Handstilens sista dagar

Anders Mathlein skrev en liten essäbok med titeln ”Brevet som försvann. Vinst och förlust i e-postens tid. I boken reflektera han över de skillnader som finns mellan då och nu såvitt gäller skrivkonsten. Jämförelser mellan tiden med reservoarpennor, handskrivna brev och handskrivna dagböcker och dagens textproduktion med hjälp av tangentbord. Det var inte alltid bättre förr, men det var definitivt annorlunda. Mathlein avstår från att jämföra med tiden före kulspetspennan och reservoarpennan. Strindberg skrev ju med stålpennor och var noga med att alltid ha tillgång till ett särskilt franskt bläck samt skrivark av en särskild sort. En jämförelse med skrivtekniken på 1700-talet, som ändå inte är oändligt långt borta hade varit intressant. Den franska revolutionens alla pamfletter och den amerikanska konstitutionen skrevs med gåspennor. Pennor som hade skurits till av fjädrar av gäss eller kalkoner. Var och en kunde inte skära till en bra penna, utan det fanns hantverkare som gjorde det. Blyertspennan kom först i mitten av 1800-talet och stålpennan kom också under första delen av det århundradet. Reservoarpennan lanserades 1884 av en man som hette Waterman och kulspetspennan såg världens ljus först 1938. Men i realiteten kom kulspetspennan i var man och kvinnas hand först under 1950-talet.

Mathlein lägger ut texten en del om handskrift och handstilar. Han noterar att välskrivning är ett skolämne lika dött som kilskriften, vilket vi får hålla för en sanning. Lärarna klarar inte själva av att skriva med en hygglig handstil och frågan är om de ens klarar av att läsa en handskriven text. Även om det finns datorer med tangentbord kan man tycka att den som gått ur gymnasiet efter 12 års skolundervisning borde kunna skriva med en hygglig skrivstil. Men så är det inte. De yngre hos Postnord AB klarar inte heller av att läsa en handskriven adress på ett brev eller ett paket. Då menar jag ”handstil” och inte några präntade bokstäver som ser ut som de åstadkommits av en femåring.

Mathlein redovisar i boken hur en del professionella skribenter förhåller sig till handstilen och sin egen handstil i synnerhet. Horace Engdahl och Göran Rosenberg bejakar sin handstil och menar att de gärna skriver för hand när det känns lämpligt. Jan Guillou fördrar som bekant skrivmaskinen före datorn (om man nu ska tro på det). Men Per Västberg dagböcker skrivs nu med hjälp av datorn, tidigare var de handskrivna. Lena Andersson berättar att hon tycker att det fysiskt är besvärligt att skriva för hand. Ann Jäderlund tycker att hon blir hämmad om hon skulle välja att skriva ett brev för hand. Det känns nämligen väldigt personligt och utlämnande. Theodor Kallifatides gillar visserligen fortfarande att föra pennan, med tycker att det litterära resultatet blir sämre än när han skriver i ett ordbehandlingsprogram. Både Nina Lekander och Agneta Pleijel har sett hur deras handstil förfallit genom åren till följd av allt mindre användning av handen för skrivandet. De som intervjuades av Mathlein är inte några helt unga personer och man frågar sig, både sökt och osökt, hur förhållandena är om 30 år när de nu omnämnda personerna inte längre skriver några texter. Finns det då några som överhuvudtaget kan skriva med handstil och hur många klarar av läsa handskrivna texter. Svarat ger sig själv och jag väljer därför att inte formulera det här. Själv tänker jag ägna en halvtimme i dag att vårda mina fem reservoarpennor. De han nu inte använts på ett par månader, vilket är nästan skamligt. Under tiden har jag ägnat mig åt att undersöka ur långt jag kan komma med röststyrning av text (voice recognition). Jag kommer långt, men ändå inte ända fram.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.