Emanuel Swedenborg och hans skalle

Emanuel Swedenborg (1688 – 1772) är en av de där kända svenskarna som vi alla känner namnet på, men ändå inte känner till så mycket om. Han brukar i gymnasiets läroböcker omtalas som teosof, andeskådare och religionsgrundare. Månag har nog i skolundervisningen fått uppfattningen att han är en mystiker som varken samtiden eller senare har tagit på så stort allvar. Det förhåller sig så att han utan tvekan är den runt om i världen mest kände svenskan tillsammans med Carl von Linné. Bara det borde vara en god anledning för oss att försöka förstå vad det var som han med sådan emfas förkunnade i London och andra platser.

Swedenborg har den en mycket mångsidig verksamhet och har en framstående uppfinnaren och naturvetenskapsman som senare i livet helt ägnade sig åt andliga värden och upplevelser. Han gav ut ett stort antal skrifter, de flesta på latin. I vår tid är han i populärhistoriska sammanhang ofta omskriven därför att man under lång tid inte visste var hans skalle hade tagit vägen. Kroppen i övrigt ligger begravd i en imponerande sarkofag i Uppsala domkyrka. Det var först 1958 som den rätta skallen kunde läggas ned i sarkgofagen. Om det nu är den äkta skallen förstås. Men de flesta sakkunniga är ändock rätt säkra på att skallen har kommit till rätta efter nästan 190 år.

Swedenborg var son till biskop Jesper Swedberg, vilken kom från enkla förhållanden. Efter sina teologiska studier läste han även utomlands och blev sedan regementspräst i Stockholm. Karl IX uppskattade honom och utnämnde honom till hovpredikant. Därefter blev han professor i teologi i Uppsala och sex år senare biskop i Skara. Fadern hade tagit starka intryck av pietismen och var andetroende samt trodde på änglarnas närvaro i vardagen. Det var utan tvekan så att sonen Emanuel Swedenborg tog starka intryck av faderns andlighet.

Emanuel Swedenborg tog mogenhetsexamen (studentexamen) i mycket unga år och läste sedan förhållandevis länge i Uppsala. Därefter företog han en omfattande bildningsresa till Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Han begav sig även till London, vilket var ovanligt för studenter på den tiden. I London stannade han i fyra år. Vid denna tid var London centrum i Europa för filosofiska diskussioner, yttrandefrihet, vetenskapliga idéer och upptäckter.

I London studerade Swedenborg fysik, mekanik och filosofi. Han både läste och skrev poesi. I ett brev från London till en svensk vän räknade han upp en lista över uppfinningar som han menade att han hade gjort. Listan omfattar bland annat en ubåt, slusskonstruktioner, ångmaskin, kulspruta, universalmusikinstrument och även en flygmaskin

Kung Karl XII möte Swedenborg under sin vistelse i Lund och blev så imponerad av dennes kunskaper att han anställdes som assessor vid Bergkollegium i Stockholm. Där kom han många år att arbeta med ritningar och konstruktioner av olika större ingenjörsprojekt runt om i landet, bland annat ugnar för saltsjuderier i Bohuslän, slussar för Polhems slussled i Trollhättan och en torrdocka i Karlskrona. År 1724 erbjöds han professuren i matematik vid Uppsala universitet, men avböjde med förklaringen att han tidigare främst arbetat med geometri, kemi och metallurgi . En annan orsak var säkket att han på grund av stamning inte ansåg sig kunna hålla föreläsningar. Det finns berättat att han alltid talade långsamt och noggrant och det finns inte några uppgifter om att han någonsin talade offentligt.

Först vid 56 års ålder övegick Swedenborg tämligen radikalt till att endast ägna sig åt andlig och religiös uppgifter. Det var då som han framträdde som andeskådare och uppgav att han kunde tala med änglar, andar och avlidna personer. Swedenborg ansåg sig till och med särskilt utvald av Gud för att teckna ned reformerad och förklarad kristendom. Under 28 år skrev han 18 stora teologiska arbeten och en mängd andra skrifte. Den mest omtalade hade titeln ”Himmel och Helvete”, vilken han skrev 1758. Det finns även omfattande manus bevarade efter honom, eftersom inte allt trycktes. Eftersom Swedenborg hade inkomster och även en ärvd förmögenhet kunde han själv bekosta tyckningen av de mycket omfattande böckerna.

Det är väl känt att ett stort antal författare påverkades av Swedenborg teologiska och teosofiska skrifter. De som brukar nämnas är William Blake, C.J.L. Almqvist, August Strindberg, Charles Baudelaire, Honoré de Balzac, William Butler Yeats, Carl Jung och filosofen och psykologen William James.

Men redan under hans livstid fanns det en hel del som menade att han egenligen bara var en lärd ”fåne”, vilket var den uppfattning som Imanuel Kant gav tillkänna efter att ha studerat en del av Swedenborgs skrifter. Skalden Johan Henrik Kellgren skrev niddikten 1787 ”Man äger ej snille för det man är galen”. Den som åsyftades var förstås Swedenborg. Kritiken mot honom var betydande och det inleddes till och med rättegång mot två personer för kätteri eftersom det framförde Swedenborgs filosofi, vilken i varje fall senare har kommit att kallas swedenborgianism. I utlandet, särskillt i London, var det dock ganska många som bekände sig till hans lära.

