Skäggens historia

Det där med skäggväxt är intressant, särskilt som kulturföreteelse och symbol. Det finns ju alla varianter och alla möjligheter. Renrakad, tredagarsstubb, halvskägg, helskägg, polisonger. mustascher och mycket annat. Dock har jag aldrig sett någon annan än Adolf Hitler och Charlie Chaplin ha ”frimärksmustasch”, vilket var benämningen på hans den typ av mustasch som han hade under alla år som politiker. I dag skulle det väcka uppseende om någon satt på bussen en dag med hitlermustasch. Kanske lika allvaligt som att göra en ”sieg heil”.

Av grottmålningar och hällristningar har man dragit slutsatsen att män även för mer än 30 000 år sedan försökte hålla borta skäggväxten. De första rakkniverna var antagligen flintskärvor, som i vissa fall kan bli mycket skarpa, men eggen håller inte skärpan så länge. Knivar av bergarten obsidian gjordes av aztekerna på 1500-talet och även av stammar i centrala Afrika in i vår tid. Rakknivar av koppar tycks ha varit vanliga både i Egypten och Indien under 2000- talet f. Kr. Egyptierna ansåg att ansiktshår var vanprydande och i varje fall de rika och de makthavande rakade sig. Men modet växlade och det var i varje fall så under vissa perioder att några hade vältrimmade mustascher och andra hade även bockskägg. De rika hade egna anställda barberare, men det lär i Grekland ha funnits de som betalning rakade även fattiga män.

Historikerna känner till mycket om romarriket och det kan även berätta hur det var med skäggväxten. Svaret är att modet varierade, men att under den längsta tiden gillade inte romare att vara skäggiga. Ursprungligen var det en tradition i Rom av att bära skägg. Men år 300 f. Kr. hämtade den rike Publius Titinius Mena barberare från Sicilien och introducerade ett mode med slätakade ansikten, vilket blev det mode som överlevede ända fram till kejsare Hadrianus (117 – 138 e. Kr.). Då blev det åter populärt att ha skäggväxt. Under den tid då praktiskt taget alla romerska män var rakade ansågs det att pojkar inte skulle raka sig förrän de fyllde 21 år. Den första rakningen firades ofta med en lite fest då pojkarna, eller männen, fick gåvor.

Romarna hade svårigheter att klara av sin rakning eftersom som rakknivarna var av järn, som visserligen skäptes med bryne, men var ändå slöa. Olja eller tvål användes inte. Romarna klagade på att det gick långsamt hos barberarna och de skador som de fick i ansiktet. Det finns flera litterära texter bevarade som klargör att det var både ett besvär och en plåga för romare att gå till barberaren. Plinius d.ä. har i ett stort litterärt arbete lämnat anvisningar på hur man ska göra plåster för att lindra och läka de skärsår som rakkniven åstadkom.

I Europa var det under medeltiden mode att bära skägg, vilket möjligen hade sin förklaring i att det var svårt och besvärligt att raka sig även under medeltiden. Gustav Vasa bar ju ett praktfullt skägg. Att det var mode i Europa kan också ha berott på att den franske kungen Ludvig VII:s fruktansvärda öde. År 1150 uppmanade biskoparna honom att raka av sig skägget och klippa håret kort. Hans drottning tyckte dock att han såg löjlig ut efter det att han följt biskoparnas uppmaning. Som protest mot hans nya utseende skaffade hon sig en älskare (om han var skäggig vet vi inte), vilket ledde till att kungen försköt henne. Hon gifte om sig med greven av Anjou och fick i hemgift de rika franska provinserna Poitou och Guienne. Greven blev senare kung Henrik II av England. Förvärvet av provincerna blev en av anledningarna till hundraårskriget mellan de två länderna. Ett krig som inte bara var långt utan utarmade både det brittiska och det franska ridderskapet genom ett stort antal döda.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.