Palmes död och radions nyheter

Olof och Lisbeth Palme passerade entrén till butiken Dekorima i hörnet Sveavägen – Tunnelgatan. En man stiger fram ur mörkret och skjuter på mycket nära håll Olof Palme i ryggen. En eller två sekunder senare skjuter han även ett pistolskott mot Lisbeth Palme, men missar. Hon får endast en rispa i huden på ryggen och skadade kläder. Mördarens avsikt var även att döda henne, men han misslyckas med det. Det var 5,4 grader kallt och vinden var 3,5 m/s. Klockan var exakt 23.21 eller, som utredningen senare antecknade, 23.21.30.

Taxiförarens Anders ser händelse och larmar över sin radio Järfälla taxis växel. Järfälla taxi larmar polisen. Sedan går Anders ur bilen för att tillsammans med två unga kvinnor försöka hjälpa offret som ligger på trottoaren. Olof Palme är då med stor säkerhet redan död. Den första polispatrullen anländer redan kl. 23.23, bara två minuter efter de två skotten.

Leif sitter i en annan bil och ser också han händelsen. Han tar upp sin mobil och ringer larmnumret 90 000. Polisen har då fått in två anmälningar om det inträffade. Olof Palme avtranporteras med ambulans och både polis på plats och ambulanspersonalen förstår att han är död. Han dödförklaras av läkare på Sabbattsbergs sjukhus kl. 00.06. Vad hände sedan med nyhetsflödet? Det snabbaste nyhetsmedlet till allmänheten är radio. På den tiden fanns inte internet och sociala media.

Det finns uppgift om att ambulansen kom in på akutmottagningen sju minuter efter att skotten fallit. Makalöst snabbt och förklaringen är att det råkade finnas en ambulans i närheten och personalen i den tog ett eget initiativ och följde efter den polisbil som körde mot mordplatsen.

Tidningsreportrar lyssnar på polisradion och de var snabbt på plats på Sveavägen. Svenska folket sov eller var ute och festade. De flesta fick höra om händelsen på morgonen genom radions nyhetssändningar eller genom morgontidningarna. Själv fick jag veta om händelsen genom att DN låg på dörrmattan med fet rubrik ”Palme död”. Min första tanke var att han hade jobbat ihjäl sig, men så var det ju inte.

Polisen kände till mordet redan omkring kl. 23.25, i varje fall 23.30. Dödförklaringen kom 00.06. Men Sveriges Radio (SR) gick inte ut i sändning med nyheten förrän 01.10. Då hade statsministern varit död i nästan två timmar (108 minuter). Han hade dödförklarats officiellt 64 minuter tidigare.

Hur kom det sig att det dröjde så länge innan radion gick ut med nyheten? Kan det ha bidragit till att mördaren kom undan? SR har fått en hel del kritik för att man inte hade en organisation i beredskap för att snabbt kunna komma ut med nyheten. BBC gick ut med nyheten betydligt tidigare än SR. Likaså TT.

Den första polis som kom fram till Lisbeth Palme bad om personuppgifter av henne. Hon var förstås i chock och hon skrek till honom: ”Är du inte klok? Känner du inte igen mig? Jag är ju Lisbeth Palme och där ligger min man Olof!” Man kan alltså konstater så här efteråt att det första som den chockade statsministerfrun säger till polismyndighetens representant på platsen är: ”Är du inte klok?” Jag kan med hänsyn till situationen helt förstå att hon uttryckte sig så.

Länspolismästare Hans Holmér hade medvetet gjort sig oanträffbar och inte berättat för någon i sin organisation var han skulle befinna sig. I själva verket befann han sig på ett hotellrum i Falun tillsammans med sin nya kvinna (anställd hos polisen), vilket möjligen har sin förklaring i att han var nyskild. Han var i Falun för att på söndagen åka Vasaloppet. Det gjorde han dock inte det året.

