Generalen var allvarligt förälskad

Under inledning av av första världskriget var general  Witwer Franz Conrad von Hötzendorf den högste ansvarige för krigföringen hos Österrike-Ungern. Början av kriget var fruktansvärd för dubbelmonarkins trupper. De första fem månaderna uppvisade 189 000 döda, 490 000 skadade samt 278 000 saknade eller tillfångatagna. Bland de dödade fanns även Conrads favoritson, Herbert, som dödades i närheten av Lvivi (i dagens Ukraina) i ett hafsigt planerat anfall som hans far ansvarade för.

Ett år senare skrev Conrad till sin älskarinna Virgina von Reininghaus (1879 – 1961) att han fortfarande hade svårt att komma över förlusten av sonen. Han berättade att han fortfarande inte kunde samtala med sin andre son Erwin om Herberts död utan att både bröt samman i tårar. I slutet av brevet till Virgina kom han dock in på sitt käraste ämne, sin kärlek till henne. Han skrev: ”Jag önskade att jag fick vara tillsammans med dig! Jag mår inte bra av att vi är åtskilda… adjö för i dag, jag ger dig heta djupa kyssar!” Några veckor senare anförtrodde han till en officerskollega hur desperat han var: ”Om inte den där kvinnan snart bestämmer sig för att bli min hustru, vet jag inte hur det kommer att gå för mig”. Conrad var mitt under kriget djupt förälskad i Virginia.

Conrad var chef för den österrikisk-ungerska generalstaben, vilket innebar att han var den officer som hade den högsta ställningen i dubbelmonarkin. En militär chef som hade ansvaret för miljontals soldater och dubbelmonarkins överlevnad. Monarkin var en av de äldsta och mäktigaste i Europa. Men generalen hade på det personlinga planet hela andra intressen. Han vill erövara sitt hjärtas dam, den gifta adelsdamen med namnet Virginia (“Gina”) samtidigt som de gamla makterna i Europa bröt samman och kastade sig över varandra i ett krig som var långvarigare och brutalaren än nästan alla andra krig som förekommit i världshistorien. Trots hans överväldigande arbetsuppgifter under kriget klarade han av att ändå sända henne minst ett brev om dagen, ofta även två eller tre per dag. Mellan 1907 and 1915 hade han tid och ork att skriva 3 000 brev till henne. Några av breven kunde vara så långa som 60 sidor. Dagens historiker utesluter inte att Conrads tumultartade kärleksliv kan ha haft inflytande på Conrads besatthet före kriget att hans armé skull planera för ett överraskande och snabbt preventivkrig mot Italien och Serbien. Hans besatthet av Virginia kan ha påverket uppkomsten av första världskriget.

Christopher Clark har i sin bok ”The Sleepewalkers”, framhållit följande.

”It would be difficult to overstate the importance of this relationship; it was at the center of Conrad’s life throughout the years from 1907 to the outbreak of the war, eclipsing all other concerns, including the military and political questions that came to his desk.”

Det är ödets ironi att dubbelmonarkins främste militäre ledare, som ansvarade för ett vacklande imperium med många olika folkslag, själv under de kritiska åren för 1914 var helt upptagen med sin stormande kärlek till Virginia. De två möttes första gången år 1900 i Trieste där Conrad var stationerad som brigadchef. Men de fick verkligt intresse för varandra först sju år senare när han hade henne till bordet under en middag 1907 i Wien. Hon var då 28 år gammal. Generalen var 55 år. Conrads hustru, Wilhelmine, hade dött i cancer i april 1905, och han hade varit ointresserad av gå på middagen. Men efteråt berättade han för en av sina officerskollegor: ”Jag måste ge mig iväg från Wien, från och med nu kommer den här kvinna att behärska mitt öde.”några Vid den tiden var Virginia gift med en välbeställd österrikisk affärsman och mor till sex barn. Trots att Virginia var gift begav han sig till hennes bostad några dagar efter middagen och förklarade sin kärlek till henne. Han ska då ha sagt till den gifta kvinnan: ”Jag är hejdlöst förälskad i er och jag vill att ni ska bli min hustru!” Hon avvisade honom. Därefter skrev han ett brev till henne från Berlin: ”Om jag inte får veta vad du vill kommer jag att avgå som högste befälhavare för armén och du kommer aldrig mer att behöva se mig!”. Han visade sig vara lika målmedveten i kärleksaffärer som i sin befälsföring.

