”Turkrånet” på Island 1627

På Island är händelsen välkänd och den kallas där för ”Turkrånet” eller ibland även den ”Turkiska invasionen”. År 1627 ankom helt överraskande några sjörövarfartyg till Hemön (Heimaey) och tog ett stort antal islänningar till fånga samt dödade fler än 30. Fartyget var från en av barbareskstaterna, det som i dag är Algeriet. Besättningarna bestod av nordafrikanska korsarer, som var kapare och sjörövare. Hemön är den största av Västmannaöarna (Vestmannaeyjer) utanför Islands södra kust. Det var på den ön som ett fruktansvärt vulkanutbrott ägde rum i januari 1973, då vulkanen Helgafell fick ett utbrott.

Mer fruktansvärd var den på Island mycket omtalade händelsen år 1627. På försommaren det året seglade en liten flotta på 12 fartyg ut från Medelhavet och styrde norrut. Av de tolv fartygen seglade 8 mot England och 4 mot Island. Tidigt på morgonen den 16 juli siktades från Hemön tre fartyg (ett av fartygen som kommit till Island hade av någon anledning styrt mot Grindavík och Bessastadir på Islands fastland). Överfallet på Heimaey blev fruktansvärt. Öns befolkning var helt försvarsslös, bönderna och fiskarna på denna vindpinande ön i norra Atlanten kunde inte alls försvara sig.

Den på ön kände prästen och psalmdiktaren Jón Thorsteinsson fick genast skallen delad av ett svärdhugg när han låg på knä och åkallade sin gud. Han har senare kommit att kallas Jón Martyren och har fått en minnessten rest över sig på den plats där han höggs ihjäl. Minnesstenen står för övrigt kvar än i dag. En annan man fick också huvudet avhugget och när hans hustru i sin förtvivlan kastade sig över hans kropp släpade sjörövarna bort henne i benen och styckade mannens kropp som man styckar ett vilt djur. En gammal kvinna som inte kunde gå så fort kastade korsarerna i en öppen eld. Det gjorde de även med ett spädbarn. Tidigare hade piraterna gjort några strandhugg och rånat människor på fastlandet. De hade även bordat ett danskt och ett brittiskt skepp och tillfångatagit besättningen. På Hemön stannade piraterna i tre dygn och de bedrev då hård jakt på öborna. De som bjöd motstånd och de som inte ansågs “dugliga” höggs ihjäl. Över 30 personer dödades och piraterna tog långt över 300 av de bofasta på Hemön tillfånga och en del på fastlandet. De tillfångatagna på ön bands till händer och fötter och tvingades ligga i handelshuset i hamnen innan de fördes över till fartygen. Över 200 av de bofasta lyckades dock fly och gömma sig i grottor och på på andra ställen ute i naturen.

Det fanns egentligen inte något av värde att ta i byte på ön. Det som fanns att ta var människor. Det fjärde skeppet hade på fastlandet bara tillfångatagit 15 personer, men tillsammans med större delen av befolkningen på Heimaey lämnade fartygen Island med omkring 380 islänningar. De fraktades bundna som boskap över havet i ungefär en månad och såldes sedan som slavar i Alger. De fördelades mellan sjörövarna och såldes på slavmarknad i staden. Familjemedlemmar skildes år och många blev kvar i Algeriet resten av livet. Men de tycks ha behandlats mycket olika av slavägarna. Några lyckades köpa sig fria och kunde återvända och ytterligare några blev så småningom friköpta genom hjälpt från den danske kungen och insamlingar som gjordes. När de frigivna skulle återvända fick de tillbringa en tid i Köpenhamn där prästen Hallgrímur Pétursson undervisade dem i den sanna kristna läran. De hade ju varit i ”mörko land” och skulle därför tvättas rena från eventuella religiösa irrläror.

Det mesta vi vet om bortförandet och de stackars människornas vistelsen i Algeriet kommer från en skildring i bokform som kyrkoherden på Heimaey, Ólafur Eigilsson, kunde skriva redan 1628. Han och hans familj var nämligen bland de som bortfördes från ön. Eftersom Ólafur Eigilsson av ”turkarna” uppfattades som något slags ledare för islänningarna, han var ju deras kyrkoherde, så skickades den 60-årige prästen snart hemåt för att försöka få fram lösensummor för att friköpa de förslavade islänningarna. Trots att han var helt medellös lyckades han efter många månader ta sig tillbaka till Köpenhamn. Märkligt nog lyckas han delvis fullgöra sitt uppdrag. Av de sammanställningarna man senare kunnat göra framgår följande. 380 islänningar blev bortrövade. Ett barn föddes under färden till Alger. 35 dog av sjukdomar och strapatser. 20 lyckades friköpa sig själva. 34 friköptes år 1635 för allmänna och insamlade medel. 9 friköptes år 1644. 282 blev kvar i Algeriet eller andra länder och avhördes aldrig mera.

Under 1600- och 1700-talet förekom ganska många överfall av lokalbefolkningen på Färöarna och på de engelska kusterna. Det rövades även bort människor från lokalbefolkningen på den norska kusten. Men jag har aldrig sett några uppgifter om att svenskar rövades bort . 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.