Kungligheter vid Strindbergs begravning

Strindberg dog visserligen 1912, men han lever även i vår tid och även hos mig. Jag har inte förmågan att uppskatta honom som dramatiker. Däremot som prosaist och polemiker. För mig är Strindberg rabulist och virrhjärna samt, kanske viktigast, formuleringsmästare. Ingen har som han lyckats använda vårt språk som instrument och verktyg. Det som för mig har varit svårförståeligt är hans upphöjda ställning inom arbetarrörelsen och, kanske, även arbetarklassen. Någon socialistisk agitatorn var han förvisso inte och hans idéuppsättning fladdrande som norrsken. Men han var både uppskattad och älskad av arbetare och själva arbetarrörelsen. Det skrevs i pressen om hans magcancer i början av 1912 och alla tidningsläsare visste att han var döende. Det visste han förstås själv och när han kände att slutet närmade sig bad han att hans bibel skulle, uppslagen, läggas på hans bröst. Där låg rabulisten och gudsförnekaren med den heliga boken över sitt bröst. Så dog han under stor smärta och lidande – detta trots den morfin han fick.

På den tiden kunde diktarbegravningar likna statsbegravningar. Viktor Hugos kista fördes 1885 från triumfbågen till Parthenon och följdes av två miljoner sörjande. Westminister Abbey London, tidigare reserverat för kungligheter och deras närmaste, öppnades som gravplats för tidens ledande konstnärer och författare. Även i Sverige blev de stora författarnas begravningar verkliga nationella manifestationer. Viktor Rydbergs jordfästning 1895 ”framkallade uttryck av det varmaste deltagandet från konungaborg till studentkammare och borgarhem och gjorde ett överväldigande intryck på dem, för vittnen, som Carl var bor du uttryckte det och han lägger till Uppsalas studenter inte nöjde sig med att sända en krans utan liksom av en plötslig ingivelsen fylkades i stora skaror för att färdas till huvudstaden och under sina flordraperade fanor sluta sig till sorgetåget.

Vid Frödings jordfästningen i februari 1911 var representanter för socialdemokratiska partiet, studentkåren, svenska akademien och kungahuset närvarande. Både kronprins Gustaf Adolf och statsminister Lindman hedrade den avlidne. Strindbergs begravning året därpå blir en ännu större manifestation med tusentals deltagare från alla samhällsskikt med representanter från kungahuset och regeringen till arbetarkommunen. Kistan var placerad på en utsirad likvagn med stort kors och drogs av hästar täckta av svarta dock. Strindberg hade själv regisserat sin egen begravning inspirerad av just Viktor Hugo.

Strindbergs begravning den 19 maj 1912 blev en manifestation vars like inte skådats sedan begravningen av författarna August Blanche (1868) och Gustaf Fröding 1911 eller för den delen ”folktribunen” Adolf Hedins begravning 1905. Man kan nog påstå att manifestation en förberetts genom DN:s tidigare rundfråga till en rad europeiska författare och teatermänniskor. Maxim Gorkij uppgav att Strindberg var den europeiske författare som stod honom närmast, ”den som starkast satt mina tankar och känslor i rörelse”.

Strindbergs sista vilja uttrycktes på följande drastiska sätt i hans testamente:

”Min döda kropp får ej obduceras, ej utställas, endast visas för anhöriga. Ingen dödsmask får tagas, inga fotografier. Jag vill föras till graven en morgon kl. 8 för att undgå samling av nyfikna. Ingen gravsättning i gravkor får äga rum, ännu mindre i kyrka. På Nya kyrkogården vill jag ligga, men icke i de rikas kvarter på fåfängans marknad. Vid graven får ej spelas, sjungas eller hållas tal, utan prästen skall endast följa handbokens ord.”

Begravningståget, med florklädda hästar som drog vagnarna, satte sig i rörelse strax efter kl. 8 på morgonen då de rullade iväg med kistan från Drottninggatan. I begravningståget deltog många kända män och kvinnor. Enligt  en del uppgifter bestod begravningståget av minst 10 000 personer. Andra uppgifter säger att det var så många som cirka 30 000.

En kunglighet som gick med i Strindbergs begravningståg från Drottninggatan till Norra kyrkogården (Nya kyrkogården) var prins Eugen. Det är känt att han vurmade för Strindberg och gav sin unge brorson Gustaf Adolf ett exemplar av ”Tjänstekvinnans son” och gav även en annan brorson, prins Wilhelm, boken ”Svenska öden och äventyr”. Om de läste böckerna är väl okänt. Alla presentböcker läses ju inte. Prins Eugen hade ställt upp som första namn i den stora insamlingen till en nationalgåva till Strindberg samma år. Prinsens far, Oscar II, hade inte annat än förakt för virrhjärnan till skriftställare. Men sedan prinsens far lämnat jordelivet kunde prins Eugen till sin mor skriva följande ord: ”Strindberg var i alla fall ett uttryck för hela min generation… nu då hans livsgärning är avslutad förstår man bättre alla hans överdrifter som naturliga och nödvändiga led i hans utveckling.”

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.