Den främste av regnmakarna

Jag tror inte på regnmakare. Dessutom kommer jag aldrig att tro på varken regnmakare eller män med slagruta. Men det kan ändå vara av intresse att ta del av den här berättelsen. Den är nämligen sann.

Charles Hatfield anses vara den riktigt stora regnmakaren i modern tid. Själv sa han att han inte framkallade regn utan han drog molnen till platsen och sedan gjorde molnen så det blev regn. Han utövade verksamheten i över 30 år och levde på verksamheten. Allt detta i USA förstås och i början av 1900-talet. Han visade sina konster genom att fylla reservoarer, sjöar, rädda skördar och få regn att fall mitt i en torkperiod. Han ansåg inte att han hade några begränsningar i sin förmåga utan han erbjöd London att befria staden från den täta dimman och han till och med sa att han ville försöka bevattna Sahara. Men det mest spektakulära var det som han utförde i San Diego i Kalifornien.

I december 1915 sökte han kontakt med några ledamöter i stadsfullmäktige i staden San Diego och lade fram sitt affärsförslag. Det var att han mot ett arvode av 10 000 dollar skulle se till att den enorma reservoaren vid Morenadammen helt skulle fyllas med regnvatten. Om det inte kom tillräckligt med regn för att fylla dammen skulle han inte få något arvode alls. Det rådde svår torka i området och reservoaren, som rymde 57 miljoner m3 hade aldrig varit fylld till mer än en tredjedel sedan den byggdes. Någon räknade ut att om Charles Hatfield skulle lyckas med sin föresats så skulle kostnaden för staden endast uppgå till 1 cent för 38 m3, vilket var en helt försumbar kostnad.

Den 1 januari 1916 reste Charles Hatfield till en plats helt nära dammen, som ligger ca. 100 km öster om San Diego. Där satte han upp ett sex meter högt torn och på toppen av det lilla tornet placerade han stora galvaniserade skålar med någon form av kemisk blandning. Vad blandningen bestod av ville han inte berätta för någon. Dock sa han att kemikalierna hade egenskapen att dra till sig fukt. Charles Hatfield jobbade med sina skålar uppe på det lilla tornet några dagar.

Den 5 januari började det regna över reservoaren och det omgivande landskapet. Den 10 januari blev det kraft regn och det regnade oupphörligt i hela området och det gick över i kraftiga störtskurar. Regnet pågick i tio dagar. Störtfloder av regnvatten strömmade genom stadens gator, vägar översvämmades och järnvägsspår gick inte att använda. Floder svämmade över och hus drogs med av floden. Då upphörde regnet och det var solsken ett par dagar. Sedan började regnet igen med kraft regn hela dagen. Vid midnatt den natten steg vattennivån i dammen med 60 cm i timmen. Vattnets yta i dammen slutade stigen när det endast var 12 cm var till dammens kant. En annan damm i närheten sprängdes dock av vattenmassorna. En våg 12 m hög svepte ned över landskapet med katastrofala följder som resultat. Närmare 50 människor omkom och hundratals broar förstördes av flodvågen från dammen. Järnvägsspåren spolades bort och det tog över en månad innan järnvägstrafiken på vissa sträckor kunde återupptagas i normal omfattning.

Charles Hatfield menade att han hade uppfyllt sitt åtagande och krävde att få sitt arvode på 10 000 dollar. Stadsfullmäktige vägrade dock att betala arvodet utan menade att det enorma regnet hade varit ”Guds verk”. Något skriftligt avtal hade inte upprättats och Charles Hatfield kunde förstås inte bevisa att det var hans magiska verksamhet som hade åstadkommit regnet. Han stämde dock staden San Diego för att få ut sitt arvode. Processandet pågick ända fram till 1938. Domstolarna slog fast att det rörde sig om ”An act of God”. Några pengar fick han inte, men hela händelsen gjorde att han blev etablerad av den bästa regnmakaren av alla. Händelsen låg till grund för filmen The Rainmaker i vilken Burt Lancaster hade huvudrollen Charles Hatfield var inbjuden till premiärvisningen av filmen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.