Pennor, kulspetspennor och Ballograf

Skrivdonen har en lång historia. Ordet ”penna” är ju latin och betyder helt enkelt ”fjäder” (fågelfjäder). Tidigare hade man använt någon form av rörpennor som var gjorde av bambu, vass eller liknande. Det var först på 300-talet e. Kr. som romarna började använda sig av fågelfjädrar, vilket kom att bli det viktigaste skrivdonet i Europa under mer än 1 000 år. Men i praktiken var det nog så att det var först under medeltiden som pennor började användas i större omfattning, vilket berodde på peragamentarken i stor utsträckning ersattes av lumppapper (gjort av textilfibrer). Den typ av fjädrar som man i första hand använde sig av var ving- eller stjärtfjädrar från gäss eller kalkon. Skrivpennorna som tillverkades gjordes ca. 17 – 20 cm och man tog bort det som kallades ”fanet”, vilket var den längre delen av fjädern. Det krävdes stor skicklig att skära till spetsen på fjärdrarna, spetsen skulle och en sluts på ca. 6 mm och pennan skulle dessutom skäras av vid sidorna blev så bred som man ville ha den skrivna texten. Pennorna tillverkades av skickliga hantverkar och såldes till som hade behov av pennor. Det var förmodligen sällan som någon försökte sig på att själv skära till till en penna för skrivändamål, det krävdes vana och skicklighet för att skära till en penna.

Nu krävs det inte bara en penna för att kunna skriva. Det krävs också bläck och papper. Det brukar sägas att det var engelsmannen Robert Boyle som var den som först utvecklade bläcket. Han började att tillverka det moderna bläcket. Genom olika kemiska experiment lyckades han få fram ett användbart bläck. Man använde en blandning som bestod av tannin, gallussyra och järnsalt, vilket en skrift som, efter det att den torkat, blev svart. Det stora problemet var att åstadkomma ett jämnt flöde av bläck. På den tiden var det exempelvis svårt att rita en lång jämn linje därför att bläcket i pennan inte räckte till en hel linje. Man tvingades doppa i pennan i bläckhornet för att rinta färdig linjen. Begränsningen i tekniken kan man studera på gamla ritningar.

Nästa steg i utvecklingen var uppfinningen av stålpennan, vilket var ett mindre plåtbleck som monterades på ett träskaft. Stålpennan användes ända in på 1900-talet. Strindberg skrev alla sina böcker med stålpennor och bläck. Det råder olika meningar om vem som egentligen först utvecklade stålpennan. Tyskarna menar att det var Aloys Senefelder som tillverkade de första stålpennorna i München år 1796. Men engelsmännen menar å sin sida att det var leksfabrikanten Harrison som uppfann stålpennan 1780 och att utformningen av stålpennan sedan förbättrades av Mason. Men helt klart tycks vara att en man vid namn Bryan Donkin hade utvecklat en stålpenna 1808. Stålpennan hade, liksom gåspennan, en slits för att bläcket skulle flyta jämt och i lagom mängd. Det gjordes en mängd experiment med försöka få till olika små behållare för bläcket för att man inte skulle behöva doppa pennan i bläckhornet hela tiden. Den amerikanske försäkringsagenten Lewis Edson Waterman var den som fick patent på den första fungerande reservoarpennan. Han fick patent på den 1884. Därefter utvecklades reservoarpennan snabbt och fanns i stort antal på marknaden i början på 1900-talet.

