En gammal lärobok i idéhistoria

Läroboken har tidigare haft en mycket central roll i all institutionaliserad undervisning. Då avser jag särskilt undervisningen i gymnasiet och universitetet. Numera har inte läroboken samma centrala ställning och man kan spekulera över om detta är till fördel för undervisningen. Jag har försökt att närmare bedöma en gammal lärobok i idéhistoria.

I Sverige genomförde man 1966 en omfattande gymnasiereform som kom att kallas ”det nya gymnasiet”, vilket för många symboliserades av att ”studentexamen” avskaffades och ersattes med det som då kallades och alltjämt kallas ”gymnasieexamen”. Systemet med ”studentskrivningar” och examinatorer från andra läroverk upphörde. Men gymnasiereformen innebar dock även mycket annat. Läroplanen gjordes om tämligen radikalt och nya studiegrenar skapades liksom nya ämnen. Ett sådant ämne som låg i tiden under 1960-talet var bildningsämnet ”idéhistoria”.

Idéhistoria hade dock funnits som akademiskt ämne i Sverige sedan 1932, då Emilia och Gustaf Carlbergs professur i idé- och lärdomshistoria inrättades vid Uppsala universitet. Därefter har idéhistoriska  institutioner inrättats vid de andra universiteten. Numera är idéhistoria obligatoriskt ämne på det estetiska programmet i gymnasieskolan, samt på det samhällsvetenskapliga programmets kulturgren. Företrädare för akademisk idéhistoria framhåller ofta ämnet som ett bildningsämne, av betydelse för yrkesutövare som journalister, kulturarbetare, politiker och andra beslutsfattare.

Ämnet idéhistoria introducerades som ett nytt ämne genom gymnasiereformen. Men enligt läroplanen blev det inte dock inte ett eget ämne med egna timmar och egna lärare. Anledningarna till detta var att det tidsmässigt inte fanns plats på schemat för ett nytt ämne och dessutom fanns det inte lärare att tillgå. Vid samma tid infördes ämnet filosofi på gymnasiet som ett självständigt ämne på alla linjer, vilket bara det vara en stor nyhet. Det var även brist på filosofilärare, vilket nog resulterade i att undervisningen i ämnet under ett antal år bedrevs av lärare som egentligen saknade tillräcklig filosofisk utbildning.

Inför starten av den nya gymnasieskolan hösttermingen 1966 skrevs det högt tempo nya läroböcker i många ämnet. I vissa ämnen blev inte läroböckerna klara i tid, vilket fick till följd att undervisningen fick ske med hjälp av äldre böcker eller utan böcker alls.

Det ovanliga upplägget av ämnet idéhistoria, utan egna timmar och utan egna lärare, resulterade i författandet av en högts ovanlig lärobok. Den skrevs av fysikern Tor Ragnar Gerholm och litteraturvetaren Sigvard Magnusson. Gerholm var under många år professor i kärnfysik vid Stockholms universitet och uppskattad debattör och folkbildare. För att säkerställa att det verkligen skrevs en lärobok i det nya ämnet var det självaste Skolöverstyrelsen (SÖ) som gav uppdrag till författarna att skiva manus och boken gavs även ut av SÖ-förlaget (skolöverstyrelsens eget förlag). Titeln var ”Idé och samhälle” med undertiteln ”Den kulturella evolutionen i västerlandet”. Boken var omfattande på 460 sidor med täta tvåspaltig text samt ett stort antal ”faktarutor”. Hade boken satts på konventionellt sätt hade det nog blivit 700 sidor. Författarna hade tagit på sig ett gigantiskt arbete som bestod i att försöka tillföra idéhistoriska kunskaper i samtliga de elva ämnen på gymnasiet som skulle få sig en dusch av idéhistoria. Både läroplanens innehåll och bokens innehåll och upplägg mötte omfattande kritik. I själva verket utsattes boken för allvarlig kritik och ämnat ansågs splittrat och svårhanterligt. En förklaring kan ha varit att lärare i de olika traditionella ämnena hade liten erfarenhet och även litet intresse av att anlägga idéhistoriska aspekter på sitt eget fackämne. Ämnet och bokens syfte var att facklärarna där skulle hämta de textavsnitt som avsåg deras eget ämne. Boken utformning avslöjade även att författarna förväntade sig, eller hoppades på, att eleverna själva skulle tillgodogöra sig en hel del av innehållet i ämnet.