Conrad hade gjort en excellent karriär. Han var född i Wien 1852 och var son till en pensionerad överste som redan 1813 tillsammans med sitt Chevauleger-Regimente eskorterat Napoleon på en del av vägen till Elba. Conrad avancerade snabbt till generalstabsofficer och deltog i ockupationen av Bosnia-Herzegovina in 1878 – 1879, vilket var hans enda tidigare stridserfarenhet. Tiden 1888 – 1892, var han lärare vid arméns krigsskola. Som lärare vid krigsskolan skrev han en instruktion för infanteristrid, vilken kom att vara den som gällde ända fram till krigsutbrottet 1914. Efter tiden vid krigsskolan blev han chef för elitförbandet Kejserliga Första Infanteriregimentet i Trieste. En tid senare tog han intitiativet till bildandet av Österrikiska Alpkåren i Tyrolen. Med viss hjälp av ärkehertigen Franz-Ferdinand utsågs han 1906 till stabschef över hela det kejserliga imperiets armé. Den positionen gav honom en inflytelserik ställning i dubbelmonarkin.

Under sin tid som stabschef genomförde han ett antal reformer och arbetade målmedvetet för störrae anslag till armén. Mellan 1906 och 1913 ökade Österrike-Ungerns militära utgifter med åtninstone 30 procent. Men de militära utgifterna i Ryssland, Tyskland och Italien ökade betydligt mer. Conrad var mycket öppen för nya tekniska möjligheter. Själv förespråkade han inrättandet av ett självständigt flygvapen med 250 flygplan. Detta var långt innan de andra stormakterna ens hade övervägt att skaffa flygplan för spaning bakom fiendens linjer. Men när det gällde armétaktik var han helt konventionell, han förespråkade frontalanfall och strategiska offensiver. Men han var klarsynt nog att förstå att användningen av kulsprutor skulle förändra förutsättningarna för infanteristerna strider. Dessutom förutsåg han att den anfallande parten skulle decimmeras hårt av kulsprutorna. I hans reformarbet ingick också en uppstramning och effektivsering av generalstaben. Conrad försökte även i rollen som generalstabschef utöva inflytande över kejsaren i rent diplomatiska frågor. Vid en del tillfällen fick han även uppdrag att representera kejsaren då denne inte kunde ta emot inbjudna gäster.

Conrad var, liksom många officerare vid den tiden, av uppfattningen att krig var något naturligt och som dessutom bidrog till att på darwinistiskt sätt utveckla och förädla den mänskliga rasen. Han drev mycket hårt linjen att dubbelmonarkin preventivt skulle anfalla Italien och Serbien för att på det sättet undvika ett tvåfrontskrig. Den tänkta huvudfienden var hela tiden tsarryssland. Hans hårda linje mot de två staterna ledde till att en brytning med Österrike-Ungerns utrikesminister Aehrenthal och att han fick då lämna befattningen som generalstabschef 1911. Utrikesministernn avled dock 1912 och det fick till följd att Conrad åter tillträdde befattningen som generalstabschef. Genast förklararde han för den nye utrikesministern, Berchtold, att landet absolut måste anfalla Serbien i förebyggande syfte.

Conrad hade under kriget intalat sig att han skulle kunna vinna Virginia om han kan blev segerrik och kom hem som hjälte efter en lång kampanj. Samtidigt trodde han att han skulle förlora henne för alltid om han inte vann någon stor seger.

I början av krigtet, år 1915, gick Virginias man med på skilsmässa efter att ha tvingats leva med att hans hustru haft en kärleksrelation under åtta år med landets högsta officer. Conrad råkade vara i Wien och fick genast kännedom om skilsmässan. Han vände sig genast till Virgina, som var i chocktillstånd och oro över hur det skulle bli med hennes barn efter skilsmässan. Conrad sa till henne: ”Tack gode Gud! Detta har jag väntat på i åtta långa år! Nu kan du inte längre säga nej, nu måste du samtycka till giftermål.” Virgina sade inte något alls, men nickade stilla bifallande. Conrad utbrast då: ”Till slut är du min brud!” Han var då 63 år och hon var 36 år gammal.

För att skilsmässan skulle kunna genomföras krävdes dock att Virginia blev ungersk medborgare och även konverterade till protestantismen. Detta eftersom det var omöjligt att få igenom en skilsmässa som katolik.

Conrad fick aldrig uppleva någon stor seger och han gick in i en drepression. Han lämnade både befattningen som generalstabschef och en senare tjänst som chef över en armégrupp på den italienska fronten. Den stat som han kämpat för hela sitt liv upplöstet helt i november 1918. Ytterligare in av hans söner avled. Men Virginia stannade vid hans sida fram till hans död 1925. Trots att Österrike-Ungern förlorat kriget och staten upplöst betraktades Conrad som en krigshjälte. Vid hans begravning var ca 100 000 människor närvarande.

Virgina levde länge och 1935 gav hon ut en självbiografisk berättelse med titeln ”Mein Leben mit Conrad von Hötzendorf – sein geistiges Vermächtnis”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.