Sovjets avsikt med finska vinterkriget

Stalins Sovjetunion ställde hösten 1939 långtgående krav mot Finland. Stalin förklarade kraven med att de var nödvändiga från strikt militära utgångspunkter. Sovjet hade redan försäkrat sig om att länderna Estland, Lettland och Litauen skulle kunna försvaras för att förhindra ett anfall mot Leningrad. Stalin menade att en säkerhetsöverenskommelse med Finland skulle innebära att möjligheterna att försvara Leningrad blev tillräckligt goda. Skälet till de framförda kravet var, som det sades, möjligheten att ”tredje land” skulle använda södra Finland som uppmarschområde för anfall mot Leningrad. Sovjet behövde även ytterligare flottbaser för att kunna basera sina fartyg längre ut i finska viken. Med ”tredje land” avsåg ryssarna förstås Tyskland, eventuellt i samverkan med Storbritannien och Frankrike. Stalin var inte patologiskt rädd för anfall från ”de kapitalistiska imperialistiska staterna”.

De krav som hösten 1939 framfördes till Finland var upprättandet av en ömsesidig biståndspakt, avstående av ett område på Karelska näset norr om Leningrad och arrendering av Hangö för en rysk örlogsbas med tungt kustartilleri. Ryssarna sade sig vara villiga att som kompensation göra gränsändringar norr om Ladoga. Finland hade naturligtvis inte folkrättslig skyldighet att biträda Sovjetunionen för att, som det påstods, öka den statens säkerhet. Finland i sig hotade inte på något sätt sin granne i öster utan Finland ville föra en neutral politik under det pågående kriget i Europa. De ryska kraven ansågs alltför långtgående och finländarna var av uppfattningen att det inte fanns någon egentlig risk att ”tredje land” skulle försöka sig på äventyret att bygga upp en anfallsstyrka i södra Finland som en förberedelse för anfall mot Leningrad. Den senare historiska utvecklingen visade på sitt sätt att finländarnas bedömning var korrekt. Tyskland anföll mot Leningrad genom uppmarsch genom de de baltiska staterna. I Finland kände man till innehållet i överenskommelsen mellan Sovjetunionen och Tyskland inför de två ländernas anfall mot Polen i semptember 1939. Överenskommelsen innebar att Sovjetunionen fick fria händer av Tyskland att agera mot Finland utan inblandning från Tysklands sida. Vid den tid då Finland förhandlade med Sovjetunionen var finansminister Tanner och förhandlaren Paasikivi av uppfattningen att ryssarna menade allvar med sina krav och var beredde att tilltvinga sig de begärda geografiska förändringarna. Möjligen var Mannerheim, den blivande överbefälhavaren, av samma uppfattning. Han kunde möjligen bättre bedöma den militära betydelsen av de framförda kraven samt även om ryssarna var beredda att verkställa krav genom militära åtgärder. Mannerheim hade ju under många år tjänstgjort i den ryska armén och hade som general under första världskriget fört befälet över flera kavalleridivisioner i Polen. Mannerheim framförde varningar till regeringen och menade att landet måste söka en kompromiss som både tryggade landets självständighet och samtidigt tillgodosåg rimliga krav från Rysslands sida. I de intensiva samtal som ägde rum förklarade Mannerheim att han tyckte att landet skulle kunna avstå områden på Karelska näset samt att man även borde diskutera om man kunde gå med på att ryssarna upprättade en örlogsbas på Hangö. I Finland hade man stora problem att bedöma om det skulle stanna vid dessa krav eller om Sovjetunionen i själva verket hade längre gående krav och planer. Nya krav skulle ju kunna komma att ställas senare. Överenskommelsen med Tyskland hade givit Sovjetunionen fria händer att kontrollera Finland, vilket även omfattade ett eventuellt militärt anfall mot Finland samt även annektering av landet.

Passikivis minnen, som gavs ut 1958, förklarade han att man vid den tiden inte alls kände till vilka mera långsiktiga planer som Sovjetunionen då hade, men att den historiska utvecklingen visade att Finland hösten 1939 borde ha gått med på de Sovjetiska kraven. I och med det sovjetiska anfallet den 30 november 1939 och inrättandet av Kuusinens ”folkregering” fick både den politiska ledningen och hela de finländska folket klart för sig att ryssarnas avsikt vid tiden för anfallet var att ockupera stora delar av Finland, förmodligen hela landet. Finnarna fick klart för sig att landets självständighet skulle gå förlorad och den lilla demokratiska staten skulle krossas fullständigt. I den då aktuella situation stod det finska folket totalt eniga i sin vilja att med vapen försvara landet. Även de finska kommunisterna sade sig i varje fall understödja viljan att försvara landet. När striderna bröt ut på Karleska näset och även på flera frontavsnitt längre norrut höll hela världen andan och bedömningen bland utrikeskommentatorer var att Finland inom kort skulle komma att införlivas med Sovjetunionen. Ingen hade ju glömt att Finland i 108 år varit ett ryskt storfurstendöme (dock med betydande inrikespolitiskt självstyre).