Men det var först 1938 som ungraren Ladislas Biro, och hans bror, uppfann kulspetspennan. Det kom till användning under kriget av flygplansbesättningar som fann att de inte läckte på höga höjder. Efter kriget kom kulspetspennorna ut på marknaderna i USA och Europa. Redan 1945 startade Marcel Bich ett företag för tillverkning av kulspetspennor. Han var dessutom baron och endasnt 31 år gammal. Hans affärskoncept var att massproducera pennor av hög kvalitet och sälja till lågt pris. Marcel Bich hade lärt sig mycket om penntillverkning hos det engelska pennföretaget Stephans & Swan då han arbetade i detta företag redan från 19 års ålder. Bich förvärvade patentet på kulspetspennan av Ladislas Biro och köpte även även dennes tillverkningsanläggning i Buenos Aires. Med utgångspunkt från hans eget namn lanserade han en penna med varumärket BIC redan 1949, men den var otillförlitlig och bläckflödet var ojämnt dessutom hade han inte kunnat få ned priset på pennan. Med hjälp av Marcel Bich kunnande lyckades han dock efter en tid framställa den mycket enkla penna som gick under beteckningen BIC Chrystal, vilken lanserades på marknaden 1950. Den blev omedelbart en stor succé och såldes till lågt pris i stora mängder både i USA och i Europa. Det gick så bra att sälja den enkla kulspetspennan att Bich redan 1958 kunde köpa upp det världsledande pennföretaget Waterman Pen Company. Bich flyttade även företagets huvudkontor till USA. Den klassiska pennan BIC Chrystal lanserades i december 1950 och man har beräknat att det i september 2006 hade tillverkats 100 miljarder av enbart den pennan. Den har under åren utvecklats en del. Kulan spetsen är ett metallurgiskt mästerverk, tillverkad av en maskin som byggts av schweiziska urtillverkare. Kulan har en tillverkningsnoggrannhet på 1/1000 mm. Det kan vara intressant att veta att flygplansindustrin i allmänhet arbetar med en noggrannhet på 1/100 mm. Konstruktionen bygger på att bläckpastan genom kapillärkraften ska röra ut mot den rullande kulan samtidigt som pastan trycks ut ur röret som står under tryck. Kulan ligger intryckt i en hållare av mässing. Tidigare användes en mycket noggrant tillslipad stålkula, men den ersattes 1961 av en mycket hårdare kula tillverkad av wolframkarbid. Kulorna slippas till rätt form med användning av industridiamanter. Kappan av plast, som man sätter över pennans spets när den inte används, försågs 1991 ett litet hål, som ska hindra att barn kvävs om de får i sig skyddskappan i luftvägen. Senare har även materialet i pennan ändrats från polypropylene till polystyrene för att minska benägenheten hos materialet att spricka sönder vid kraftig belastning. Har ni märkt att pennorna inte längre splittras så lätt om man trappar på dem?

I Västra Frölunda utanför Göteborg finns det unika svenska företaget Ballograf. Det är det enda företaget i norra Europa som tillverkar kulspetspennor. Det är dessutom det enda företag i Sverige som överhuvud taget tillverkar pennnor. Försäljningen sker till över 40 länder. Ni vet de där vanliga blå Ballograf-pennorna som egentligen heter Epoca. Det kostar lite mer än de allra billigaste pennorna, men de skriver längre och håller längre. Man har mätt upp att en patron räcker för att skriva ett streck som är 8 km långt.

Företaget Ballograf grundades 1945 av Eugen Spitzer som kommit till Sverige som judisk flykting från Ungern. Tillverkningen av kulpennor startade i liten skala i ett garage på S:t Pauligatan i Göteborg 1947. Den allra första större leveransen gick till lågvaruhuskedjan Epa. Produktionen ökade efter hand och verksamheten flyttade till Krokslättsgatan i Mölndal. Företagets stora lycka var att man 1952 kunde leverera pennor med en bläckpasta som gav en skrift som godkändes som arkivbeständigt enligt standarden Svenskt Arkiv. Först då kunde offentlig förvaltning och en hel del företag godkänna att de anställda använde sig av kulspetspennor. Både statliga myndigheter och kommuner köpte in pennan i stort antal. Ganska snart hade pennan blivit verkligt etablerad inte bara på den svenska marknaden utan även i hela Norden och Österrike, Schweiz och Nederländerna. Den framgångsrika penna Epoca lanserades 1960. År 1959 köptes Ballograf-bolaget upp av BIC-koncernen, men koncernen sålde dock varumärket och fabriken till bolagets dåvarande Norden-chef 2004. Fram till mitten av 1970-talet hade företaget Ballograf omkring 200 anställda. I dag har bolaget drygt 30 anställda, men tillverkar lika många pennor som tidigare. Av de anställda jobbar de flesta med utveckling, konstruktion och planering. Bara tio arbetar med produktionen, som sker i helautomatiska maskiner. Dessa tio och maskinerna tillverkar 4,5 milj pennor per år, varav ungefär hälften går på export. Företagets linje är att det ska vara en svensk penna tillverkad i Sverige för den svenska marknaden, men även kunna nå ut på exportmarknaden. Konkurrensen med billiga kulspetspennor är hård. De flesta pennorna i världen tillverkas i Kina och Indien. Bara Kina tillverkar varje år ca. 8 miljarder kul- och blystiftpennor. Importen av kulspetspennor till Sverige är omkring 80 miljoner pennor per år. Alltså omkring 9 pennor per vuxen person och år. Behöver vi så många pennor? Hur många är reklampennor som fungerar i en vecka? Någon hos Ballografbolaget har berättat att pennor stjäls (snattas) nästan bara i Sverige och Finland. Någon förklaring till detta har man inte. Kanske har vi inte samma känsla för att någon ”äger” en penna som man kan ha i andra länder. Det är kanske något av en allemansrätt att få ta hand om en penna. Själv har jag flera Epoca-pennor hemma i pennskrinet, blå, svart, röd och möjligen en vit. Jag har ju tidigare jobbat i offentlig förvaltning.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.