Vidkun Quisling

Alla vet att quisling är synonymt med landsförrädare och ordet kommer från Vidkun Quisling, som ledde den av tyskarna tillsatta marionettregeringen i Norge under kriget. Den lagliga regeringarna hade flytt till London. Efter kriget dömdes Quisling till döden för landsförräderi och avrättades. Vad man inte alltid kommer ihåg är att Quisling var norsk officer och politiker med en storartad tidigare karriär. Han hade faktiskt varit försvarsminister i Norge åren 1931 – 1933.

Quialing var prästson och efter studentexamen 1905 valde han att påbörja officersutbildning. Han genomgick den norska krigsskolans artillerilinje som bästa elev samt med synnerligen goda vitsord. När han senare genomgick militärhögskolan fick han som huvudbetyg 1,18, vilket var det högsta betyg som någonsin hade utdelats till någon elev. Som kursettan fick han även, vilket var tradition, företräde hos kung Haakon.

Ingen hade erhållit så höga betyg sedan skolans grundläggning 1817. Quisling befordrades 1917 till kapten. Åren 1918–1919 var militärattaché i  Petrograd som militärattaché och 1919 – 1921 innehade han samma post i Helsingfors. När massvält hotade Armenien och Ukraina inledde NF en internationell hjälpkommitté för att samordna nödinsatserna. Nationalhjällten Fridtjof Nansen, som efter världskriget arbetade med att repatriera krigsfångar, utsågs sommaren 1921 till högkommissarie för den så kallade Rysslandshjälpen. Den norske polarfararen engagerade i sin tur Quisling för att sköta det praktiska nödhjälpsinsatserna på plats.

Quisling fick tjänstledigt i sju månader från sin tjänst i försvarsmakten och anlände till Ukraina i februari 1922. Där uppskattade han att 8 av landets 26 miljoner invånare på något sätt var drabbade av katastrofen och att cirka en miljon redan hade avlidit antingen av på grund av svält eller sjukdomar, bland annat av tyfus och kolera. Hjälpsändningarna nådde Ukraina från och med maj 1922. Enligt en bedömare räddade Rysslandshjälpens insatser livet på en miljon människor, varav 200 000 direkt till följd av Quislings egna ansträngningar. Nansen berömde i kraftfulla ordalag Quisling för dennes arbete, vilket avslutades i augusti 1922. Quisling gifte sig samma år med ryskan Alexandra Andrejevna Voronina, som bara var 17 år och 19 år yngre än sin man. Det är oklart om det var ett vanligt äktenskap eller om det hela var arrangerat föra att rädda henne från hungersnöden och oroligheterna i Urkaina. Senare gifte han sig i stället med en annan ryska, som han sedan var gift med hela livet. Det var oklart om det första äktenskapet var upplöst innan han gifte sig igen. Tidvis bodde han till sammans med de två ryskorna, vilket naturligtvis väckte mycket uppmärksamhet då han var prästson och officer. Under tre år fram till 1929 hade Quisling en befattning vid beskickningen i Moskva och hade då till huvuduppgift att tillvarataga brittiska intressen efter Storbritannien inte hade diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen. För sitt arbete belönades Quisling 1929 med den Brittiska imperieorden. Under kriget återkallade dock Storbritannien orden.

Under 1923 hade Quisling föreslagit att Norge skulle erkänna den nya staten Sovjetunionen. Detta har ibland uppfattats som att Quisling sympatiserade med den kommunistiska regim. Radikala ledare inom den norska arbetarrörelsen har också uppgivit att Quisling 1925 kontaktade dem för att försöka sätta upp väpnade röda styrkor. Men när Quisling återvände till Norge 1929 tog han kraftigt avstånd från kommunismen och varnade för dess utbredning i en rad artiklar i Oslotidningen Tidens Tegn samt även i sin boken ”Russland og vi” (1930).

År 1931 grundade Quisling ”Nordisk folkereisning i Norge”, som var skulle vara en elit-organisation med fascistisk inriktning med huvudsaklig rekrytering av personer från näringslivet, försvaret och förvaltning.

Under 1931–1933 var Quisling försvarsminister i två bondepartiregeringar, först under statsminister Peder Kolstad sedan under Jens Hundseid.

År 1932 uppgav Quisling att han blivit angripen på försvarsdepartementet av okända personer. Händelsen har gått till historien som ”pepparattentatet” eftersom Quisling berättade att personerna kastat peppar i ögonen på honom. Den polisutredning som gjordes kunde inte identifiera någon misstänkt och inte heller bekräfta att det ägt rum något överfall. Den 7 april 1932 påstod försvarsminister Quisling i Stortinget att den norska arbetarrörelsen, med hjälp av Sovjetunionen, planerade ett väpnat maktövertagande. För att utreda anklagelsen tillsatte Stortinget ett särskilt utskott, som dock inte alls kunde bekräfta Quislings påståenden.

År 1933 grundande Quisling tillsammans med Johan Bernhard Hjort partiet Nasjonal Samling, NS. I början förespråkade partiet en kristen-konservativ politik, men efter 1935 kom partiet att närma sig den tyska nationalsocialismen. Quisling ansåg sig ha insikter i historiens syften och hyllade ledarprincipen. Nasjonal Samling förblev till krigsutbrottet 1939 en obetydlig kraft i norsk politik. Vid Stortingsvalet 1933 fick NS två procent av rösterna och därför inte någon plats i stortinget. Vid valet 1936 hade väljarstödet sjunkit ytterligare.