Den finländska arméns numerär var vida underlägsen den ryska och dessutom hade finländarna brist på modern materiel. Armén saknade praktiskt taget stridsvagnar och andra pansrade fordon samt saknade pansarvärnsvapen. Landets artilleri var dessutom föråldrat. Det fanns i praktiken inte någon reserv av utbildad personal och ammunitionstillgångarna var klart otillräckliga. Sverige bidrog med en del krigsmateriel, men det var långt ifrån tillräckligt för att täcka de påtagliga brister som fanns. Militärledningen i Finland var klart medveten om alla de brister som förelåg. Redan i slutet av januari framförde Sovjetunionen att man var villig att diskutera en överenskommelse om stillestånd. Fredsöverenskommelsen kom dock först den 13 mars 1940. I början av mars månad stod de ryska förbanden redan i utkanten av Viborg och man har länge diskuterat varför inte ryssarna fullföljde sina anfall på näset. Finnarna var utmattade och hade bara kunnat strida någon vecka till. Hade ryssarna gjort ett stort genombrott på näset hade de sedan ensidigt kunnat diktera mycket stränga villkor för Finland. Men ryssarna valde i stället att förhandla, trots den mycket starka militära position i det pågående kriget. En förklaring skulle kunna vara att även de ryska förlusterna varit så stora att landet inte ville förbruka ännu mer av sin personal och materiel. Detta är den förklaring som Mannerheim ger i sina memoarer (”Minnen”). Historikern Krister Wahlbäck har i sin doktorsavhandling ”Finlandsfrågan i svensk politik” förklarat att Mannerheims bedömning mycket väl kan vara korrekt. Mannerheim hade ju en mycket unik ställning som ledare för den finländska krigsmakten. Han hade betydligt flera år bakom sig som officer i den tsarryska armén än i den finländska. Redan under första världskriget hade han som rysk general i Polen fört befäl över fyra ryska kavalleridivisioner.

Ser man på de militära styrkeförhållandena under vinterkriget kommer man fram till flera intressanta förhållanden. Under krigets gång kom Sovjet att successivt använda sig av 45 divisioner, som hämtades från sju militärdistrikt och motsvarade i stort sett halva den i Europa tillgängliga armén. Inbegripet specialförband rörde det sig om uppemot 1 miljon man. Enligt Mannerheim, det finns anledning att förlita sig på hans uppgifter, uppgick antalet döda ryssar till ca. 200 000, vilket var knappt 10 gånger så många som dödade finnar. De materiella förlusterna för ryssarna var mycket stora. Närmare 1 000 flygplan förlorades och över 1 600 stridsvagnar. Wahlbäcks bedömning var att Sovjet inte var villigt att fortsätta kriget och förlora ytterligare materiel och manskap. Den förestående våren (efter mars 1940) skulle innebära snösmältning och försvagade vägar. Dessutom befarade ryssarna att stilleståndet på västfronten kunde övergå till öppet krig mellan Tyskland och Frankrike/England, vilket skulle kräva beredskap med ryska förband på det som senare skulle komma att bli det centrala frontavsnittet. För ryssarna var ändå Finland ett sekundärt fronavsnitt och man litade förstås inte på tyskarna. Om marsfreden var något angeläget för Sovjet så var det något absolut nödvändigt för Finland. Den finska militärledningen bedömde att armén bara skulle kunna hålla emot en vecka till. Sedan skulle försvaret rämna.

Marsfredens villkor för Finland blev betydligt hårdare än de villkor som hade ställts under hösten 1939. Finland tvingades upplåta Hangö som sovjetisk örlogsbas samt lämna hela Karelska näset och allt landområde innanför det som kallades Peter den stores gräns. Det var ett område kring Salla som tidigare aldrig nämnts samt även Fiskarhalvön i norr. Det hårdadte för Finland var förstås den abrupta tvångsförflyttningen av hela den karelska befolkningen och förlust av värdefull jordbruksmark. Sammanfattningsvis kan man säga att kriget inte slutade i seger för någon, men att Finland, trots att landet var helt utmattat, ändå kunde bevara sin frihet och självständighet. Det finska vinterkriget framstår i historieskrivningen som ett utmärkt exempel på möjligheterna för att litet folk att med god stridsvilja stå emot en stormakt. Hade Finland haft pansarvärnsvapen och mer artilleriammunition hade nog Sovjetunionen givit upp långt tidigare. Det var i den tid då inte någon hört talas om kärnvapen. I dag är allt annorlunda.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.