Den omöjliga framtiden och lektörer

I början av 1980-talet vägde bärbara telefoner närmare 10 kg och de förvarades framför allt i bilens bagageutrymme, i fritidshuset eller i båten. Ett stort svenskt telecombolag, här ej nämnt, gjorde marknadsundersökningar av förutsättningarna för att sälja små mobiltelefoner som användaren kunde ha i byxfickan. De enkätsvar som man fick var nedslående. Nästan alla svarade: Jag har tillgång till telefoner både hemma och på jobbet – det finns inte något behov av att gå omkring och bära på en telefon. Trots enkätsvaren började företaget att utveckla och marknadsföra behändiga mobiltelefoner. Företaget hade under lång tid stor framgång med sina mobiltelefonstationer och mobiltelefoner.

Det finns otaliga exempel på att experter inte alls kunnat bedöma framtiden – inte ens den nära förestående tekniska utvecklingen.

Ernest Rutherford var den som lyckades klyva en atom 1919. Så sent som 1933 skrev han: ”Alla som bedömer att man kan utvinna energi genom att förändra atomer sysslar bara med fantasier”. Tolv år senare detonerade den första atomladdningen i New Mexicos öken. Ytterligare 11 år senare byggdes världens första kärnkraftsanläggning i Obminsk utanför Moskva.

Richard Wooley, som var professor i astronomi uppgav 1957 att det var helt obefogat att alls spekulera i rymdfärder ut till andra himlakroppar. Några år senare landade en Sovjetisk rymdfarkost på månens yta och 1969 landade de första människorna på månen.

Den ansedda tidningen The New York Times hade på 1920-talet kritiserat raketingenjören Robert Goddard, som hävdade att det var möjligt för människan att färdas genom rymden i rymdfarkoster. Tidningen hade dristat sig till att påstå att Goddard till och med saknade sådan elementär kunskap i fysik, vilken lärdes ut på mellanstadiet i skolan. När Apollo 11 i juli 1969 landade på månen publicerade tidningen sin ursäkt postumt till Goddard.

Den amerikanska kongressen fann anledning att 1875 uttala sig kritiskt till den eventuella framtida utvecklingen av bensindrivna vagnar utan hästar. Kongressen uttalade: ”Utvecklingen av denna nya drivkraft kan eventuellt leda till man slutar använda sig av hästar, vilket kommer att vara till stor skada för landets jordbruk”.

Inom förlagsbranschen finns det många talande exempel på att förelagens lektörer totalt missbedömt möjligheten att nå en publik med ett manus. Som bekant refuserades Strindberg, Astrid Lindgren och Stig H. Larssons Milleniumtrilogi. Strindbergs manus till Mäster Olof refuserades tre gånger innan den slutligen publicerades. Astrid Lindgren sände i april 1944 sitt manus till Pippi Långstrump till Bonniers förlag för benägen bedömning. I följebrevet skrev hon att lektören, om denne tog sig besväret att läsa manuset, skulle komma att finna ”en liten Ubermensch i ett barns gestalt, inflyttad i en vanlig miljö”. Astrid Lindgren förklarade även i brevet att hon berättat historien om Pippi för sina egna barn och deras kamrater samt att dessa varit mycket roade. Det dröjde nästan fem månader innan hon fick svar från förlaget och svaret var negativt. Men förlaget sade i varje fall att manus hade ansetts så intressant att flera lektörer hade läst det. Förlaget hade dock funnit att man inte kunde bereda plats för utgivning i den utgivningsplan som förelåg. Senare har det blvit känt att det var förlagsredaktören själv, Gerard Bonnier, som inte vill ge ut berättelsen om den rebelliska och starka flickan därför att den var för kontroversiell. Nu blev det i stället så att Astrid Lindgren samma år vann en författartävling hos förlaget Rabén & Sjögren med boken ”Britt-Marie lättar sitt hjärta”. Rabén & Sjögren gav året därpå ut den första boken om den vilda flickan. Astrid Lindgren anställdes också som förlagsredaktör på förlaget. Dessutom gifte hon sig med redaktör på förlaget. Vad som föregick det andra känner jag inte till och viss inte heller gissa.

Det finns nästan oändliga rader av kända författare som blivit refuserade ett otal gånger innan de fick debutera. Stephen King fick sina första bok refuserad över 30 gånger innan han fick ut boken ”Carrie”. Ett förlag skrev tillbaka och förklarade för författaren: ”Vi är inte intresserade av science fiction som handlar om negativa utopier. De säljger inte”. Margaret Mitchell, den amerianska författaren som skrev ”Borta med vinden” tvingades ta emot 38 refuseringar innan hon fick boken förlagd. Sedan såldes den i över 30 miljoner exemplar. Den låg även till grund för en av de mest framgångsrika och lönsamma spelfilmer som överhuvudtaget producerats. Filmproducenten MGM förklarade dock att ”ingen film om inbördeskriget har gått med vinst”. Det var till och med så att en lektör på 20th Century-Fox utbrast: ”Det är helt otroligt att någon försöker lura på oss sådant där skräp”. Många förutsåg en förlustaffär, men det blev som sagt en av de mest lönsamma filmerna i filmens historia. Joseph Heller, som skrev ”Moment 22” blev också refuserad. En förläggare svarade honom: ”Jag förstår inte alls vad det är som mannen försöker berätta. Synbarligen försöker han vara rolig och sarkastisk, men där är inte alls roligt på en intellektuell nivå.”

Även Rudyard Kipling blev brutalt refuserad. När han var 42 år (1907) fick han Nobelpriset i litteratur. Dessförinnan hade tidningen San Francisco Examiner vägrat att ta in en novell av den framtida nobelpristagaren. I ett brev till Rudyard Kipling skrev redaktionen: ”Tyvärr, mr. Kipling, men ni kan helt enkelt inte använda er av det engelska språket”. Stephenie Meyer skriver vampyrböcker och filmmanus. Den första boken skrev hon på bara tre månader. Femton förlag fick läsa manus. Nio sade nej och fem svarade inte alls. Ett förlag bokade dock ett möte med henne och gav senare ut boken. Följden blev att förlaget tjänade stora pengar och författaren, en 35-årig mormon med tre barn, blev mångmiljonär. Mer känt är kanske att J.K. Rowling, som skrev Harry Potter-böckerna refuserades. När hon skrev den första boken bodde hon hos sina föräldrar. Hon skrev manus på olika caféer samtidigt som hennes dotter sov i en barnvagn bredvid henne. Fler än 10 förlag refuserade boken. Men ett förlag antog den, vilket berodde på att dottern till en av förlagscheferna på ett mindre förlag lät sin dotter läsa manuset. Dottern blev entusiastisk och lyckades övertala sin pappa att ge ut den första boken. Hur det gick sedan med alla hundratals miljoner som ramlade in känner vi till. Hur man funderar på alla de förlag som tackat nej till manuset känner vi inte till och inte heller hur tankarna gick hos förlagen som inte ens bemödade sig att säga ett ”nej, tack”. Det är svårt att debutera som författare.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.