Strindberg och Harriet Bosse

 

August Strindberg är en av de gestalter som jag alltid återkommer till. Egentligen gillar jag inte honom, men hans liv fascinerar mig på något märkligt sätt. Strindbergskännaren Göran Söderström skrev för några år sedan en biografi över skriftställaren. Jag har särskilt fastnat för hans noggranna skildring av skriftställarens möte med Harriet Bosse, som kom att bli hans tredje och sista hustru. August träffade henne första gången i maj 1900. Harriet Bosse, som var kort och hade en pojkaktig kropp, spelade den androgyna Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, som hade premiär i början av februari 1900. Strindberg gick och så föreställningen tillsammans med sin syster och svåger och blev uppenbarligen fängslad av hennes gestalt på scenen – hon spelade mera pojke än flicka. Det har noterats att Strindberg den gången satt kvar under hela föreställningen, vilket har uppfattats som att han greps av hennes rollgestaltning. Vid nästan alla andra tillfällen då han gick och såg en föreställning valde han att gå innan föreställningen var slut. Detta för att han inte ville bli uppmärksammad av publiken, skriftställaren var ju en mycket känd person i Stockholm vid den tiden. Strindberg bad sin kusin Sven Palme att be Harriet Bosse att besöka honom för att diskutera den kvinnliga huvudrollen i hans drama ”Till Damaskus”, vilken skulle ha premiär i november samma år. Följden blev att Harriet Bosse besökte August Strindberg första gången den 31 maj 1900. Själv har hon senare berättat att hon den gången bar en hatt med en påmonterad örnfjäder och att August då bad henne att få fjädern. Den ska han därefter ha gjort om till en penna. Möjligen läste Strindberg in något symboliskt i detta eftersom han i sin ungdom stundom hade kallat sig för ”Örnen”. Strindberg hade uppenbarligen ett intresse för örnar eftersom han senare köpte en uppstoppad örn som en tid stod i hans nya våning på Karlavägen. Senare hamnade örnen dock på Intima Teatern.

Harriet Bosse var född 1878, vilket innebar att Strindberg var 30 år äldre. Hon var visserligen född i Kristiania (Oslo), men hade under långa tider även bott i Sverige. Pappan var tysk och modern var danska. Fadern var bokhandlare. Strindberg hade lärt känna hennes syster, skådespelerskan Alma Fahlström och dennas make Johan Fahlström i Paris redan 1894. Harriet hade ytterligare en syster, som var konsertsångerska. Systern Dagmar var gift i Stockholm med arkitekten Carl Möller, som Strindberg kände. Stockholm var på den tiden inte någon stor stad.

Nästa möte mellan de två ägde rum den 5 juli 1900 då Strindberg återvänt från sommarvistet i Furusund. Hon kunde då meddela att hon accepterade att spela den kvinnliga huvudrollen i Till Damaskus. I sin dagbok skrev Strindberg att Harriets syster väntade på gatan i en droska.

I mitten av november ägde generalrepetitionen rum och Strindberg fann anledning att påpeka hur en kyss på scenen skulle utföras av Harriet Bosse. I sin dagbok antecknade han att just vid det tillfälle såg skönheten i ”Bosses lilla ansikte” som då antog övernaturlig skönhet. Han skrev även att ”hennes ögon omvärfvde mig med svarta ljungeldar”. När han såg på henne sprang hon bort från scenen. I sina anteckningar framgår att Strindberg började drömma om Harriet. Den 12 december skrev han att han hade legat i sin säng och då kom Harriet i Pucks kostym från scenen och de var, i drömmen, redan gifta. Harriet gav honom sin fot för att han skulle kyssa den. Strindberg noterade i sin dagbok att ”Hon hade inte bröst, absolut inga!”. Under hela deras stormiga sexåriga förhållandena var det alltid pojkflickan Puck, utan några bröst, som författarens idealbild. Hennes androgyna framtoning var speciellt tilldragande för honom, liksom han 25 år tidigare hade fångats av Siri von Essens gestalt, som han beskrev som ”alltför mycket gosse, alltför lite flicka”. Om Harriet skrev han att han fann att ”hennes barnsliga gestalt lämpar sig för en flicka med fläta på ryggen”.