Den biträdande länspolismästaren var hemma och var lite fredagsglad efter att ha druckit whiskey, men han inställde sig ändå senare under natten till tjänstgöring trots att han inte var helt nykter.

Strax efter 23.30 kom Staffan Schmidt till radiohuset i Stockholm. Han skulle tillsammans med två tekniker svara för nattradions sändningar natten mot lördagen. Arbetsuppgifterna var de vanliga: att under natten prata mellan skivorna och presentera musiken. Klockan 00.00 gick nattradion med Staffan Schmidt igång. Statsministern hade då varit död i 39 minuter. Ingen på SR eller SVT visste ännu om mordet. Men polis och taxiförare visste. När Staffan Schmidt satt i studion ringde en kvinna som sa att hon var från tidningen Arbetaren och hon sa: ”Varför i helvete sitter ni och spelar popmusik mitt i natten när statsministern är skjuten?” Staffan Schmidt fick för sig att det var en berusad person som ringde, sådana hade hört av sig i andra sammanhang. Han fick klart för sig att något stort kunde ha hänt först när hans kompis Roger Wallis, som jobbade på Radio Sweden (utlandssändningarna), ringde honom i studion och berättade att en god vän i London just ringt honom och beklagat att den svenske statsministern mördats. BBC hade redan gått ut med nyheten efter det att TT gått ut med sin första flash kl. 00.20.

I radiostudion fanns en flashlampa på väggen, som skulle blinka om det kom in någon viktig nyhet. Men lokalerna hade byggts om ett halvår tidigare och lampan hade därefter inte kopplats in igen. Men det var inte något som Staffan Schmidt kände till. Det var först när han fick höra att någon bekant ringt från London och påstått att statsministern var skjuten som han började tro att det kunde vara någon sanning i det hela. Han ringde därför upp radiochefen Ove Johansson, som direkt sa att han inte fick gå ut med någon nyhet förrän den var bekräftad och dessutom var det ekoredaktionen, radions egen nyhetsredaktion, som skulle få gå ut med en sådan nyhet. Inte någon annan redaktion. Det fanns prestige och revirtänkande där. Stefan Schmidt tvivlade alltjämt på att ett mord ägt rum. Han visste då inte att TT-meddelandet hade gått ut. Men han började tänka igenom vad han skulle göra om det nu ändå var sant. Det fanns ett kassaskåp på redaktionen och det skulle öppnas vid allvarliga och dramatiska nyheter. I den låg en bunt LP-skivor med sorgemusik och de skulle spelas vid vad man kallade ”KD – konstitutionell död”. Ett märkligt begrepp, som väl var en omskrivning av ”Kungen död”. För att ta sig in i kassaskåpet skulle sändningsledaren krossa ett glas och öppna kassaskåpet med den nyckel som fanns innanför glaset. I kassaskåpet låg även en oladdad pistol utan någon ammunition. Ingen hade utbildats i användningen av pistolen och ingen visste i vilken situation som den eventuellt skulle användas. Men SR hade ännu inte gått ut med den stora nyheten. TT uppmärksammade att SR inte sände nyheten och försökte därför ringa till SR:s studio, men kom inte fram genom växeln. Sedan Staffan Schmidt öppnat kassaskåpet började han ringa runt enligt den larmlista med telefonnummer som fanns i skåpet. Men det visade sig att knappast några nummer stämde eftetsom uppgifterna var gamla. Han lyckades inte få kontakt med någon av medarbetarna. Den stora nyheten hade då ännu inte sänts. Ekoredaktionen var fortfarande obemannad en timme efter statsministerns död.

