i något fall var känt att balter, eller deras barn, skulle ha kvarhållits i Sovjetunionen eller någon annanstans kvarhållits under åberopande av att de är sovjetiska medborgare. Men det hade dock hänt personer som lämnat Ungern och områden som kom att bilda Jugoslavien. I de fall hade svenska myndigheter helt enkelt bara konstaterat att de inte hade behörighet att ingripa.

I debatten sades inte något om den olägenhet som det kunde anses vara att baltättlingar som var anställda i svenska försvaret även var sovjetiska medborgare eller att svenska medborgare, födda i Sverige, teoretiskt var förhindrade att besöka stora delar av Stockholms skärgård eftersom stora områden inte fick besökas av, som lagtexten angav, utländska medborgare. Ingen brydde sig inte heller om detta och i själva verket hade Sverige ett antal utlandsplacerade diplomater som enligt gällande regler inte bara var sovjetiska medborgare. Det var flera som försökte förmå svenska tidningar att uppmärksamma att justitieminister Laila Freivalds var sovjetisk medborgare. Tydligen var inte frågan så intressant för tidningarna av någon anledning. Laila Freivalds är född 1942 i Riga och det var tveklöst så att hon var sovjetisk medborgare.

Regeringen gjorde inte något alls åt balternas upplevda problem. Deras egna länder hade blivit erövrade av en våldsmakt och de hade varit tvungna att fly från landet. Dessutom kunde de inte bli av med det förhatliga medborgarskapet.

De socialdemokratiska regeringarna struntade helt i exilbalternas krav. Regeringen var till och med nonchalant och översittaraktig. Statsrådet Carl Lidbom förklarade i en riksdagsdebatt hösten 1972 att det visst var möjligt för en exilbalt att bli av med det sovjetiska medborgarskapet. Det kunder personen göra genom att enligt den sovjetiska lagstiftningen ansöka hos Högsta Sovjets presidium om befrielse från medborgarskapet. Vidare förklarade Lidbom att det i praktiken inte var möjligt att nå någon diplomatisk överenskommelse med Sovjetunionen. På sitt nonchalanta sätt sa han även i riksdagens talarstol att ”problemet så småningom kommer att försvinna av sig själv”. I klartext hade han kunnat säga: De besvärliga och krävande exilbalterna kommer att dö ut. Han avstod uppenbarligen från att upplysa riksdagen om att Kanada lyckats nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att kanadensiska medborgare kunde anmäla att de inte längre ville vara sovjetiska medborgare. Skälet till att han inte omtalade detta var naturligtvis att det inte fanns någon grund i att Sverige skulle ha mindre möjligheter att träffa en överenskommelse än vad Kanada hade.

Carl Lidbom, arrogansens mästare, hade dock rätt i sak att problemet skulle försvinna av sig själv. Problemet försvann i praktiken av sig själv när Sovjetunionen upplöstes och de tre baltiska staterna åter blev självständiga. Men det kunde ju inte Carl Lidbom känna till 1972. Ingen annan kände till det heller.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.