Jaktflygplanet P-51 Mustang

Det amerikanska jaktflygplanet Mustang (P-51) hade en avgörande roll i krigföringen på västfronten. Det var ett jaktflygplan som för den tiden hade extremt lång räckvidd och aktionstid. Efter kriget köpte Sverige 161 jaktplan av typen Mustang, som levererades i första hand till flygflottiljerna i Östersund och Uppsala. Den svenska beteckningarna var J 26 och S 26. Flygplanet var i tjänst fram till 1954 då det ersattes med J29 Tunnan (jetflygplan med högre hastighet).

I januari 1944 började de första mustangerna att levereras till det amerikanska flygvapnet England. Flygplanet hade börjat produceras efter brittisk beställning. De monterades ihop och provflögs 1 – 2 timmar för att sedan överlämnas till piloterna. Det fanns inte några tvåsitsiga versioner så piloterna gjorde sina första flygningar ”på känn” och utifrån sin erfarenhet från andra flygplanstyper. Vid den tiden hade man inom den allierade ledningen börjat ifrågasätta det meningsfulla med det omfattande bombkriget mot Tyskland. Tyska Luftwaffe hade då länge haft det totala luftherraväldet över stora delar av Europa och bombflygningarna in över Tyskland uppvisade stora förluster för de allierade. De tyska piloterna var mycket erfarna och flög jaktplan av typerna Me-109 och Fokker-Wulf 190, vilka båda var kortdistansflygplan med höga prestanda. Beväpningen var kraftig och det var inte några problem för de tyska piloterna att exempelvis med en kort salva från kanonerna skjuta av en vinge på ett amerikanskt bombflygplan av typen B-24.

Under 1943 var de allierades taktik att med bombflygplan anfalla flygplansfabriker, kullagerfabriker, transporter, oljeraffinaderier och aluminiumfabriker. De amerikanska bombförbanden anföll i dagsljus och de brittiska nattetid. Det brittiska jaktflygets uppgift var i stort sett endast att försvara de flygbaser där bombflyget var stationerat. De allierade saknade flygplan av en typ som kunde följa med bombflygplanen in över Tyskland som eskorterande jakt. Förlusterna för de allierades bombflyg var tidvis enorma. Den värsta dagen var den 14 oktober 1943 (”Black Thursday”) då de allierade anföll fabriker i Sweinfurt. Anfallet utfördes med ca. 300 bombflygplan och drygt 100 av dessa sköts ned (förlusterna uppgick till 31 %). Tyskarna hade på något sätt fått kännedom om det valda målområdet och hade kraftsamlat sitt jaktflyg till detta område. Varje bombflygplan hade en besättning på 10 man. Visserligen var både B-17 och B-24 utrustade med defensiva kanoner, men de tyska flygplanen kunde avlossa sina kanoner på så stort avstånd att de amerikanska flygarna i praktiken inte kunde försvara sig. Förlusterna på ”Black Thursday” var de största under hela kriget och visade tydligt att tyskarna alltjämt hade luftherraväldet över Tyskland.

Den allierade ledningen insåg 1943 att enbart bombningarna av Tyskland inte skulle kunna leda till en seger i kriget. Först måste man få luftherravälde över Tyskland och tyskkontrollerade områden för att kunna genomföra en kustinvasion. Man var helt övertygad om att varje invasionsförsök förutsatte att de allierade hade fullständigt luftherravälde. Skulle man försöka sig på en kustinvasion utan att ha luftherraväldet skulle försöket misslyckas. När jaktflygplanet Mustang började användas flög de med nära bombflygplanen för att skydda dessa mot anfall. Jaktplanen flög ovanför med höjdöverläge beredda att anfalla anflygande tyska jaktflygplan (”top cover”) med fartöverskott. Men i januari 1944 beslutade den amerikanske flyggeneralen Doolittle att jaktpiloterna skulle få lämna bombföretag för att ta upp jakten på tyska jaktflygplan (”free the fighters”) även på avstånd från bombföretaget.

Flygplanet Mustang hade på engelsk beställning tagits fram på bara 6 månader från design till testflygning, vilket var en exceptionell kort tid. Tillverkare var North American Inc. i Texas. De första flygplanen levererades 1942. De första versionerna hade bra dragkraft på låg höjd. Men på hög höjd klarade inte motorn (Rolls-Royce Merling, 1 490 hp) av att ge tillräcklig dragkraft. Men flygplanet utrustades snart med en effektiv tvåstegskompressor (”super charger”) och fick då även goda prestanda på hög höjd. Det som var unikt med den kraftiga motorn var att den var så bränslesnål. Bränsleförbukningen var endast omkring hälften mot den i andra jaktflygplan. I en första omgång beställde det amerikanska försvaret 2 000 flygplan.