En bit in i januari hade hans längtan efter henne blivit så intensiv att han drömde om henne och att han ”ägde henne”, vilket var den tidens omskrivning för att han låg med henne i sin dröm. Dessa gånger då han ”ägt henne” i sin dröm gjorde han markering med ett kryss i dagboken. Dessa närmast telepatiska samlag på nätterna blev regelbundna. Strindberg var gripen av passionen och han tyckte att det hela var hemskt. Den 27 januari drömde han om henne och såg henne i drömmen i en roll på scenen som pojke, vilken satt uppkrupen. Han skrev i dagboken att han var förvånad över att hon var så liten. Han satte tre kryss i dagboken, vilken för oss inte är svårt att tolka. Att Strindberg drogs till henne därför att hon såg så ung ut är uppenbart. I februari skrev han i sin dagbok ”Jag känner mig som gamle Faust vilken saknade sin ungdom, inför detta mästerverk av kvinnobarn. Hon log med en mun som ett åtta-års barn”.

Strindberg var så säker på att han skulle få förlova sig med henne och därefter ingå giftermål, så han bestämde sig för att flytta till en större lägenhet och han beställde även möbler till det rum som han planerade att den unga hustrun skulle bo i. Men han började, vilket var likt Strindberg, att tvivla på sig själv och det hela. Han ber en god vän införskaffa adressen till ett kloster i Italien, som skulle vara en plats för honom att gömma sig på för att komma bort för alla starka känslor för Harriet.

I februari besöket Harriet honom igen och vid det sammanträffandet infann sig Carl Larsson, som var umgängesvän med Strindberg. Carl Larsson måste ha märkt att det fanns någon form av elektricitet mellan Harriet och Strindberg för han ska ha sagt: Vi andra får springa livet ut sig efter vackra flickor, men till Strindberg kommer de själva.

Men redan den 5 mars 1901 kom det formella frieriet. De förlösande orden ska ha varit, som det så många gånger talats om, frågan: ”Vill ni ha ett litet barn med mig?”. Harriet har senare sagt att hon då neg och fullständigt hypnostiserad helt enkelt svarade ”Ja, tack”. Strindberg har dock långt senare omtalat att frågan verkligen var så formulerad, men att att Harriet inte svarade något alls utan endast log till svar.

Strindberg uttrycker sig ofta märkligt konkret. Han berättar att hans frågan om barnet och därmed giftermål ställdes kl. 5 den 5 mars 1901 och han därpå omedelbart ”kysste hennes lilla vackra mun och små mjölktänder”. Han noterade att han samma dags morgon hade resignerat, men att hon nu efter Harriet ja på frieriet kände sig fullkomligt lycklig. På kvällen samma dag gick det till restaurangen på Hotell Rydberg och åt en god middag. Dagen efter ”promenerade de i vagn” på Djurgården, vilket betydde att de åkte runt med en hyrd droska. Under färden på Djurgården mötte de kungen. Middag intog de med ett antal namnkunnig vänner till Strindberg, bland dessa fanns Carl Larsson.

Strindberg var klient hos advokaten Karl Staaf, som fick i uppdrag att klargöra vad som gällde ekonomiskt för Strindberg då han stod i begrepp att ingå sitt tredje äktenskap. Äktenskapet med österrikerskan Frida Uhl var ogiltigförklarat enligt österrikisk lag, men tydligen var det något oklart om äktenskapet alltjämt var gällande enligt svensk lag. Karl Staaf fick uppdraget den 24 januari, före frieriet, men först den 19 april utfärdades lysning. Kyrkan vägrade att viga Strindberg en tredje gång i kyrkorummet och Strindberg sade då att han skulle spika upp parets trohetslöften på kyrkporten till Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm. Då gjorde han dock inte.