Quisling själv var mån om att utveckla egna kontakter med Nazityskland. Hitler stödde aktivt Nasjonal Samling och Quisling fick audiens hos denne vid några tillfällen. De samtalade om Norges och Nordens framtid i ett ”storgermanskt” rike. Efter ett möte 1939 beordrade Hitler sin generalstab att undersöka hur ”Tyskland kan skaffa sig besittning över Norge”. Den 3 april 1940, bara sex dygn innan Tyskland gick till angrepp mot Norge och Danmark, sammanträffade Quisling med tyska underrättelseofficerare i Köpenhamn. Samtalen rörde detaljer i norska försvaret.

Tyskland angrep Norge den 9 april 1940. Klockan 19.32 samma kväll tillkännagav Quisling i ett radiotal att han gripit makten. I talet hävdade han att den norska regeringen, ministären Nygaardsvold, hade avgått och att han själv bildat en ny regering och att han skulle betraktas som Norges stats- och utrikesminister. Quisling beordrade även att mobiliseringen skulle avbrytas. Genom att Quisling på eget initiativ förklarat den legitima norska regeringen avsatt hade han i praktiken genomfört en statskupp. Detta överrumplade troligen den tyska administration som skulle genomföra ockupationen. Tyskarna hade först planerat att landets skulle fortsatt styras av något eller några av de etablerade norska partierna. Den tyska ockupationsmakten valde att avsätta Quislings regering efter endast några dygn. Förändringen ingick i den maktkamp mellan Quisling och hans tyska motståndare där båda parter sökte stöd hos Hitler.

När Quisling sköts åt sidan tog det så kallade ministrationsrådet över styrelsen av det ockuperade Norge. Administrationsrådet erkändes av den lagliga norska regeringen. Administrationsrådet, som bestod av jurister och ämbetsmän, saknade politiska befogenheter. Josef Terboven utnämndes den 24 april 1940 till tysk rikskommissarie (Reichskommissar für die vom Deutschen Reich besetzten norwegischen Gebiete). Han strävade efter ett direkt tyskt styre över Norge. Dock stödde Hitler Quisling, vilket garanterade denne en stark maktposition och Terboven tvingades återinsätta Quisling som Norges högste politiske chef: som ledare för ”de kommisariske statsråder” i september 1940. Ockupationsmakten upphöjde samtidigt NS till det enda ”statsbärande” partiet samt förbjöd alla andra politiska partier. Genom den så kallade statsakten på Akershus fästning den 1 februari 1942 utsågs Quisling till mnisterpresident, en titel som han behöll fram till krigsslutet. Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska stridskrafterna i Norge. Quisling meddelade via ombud att han var villig att förhandla. Han krävde bland annat att få stanna i husarrest i sitt hem Gimle på Bygdøy, men denna begäran avslogs av den norske riksåklagaren.

Rättegången mot Quisling inleddes den 22 augusti 1945. Quisling hölls häktad på Akershus fästning. Rättsförhandlingarna hölls i den närbelägna konsertsalen Den gamle losjen. Quisling försvarades av advokat Henrik Bergh som enligt framstående bedömare skötte försvaret utan anmärkningar. Bergh skall ha gjort vad han kunnat för sin klient. Åklagarsidan företräddes av Erik Solem. De viktigaste åtalspunkterna var landsförräderi och mord, men omfattade också stöld och häleri. Bland annat beskylldes Quisling för att ha låtit plundra slottet på dyrbart lösöre. Någon psykundersökning utfördes aldrig, men i ett expertutlåtande förklarades att Vidkun Quisling inte var psykiskt störd, något som gjorde att han kunde dömas till straffrättslig påföljd. Han dömdes till döden i de lägre instanserna och fallet prövades därefter inför högre rätt utan att dödsdomen ändrades. I domen hette det bland annat att Quisling dömdes till ansvar för brott mot både den militära och den civila strafflagen, men frikändes på vissa punkter. Domen har ifrågasatts eftersom dödsstraffet återinfördes av den norska regeringen i exil i London. Av Quislings privata tillgångar förverkades 1 040 000 kr till staten. Dessutom tvingades han att betala 1 500 kr till staten för omkostnaderna för sin försvarsadvokat.

Quisling sökte aldrig nåd, men hustrun Maria Quisling skrev själv flera nådeansökningar till konungen och även statsminister Einar Gerhardsen, dock utan framgång. Efter avslutad rättslig prövning flyttades Quisling till en arrest i polishuset på Møllergata 19 i Oslo centrum. Under kriget hade Gestapo sitt högkvarter i samma byggnad. Den 23 oktober meddelade fängelseprästen till Quisling att dödsdomen skulle verkställas under den kommande natten. Efter klockan 02.00 fördes Quisling till fästningsområdet Akershus. Quisling tvingades mot sin vilja att bära ögonbindel. Arkebuseringen ägde rum vid kruttornet klockan 02.45. Han arkebuserades genom att tio man sköt honom på åtta meters avstånd i hjärtat och genom att kommendanten därefter sköt honom i tinningen med sin pistol. Kroppen kremerades, och askan förvarades under 17 år i en urna hos Oslos polismästare. Därefter överlämnades urnan till änkan och den sattes ned i familjegraven vid Gjerpens kyrka i Telemark fylke utan någon inskription med namnet. Hustrun jordfästes i samma grav år 1980.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.