Ulrika Eleonora, som blev regent efter sin bror Karl XII, lät adla Emmanuel Swedberg, vilken då antog namnet Swedenborg som sitt adliga namn.

På 1730-talet inledde han omfattande studier av den tidens stora filosofer som John Locke, Christian von Wolff och Leibniz, men även tidigare filosofer som Platon, Aristoteles, Plotinos, Augustinus, Descartes med flera.

Swedenborg vistades tidvis utomlands och från 1747 och fram till sin död 1772 bodde han i Stockholm, Nederländerna och London. Under de perioder han tillbringade i Sverige deltog han bland annat i riksdagsförhandlingarna på Riddarhuset. Under dessa tjugo år skrev han fjorton verk av andlig karaktär av vilka merparten publicerades under hans livstid. Den svenska tryckfriheten under denna tid omfattade inte religiösa verk, så därför publicerades böckerna i London eller Nederländerna. I juli 1770, vid 82 års ålde reste han från Göteborg till Amsterdam för att slutföra publiceringen av sitt sista verk, Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen). Verket publicerades i Amsterdam året därefter och tillhör en av hans mest lästa böcker. Den skrevs för att förklara hans lära för lutheraner, och det är också det mest konkreta av hans arbeten.

Sommaren 1771 reste han till London. Kort före julafton drabbades han av ett slaganfall vilket delvis förlamade honom och han förblev sängliggande. Trots att hans tillstånd en tid hade förbättrats avled dog han i London den 29 mars 1772. Han gifte sig aldrig och han sammanlevde heller aldrig med någon kvinna. Däremot skrev han mycket om kärlek och äktenskap.

Eftervärlden har dock varit i stort samstämmig i uppfattningen att Swedenborgs hjärna var en av de mest brillianta som någon svensk har innehaft. Han ansågs av alla var ”överintelligent” och det har därför varit många som intresserat just för hans skalle eftersom det under 1800-talet var en utbredd uppfattning att man genom kraniets form kunde förstå något av personens hjärna (frenologi). Historien om hans skalle började direkt efter hans död i London. Kroppen lades i en blykista som löddes igen och i sin tur placerade i en träkista. Möjligen var det ytterligare en utvändig träkista. Stoftet vigdes till evig ro i kryptan under Swedish Church i London, som är belägen vid Princes Square i East End i närheten av den tidens dockor och även plats där dömda sjömän avrättades. När Swedenborgs kista ställdes in i kryptan där redan sju kistor och efter hans kistan ställde även andra upp senare. Bland de som fick sin sista vila intill Swedenborg var Linnélärjungen Daniel Solander, som i sin egenskap av botanist hade deltagit i James Cooks första världsomsegling. Swedenborgs egen kista fick står där i 18 år fram till 1790. Då kommer en amerikansk läkare till London och eftersom han är stark anhängare av swedenborgianismen vill han se Swedenborg i kistan. Det fanns redan då en samling swedenborgare i London som bildat en församling. Tillsammans med gruvingenjören August Nordenskjöld och mekanikus Carl Bernhard Wadström samt ett tiotal andra församlingsmedlemmar öppnar man de två träkistorna samt därefter förseglingen av blykistan. När man öppnar blykistan trycks det med kraft ut förruttnelsegas och det sker med sådan kraft att alla ljus som var tända i kryptan blåses ut. Sällskapet skyndade ut från kryptan och öppnade kyrkans all fönster. Stanken var så stark att de tvingades stänkta ättika över sig för att stå ut. Så småningom kan de dock ta sig ned i kryptan igen och kan de se att Swedenborgs kropp ligger där väl bibhållen och med ansiktsdrag som kunde kännas igen. Några dagar senare får ytterligare en grupp swedenborgare tillfälle att titta på Swedenborgs kropp. Det berättas då att en av besökarna smekte Swedenborgs höga och omtalade panna. Genast upplöstes alla mjukdelar i ansiktet och kvar blev endast ett naket kranium. Därefter fogade man inte ihop blykistan utan det var möjligt att se på liket bara genom att öppna de två träkistorna. Det är känt att det under de närmaste tjugofem åren vid åtta tillfällen gavs möjlighet att betitta Swedenborgs lik. Det skedde i allmänhet i samband med att andra personer skulle bisättas i kryptan. Den nionade gången, den 9 juli 1816, öppnades Swedenborgs kista i samband med att friherrinnan von Nolckens sarkofag placeras i kryptan. Det var då som Swedenborgs skalle försvann.