Jan Ström skulle gå på som nyhetsuppläsare på morgonen. Han låg hemma på Södermalm och sov. Nykter och fin. Men en allert vikarie på Ekot hade genom några privata kontakter fått höra talas om mordet. Vikarien ringde på eget initiativ hem till Eko-chefen Håkan Hansson, som i sin tur ringde och väckte Jan Ström. Denne kastade sig i en taxi och åkte till radiohuset. Taxiföraren visade sig vara en polis som jobbade extra som taxiförare. Över taxiradion hade föraren redan blivit informerad om att det var stort pådrag med poliser på stan på grund av ett mord på Sveavägen. Taxiföraren hade också hört att det var statsministern som var offret och även fått höra ett signalement, vilket Jan Ström antecknade och tog med sig in i studion. Jan Ström anlände 00.50 till studion och då var bara han och chefen Håkan Hansson på plats. När han kom till studion hade statsministern varit död i 89 minuter. En och en halv timme. När han fått del av TT-flashen frågade han chefen om han skulle gå ut med nyheten i sändning 01.00 och fick genast ett nej till svar. Nyheten måste först bekräftas. Det fanns bara tio telefonanknytningar och alla blev genast upptagna. Dessutom fanns det inte några medarbetare som kunde ta emot inkommande samtal. Inte ens TT hade ju kommit fram. Först 01.10 gav Håkan Håkansson klartecken till att sända nyheten eftersom nyheten då hade bekräftats på något sätt. Radions första sändning om mordet kom alltså 01.10. Då hade både TT och BBC gått ut med nyheten. Polisen fick nyheten från mannen på Sveavägen, han som ringde 90 000, och även från Jäfälla taxi. Men polisen gick inte ut med något allmänt anrop till Taxi Stockholms förare och de andra större taxiföretagen. Det fanns ju flera hundra ögon i taxibilar i centrala Stockholm en fredagskväll första helgen efter löning. Polisen har fått kritik för att man inte gick ut med en uppmaning över taxiradion att rapportera allt av intresse.

Efter 01.10 sände sedan SR med täta intervaller. De flesta svenskar fick nyheten med morgonsändningarna på radio eller genom morgontidningen. DN:s Stockholmsupplaga, som kom till min bostad vid 6-tiden, hade med kort information om mordet.

Hur vad det då hos SVT? Sändningen för dagen hade upphört. Yvonne Winbladh var en av TV:s välkända nyhetsankare. Hon låg hemma och sov. Nykter och fin. Hon väcktes av att hennes dotter, som då jobbade som kock i London, ringde henne och berättade om nyheten. Detta efter att hon hade hört nyheten på BBC. Det var innan någon på SR och SVT ens kände till nyheten. Yvonne Winbladh bodde i närheten av Radiohuset så hon, som hon själv berättade, sprang till sin arbetsplats. Eftersom alla TV-sändare runt om i landet var nedstängda för natten måste dessa startas upp manuellt. Det var skälet till att den första TV-sändningen med nyhetern kom först kl. 04.00 och då med Yvonne Winbladh i rutan. Det var hennes dotter i London som hade ringt och väckt mamma.

När SR dragit igång nyhetssändningarna inställde sig så många medarbetare, ofta frivilligt och helt spontant. En del var till och med påtagligt fredagsglada. De var så många som kom att man var tvungna att låsa dörrarna inifrån i redaktionsrummet för att inte bli störda i sitt arbete. Polisen var inte alls på plats för att bevaka och skydda Radiohuset. Man visste ju då inte om det rörde sig av början av en kupp av något slag och i all planering tidigare var det sagt att Radiohuset skulle bevakas från första stund. Så blev det inte. Hemvärnet larmades inte. Det är inte känt när det militära högkvarteret fick information.

Året var 1986. Få hade mobiler och nätet fanns inte alls. I dag hade nog informationen kommit ut snabbare och länspolismästaren kanske avstår att låsa in sig oanträffbar med sin nya älskarinna på hemlig ort. Kanske fungerar även telefonväxeln på natten så att i varje fall TT kopplas fram. Kanske finns det beredskap på nyhetsredaktionen och kanske finns där en fungerande flashlampa med ljudsignal. Man vill ju inte tro att nyhetsredaktionen åter ska missa en stor nyhet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.