I slutet av februari 1944, bara drygt tre månader före den planerade invasionen, satte de allierade in massiva bombangrepp mot Tyskland. Bombföretagen kunde omfatta mer än 1 000 bombflygplan tillsammans med 900 eskorterande jaktplan av typen P-51 Mustang. Dessa låg över bombplanen i stora vida svängar för att kunna hålla uppe hastigheten samtidigt som de låg kvar anslutna till formationen. Bombplanen flög ju betydligt långsammare än jaktflygplanen. Den tyska jakten var stridsledd och de hade tillgång till radarstationer. Under några av anfallen flög de amerikanska planen på sådan höjd att det utvecklades kondensstrimmor. Mustangerna var utrustade med två fälltankar med bränsle och det var de som först tömdes på bränsle. När piloterna kom in i det område där de kunde räkna med att få kontakt med tyskt flyg, fällde de extratankarna för att öka prestandan. Under fem dagar med bombanfall (kallade ”The Big Week”) anfölls de allierades bombflygplan av tyska Me-109 och FW 190. Anfallen sattes in mot Leipzig och Sweinfurt, vilket var mål som tyskarna kunde utgå från skulle bli föremål för omfattande bombningar. Under dessa fem dagar förlorade de allierade totalt 150 bombflygplan och 35 jaktflygplan. Men tyskarna hade betydligt större förluster. Omkring 1/3 av de tyska flygplanen förstördes och 1/5 av piloterna omkom. Den tyske flyggeneralen Galland hade föreslagit att flygvapnet skulle få koncentrera sina jaktflygplan till baser nära Berlin i stället för att ha de utspridda och  baserade över stora områden. Hitler sa personligen nej till denna begäran.

Vid genomförandet av bombningarna, under det som kom att kallas The Big Week, ville de allierade att tysk jakt skulle sättas in mot bombföretagen. Det gavs order om att all falsksignalering skulle upphöra och man valde att gå mot mål som tyskarna hade alla skäl att försvara så kraftfullt som möjligt. I praktiken använde man sig av det egna bombflyget för att locka upp dettyska jaktflyget i luften för att där kunna bekämpas av de amerikanska mustangplanen. Den 6 mars började man genomföra storanfall mot Berlin, som var mycket välförsvarat av både jaktflygplan och luftvärn. Fyra anfall utfördes under en tid av 16 dagar. På en enda dag, den 6 mars, förlorade de allierade 69 bombflygplan och 11 jaktflygplan över området kring Berlin. Men de tyska förlusterna var enorma. Endast under de fyra första månaderna av 1944 hade man förlorat över 1000 piloter och det var en akut brist på piloter. Fram till den 9 mars 1944 hade de tyska jaktpiloterna anfallit i divisionsförband med 10 – 14 flygplan. Efter den dagen anföll de nästan alltid i stora formeringar om 90 – 100 flygplan. Trots sådana kraftsamlingar led de mycket svåra förluster. Huvudförklaringen till de stora förlusterna var att de tyska piloterna var unga och oerfarna. De hade fått ett minimum av utbildning och träning. Tyskland led också stor brist på flygbränsle.

När Hitler och Göring fick rapporter om de stora tyska förlusterna i luftförsvaret kallade de piloterna för ”slöa” och beordade att alla jaktförare skulle flyga minst 3 uppdrag per dygn. Många piloter flög dock redan 5 uppdrag per dygn. Tyskland hade ca. 700 jaktflygplan som skulle användas för att försvara området från norska Nordkap till Nordafrika, vilket naturligtvis var omöjligt. Statistiskt kunde de unga tyska piloterna endast räkna med att kunna utföra 3 uppdrag innan de blev nedskjutna. Under vissa tider var förlusterna så höga som 50 % för varje uppdrag som utfördes. Bombkriget mot Tyskland var fruktansvärt för civilbefolkningen. Antalet dödade civila har bedömts till ca. 600 000.

Vid invasionen i Normandie hade de allierade redan etablerat luftherraväldet över centrala Europa. Endast två flyganfall utfördes av det tyska flygvapnet mot de allierades invasion. General Eisenhower hade upprepade gånger sagt till soldaterna som skulle genomföra invasionen: ”När ni kommer i land i Frankrike kommer ni att se många flygplan i luften över er. Alla flygplanen kommer att vara våra”. Så kom det även att vara den 6 juni 1944.

I slutet av kriget hade tyskarna fått fram det första operativt användbara jetflygplanet, Me-262. Detta hade en topphastighet på 860 km/h, vilket gjorde att det med lätthet kunde manövrera sig bort från mustangplanen. Flygplanet var dock tvåmotorigt och konstruerat som ett lätt attackflygplan och inte som ett rent jaktflygplan. Det var Hitler själv som sagt att han ville ha bombflygplan, inte jaktflygplan. En fördel med Me-262 var att det inte var beroende av högoktanigt flygbränsle, vilket det var stor brist på i Tyskland i slutet på kriget. Men motorn drog stora mängder bränsle. Det tillverkades flera hundra Me-262, men de flesta stod på marken i väntan på att motorer skulle levereras. Men de få Me-262 som deltog i strider visade sig mycket effektiva när de anföll de amerikanska bombkolonnerna, vilka kunde vara så långa som 160 km. I ett fall kunde piloten i en Me-262 skjuta ned 10 amerikanska bombflygplan under ett enda anfall. Det enda sättet för de amerikanska piloterna att bekämpa de tyska jetflygplanen var att vänta på dem när de återvände till sin bas och låg för inflygning.

Piloterna älskade sina P-51 Mustanger och de kom även att göra tjänst som understödsflygplan under Koreakriget. Sedan tog jetmotorerna över helt. Totalt tillverkade North American Inc. över 15 000 mustangplan.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.