Paret vigdes den 6 maj 1901 på Hedvig Eleonoras pastorexpedition. Bröllopsmiddag intogs ”i enskilt rum” på Hasselbacken, varefter brudparet flyttade in i Strindbergs lägenhet på Karlavägen 40 (ej huset vid Karlaplan). Strindberg har själv noga och mycket målande beskrivit den stora våningen. Frun fick en egen salong, som gick i ljusgrönt och mahogny, stilen var jugendempire. I sängkammaren stod två sängar intill varandra. Det var första gången i sitt liv och i sina äktenskap som Strindberg hade tänkt sig att sova i en säng invid sin hustrus säng. Dubbelsängen var då ännu inte uppfunnen. Hennes säng var grön och hans var blå. Över det två sängarna hängde en stör gullring i taket.

Bröllopsnattens förväntningar kom av sig efter som det sexuella mötet inte blev lyckat. Harriet har berrättat, liksom hans tidigare två hustrur, att den första samvaron på bröllopsnatten visade att ”han icke var man”, med vilket de tre kvinnorna menade att samlaget inte kunder fullbordas, detta trots att Strindberg själv i dagboken dagen efter bröllopsnatten med Harriet noterade att han ”ägde henne två gånger den natten”. Makarna tycks ha haft olika uppfattningar om vad som fullbordat respektive inte fullbordat. Senare kom Strindberg att, utan några hänsyn till sin partner, skylla på att den unga Harriet hade ”livmoderframfall”, vilket till stor del hindrade honom.

Redan i sluet av juni 2001 hade Strindberg fullbordat det historiska dramat Karl XII, vilket hade var skälet till att de nygifta fått skjuta på bröllopsresan. Först hade de tänkt sig att resa ut till Kymmendö, men det visade sig inte möjligt därför att huset där redan var uthyrt. Alternativet var att resa på bröllopsresa till Berlin. Men Strindberg hittade på att han ”inte fick lämna landet”, vilket fick till följd att Harriet åkte iväg ensam på bröllopsresa utan sin make. Hon reste till Hobaek i Danmark, men efter bara några dagar reste Strindberg efter henne dit. Det blev trots allt en tämligen lycklig smekmånad i Hobaek. Strindberg blev dock under de veckorna omskriven både i danska och svensk press eftersom han med sin käpp hade givit sig på en fotograf som försökte ta bilder av Harriet på badstranden. Efter vistelsen i Danmark reste de till Berlin. Redan den 1 augusti kunde hon konstatera att hon var gravid. Tre dagar senare utbröt ett rejält bråk mellan dem därför att hon propsade på att hon ville besöka ett cafe i staden utan hans sällskap. Strindberg motsatte sig detta och kallade henne för ”hora”. Detta bråk var orsaken till makarna genast återvände till Stockholm. Strindberg flyttade genast ut från den gemensamma sängkammaren eftersom hans hustru, som han omtalade, känder stor motvilja att han honom i sin närhet under havandeskapet. Det förekom ytterligare bråk den helt plötsligt förklarade Harriet att hon lämnade våningen och i ett brev förklarade hon att hon aldrig skulle återkomma. Strindberg antecknade i sin dagbok att han grät i en hel vecka. Men den 5 oktober återvände Harriet till det gemensamma hemmet på Karlavägen. Sedan blev det en lång historia med uppbrott och återförening. Även efter skilsmässan träffades de två och hade en viss relation.

Strindbergskännaren Göran Söderström menar att Harriet Bosse var den ende av de tre fruarna som svarade upp mot Strindberg i intellektuellt hänseende. Harriet Bosse var inte den som tålde några bojor i ett äktenskap, vilket visade sig att hon senare även bröt upp från sina två därefter ingångna äktenskap. De två senare äktenskapen varade bara i cirka fyra år, vilket i och för sig var längre än den faktiska sammanlevnaden med Strindberg.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.