Det ställdes även en del frågor om varför SÖ:s uppdrag gick till kärnfysikern Tor Ragnar Gerholm, vilken var den som skrev det mest av boken. Denne hade visserligen gjort sig känd som en mycket god folkbildare med flera översiktliga böcker som presenterade naturvetenskapens landvinningar för den bredare bildade allmänheten. Men någon idéhistoriker eller filosof var han förvisso inte. En stor ambition för honom var uppenbarligen, det framgår av bokens innehåll, att sätta in den naturvetenskapliga forskningens framsteg i ett idéhistorisk sammanhang. Boken fick kritik för att den var ”splittrad och svåröverskådlig”, vilken man kan säga samtidigt var en tanke bakom påfundet om ett nytt ämne utan egna timmar och utan egna lärare. Möjligen tyckte någon att det pedagogiska uppdraget var alla övermäktigt och att författarna ändock hade lyckats någorlunda. Men kritiken pekade även på ett antal redan sakfel. En hel del av felen och annat rättades dock i den andra upplagan som kom ut 1967, men sedan försvann boken som lärobok i gymnasiet utan att egentligen ersättas av någon annan bok.

Boken kom ut vid en tid då C P Snows bok ”Det två kulturerna” hade färgat den svenska politiska och idéhistoriska debatten. Läroboken låg i tiden som ett stort försöka att lära naturvetarna på gymnasiet en del om humanismens historia och omvänt få humanisterna att förstå en del om naturvetenskapernas utveckling och förutsättningar. De två kulturerna var ett begrepp som myntades 1959 av C P Snow i en föreläsning i Cambridge och som senare publicerades som en bok. Han ansåg att mänskligheten gick att dela upp i två huvudkategorier: ”Scientists” (positivister, modernister) och ”litterärt intellektuella”. Enligt honom var de förra framåtskridande, medan de senare var tillbakablickande. Snow menade att kommunikationen mellan de två grupperna, som tidigare hade varit livaktig, hade upphört och menade att detta var ett stort problem. ”De två kulturerna” hade stor påverkan på diskussionen i vårt land om vad som är ”vetenskap” och vad som är ”bildning”.

Professor em Sven-Eric Liedman (tidigare professor i idé och lärdomshistoria i Göteborg) har försökt förklara ämnet innehåll och uppgift på följande sätt: ”Idéhistorikern är brobyggare. Uppgiften är att slå broar mellan humanvetenskaper och naturvetenskaper, mellan nuet och det förflutna, mellan det lärda och det folkliga, mellan det närliggande och det exotiska, med det sunda förnuftet, den gnagande kritiken och den ystra fantasin.”

Tor Ragnar Gerholm var en av dessa folkbildare som med stor entusiasm försökte sprida kunskap och kännedom om idéerna betydelse för utvecklingen av både naturvetenskaperna och de humanistiska ämnena. Han lyckades ofta mycket väl med sin uppgift och förklaringen till att SÖ inte anlitade någon ellernågra av idéhistorikerna var förmodligen att dessa inte visat förmåga att i sammandrag presentera vetenskapliga rön. Hans och Sigvard Magnussons lärobok från 1966 (andra upplagan 1967) är i dag tämligen svår att få tag i på antikvariat. Dessutom är de exemplar man kan finna ofta förstörda genom understryckningar (detta märkliga pedagogiska påfund). Även om mycket kritik riktades både mot ämnet i läroplanen och mot Gerholms lärobok är den dock, även med dagens ögon, ett stort och värdefullt översiktsverk. Det är både beklagligt och förunderligt att den i praktiken har försvunnit för undervisningen och våra bibliotek. Arbetet tillhör dessa läroböcker som förlagen inte förmår att förbättra och utvidga. Ett annat arbete från 1960-talet är professor Alf Ahlbergs bok ”Filosofiens historia”, vilken är mycket bättre än Russells överdrivet uppmärksammade arbete. Gerholms arbete borde ha strukturerats om och utgivits igen. Min bedömning är att den, efter en del överarbetning, var så bra att den mycket väl hade kunnat översättas till danskan och norskan för att där finna en läsekrets. Kanske hade den även kunnat nå ut i översättningar till engelska och tyska. Nu ligger den dock begravd i några dammiga antikvariat – ofta med otrevliga understrykningar på många sidor. Den som ändå förstår att ”tanken föregår handlingen” kan dock värdesätta detta bortglömda arbete.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.