Under 1800-talets första decennier var professor Gall en mycket tongivande vetenskapsman som grundade det som kallas frenologi och som snabbt spreds i lärda kretsar i Europa. Läran, som senareha ansetts vara helt ovetenskaplig, innbar att det skulle finnas ett tydligt samband mellan ett kraniums form och den avlidne personens själsförmögeheter. År 1814 kom en av professor Galls främsta lärjungar, hjärnanatomen Spurzheim till London och föreläste där i frenologi. Bland de mest intresserade åhörarna fanns den förre sjöofficeren, löjtnanten John Didrik Holm. Han var dessutom redan personligen bekant med Gall och blev nu i London även nära vän med Spurzheim. Både Gall och Spurzheim. Holm var vid den tiden verksam som skeppare i London. De både vetenskapsmännen kom senare även att testamentera sina kraniesamlingar till Holm, som själv redan hade en betydande samling av kranier. En av hans klenoder var skallen efter skalden Alexander Pope.

Nu var det så att löjtnanten Holm var med vid friherrinnan von Nolckens bisättning. Vad som då hände med med Swedenborgs skalle kan man sluta sig till genom att Holm senare visade sig känna till en del om skallens öde. Någon gång under 1840-talet fick han i London besök av en släkting från Sverige. Under absolut tysthetslöfte berättade han för henne att han hade Swedenborgs skalle i sin samling av kranier. Omkring tio år senare samtalar han i London med en svensk författarinna, vilken tar upp frågan om kraniet är det rätta. Då ska Holm med stort eftertryck till henne ha sagt att ”Jag vet att det inte är den rätta skallen som ligger där”.

Tydligen var Swedenborgs skalle väldigt eftertraktat för ett och ett halvt år efter friherrinnan von Nolckens bisättning i kryptan är en kapten Ludvig Granholm där och öppnar kistan och stjäl kraniet. Det gör han för att han behöver pengar och tänker sälja skallen. Vad han inte vet var att skallen redan tidigare bytts ut och att det inte är Swedenborgs kranium som han tillgriper. När han tagit skallen bär han iväg med den i ett knyte, men väcker misstankar hos sin hyresvärdinna när han rengör kaniet från hårrester. Han lyckas inte heller sälja den eller möjligen vågar han inte avslöja att han har Swedenborgs skalle, som dock inte är den rätta skallen. När sedan Granholm ligger på sin dödsbädd blir han ångerköpt och tillkallar en präst och överlämnar skallen till denne. Så småningom läggs den tillbaka i kistan, trots att det inte är den rätta skallen.

Den svenske professorn Folke Henschen lade ned mycket forskningsmöda för att försöka få klart för sig vad som hände med den äkta och den felaktiga skallen. Han menar i en utredning 1958 att det var Holm som tog den äkta skallen och ersatte den med en skalle som han fått från någon kyrkogård eller liknande, kanske var det en skalle från en avrättad sjöman. Det fanns en avrättningsplats nära kyrkan. Vad som hände med skallen efter det att Holm stulit den år 1816 vet vi inte med säkerhet. Eftersom den tydligen ingick i hans samling av kranier så talar mycket för att den fanns i den samlingen under lång tid. På skallen finns inritat ”E S borg” och vem som ritat in det och när vet vi inte heller. Holm dog i varje fall 1856. Skallen blev sedan känd först 1911 och förvärvades då av frenologen Williams i Swansea. Den gick senare i arv till hans dotter som är läkare. År 1977 bjöd hon ut den på auktion i London för 40 000 kr, men den kunde köpas in av svenska staten för för ungefär halva priset. Samma år placerades den i Swedenborgs kista i sarkofagen i Uppsala Domkyrka och där lär den ligga alltjämt. Vad som hände med den falska skalle som redan låg där känner jag inte till. Kanske ligger den också var i kistan.

Man kan ju fråga sig hur professor Henschen och andra kunde vara så säkra på att svenska staten köpte in rätt kranium. Jo, man menar att skallen har hög panna och långsmal form, som gör att den passar exakt i det gamla avtyck som fanns i kudden i kistan. Den tidigare skallen passade inte i avtrycket. Dessutom tycker man sig se att skallen överensstämmer med vad man kan sluta sig till av de flesta av porträtten av Swedenborg. Sedan är det även så märkligt att det av kraniet framgår att det finns en framspingande hörntand, vilket naturligtvis är ovanligt på en gammal man. Men Swedenborg hade tre år före sin död under en middag i Amsterdam berättat för sällskapet att han höll på att få nya tänder.

Swedenborg bisattes som sagt i svenska kyrkan i London. År 1908 flyttades kvarlevorna, med undantag av skallen och hjärnan till det Bielke-Liewenska gravkoret i Uppsala domkyrka, där jordfästningen på svensk mark ägde rum den 19 maj. Skallen och hjärnan bevarades då på museum i London. På 1980-talet återfördes även kraniet till Uppsala på initiativ av professor Clas-Olof Selenius. Sarkofagen öppnades och kraniet lades invid resten av kvarlevorna. Här vilar Swedenborg alltså, inte långt ifrån Carl von Linnés grav. Hans skalle stals två gånger av svenska officerare ovetande om varandra, dock var en av skallarna inte den äkta.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.