Generaler och fältmarskalkar

Det fanns en tid då var och en kände till vad en viss militär grad betyder. Alla visste att en major är högre än en löjtnant och även en kapten. Alla visste att en kapten (i princip enligt organisationsschemat) förde befäl över ett kompani och att en major förde befäl över en bataljon. Dessutom visste man nog i allmänhet hur stort ett kompani kunde vara (150 – 250 man). Men det fann förstås en några även förr som inte riktigt fattade vad det rörde sig om. Som exempelvis mamman som gärna skröt som sin son. Hon sa: ”Det har gått bra för min son i det militära, han har skött sig bra den gossen. Antingen var det korpral eller general han hade blivit, men jag minns inte riktigt hur det var”.

De högsta graderna har varit lite märkliga i sig. Generallöjtnant är en högre grad än en generalmajor, trots att vanliga majorer är högre än löjtnanter. Men det har sin förklaring i att generallöjtnanten ska biträda generalen och sådana har vi bara två av. Det är kungen och överbefälhavaren som båda är generaler (fyrstjärniga generaler). Förr kunde läsa att den högsta militära graden i Sverige var marskalk, men att den graden inte fanns annat än i krig. I Finland fanns ju marskalk Gustaf Mannerheim (senare även marskalk av Finland). Sverige har historiskt haft ett antal fältmarskalkar, men den siste (Johan August Sandels) avled 1831. Mest känd är förstås marskalk Bernadotte (Carl XIV Johan), men marskalk var hans franska militära grad som han tagit med sig 1809 då han kom till Sverige som kronprins. Han behöll den franska graden här i Sverige, men som svensk officer var han generalissimus. Det är ett italienskt ord (latinskt) som kan översättas med ”den som står över alla generaler”). Andra som burit den titeln har varit Chiang Kai Shek, Francisco Franco och Josef Stalin. Men den märkliga samlingen av namn hör ju hemma i en annan tid. Carl XIV Johan har beskrivits som stolt, djärv, talför, humorfri och teatralisk. Men han var också påläst och beläst. Författaren Dumas far hade varit general och kämpat tillsammans med Jean Baptiste Bernadotte vid Tagliamento och Isonzo 1797. Författarens far hade berättat om den unge gascognaren och det finns all anledning att utgå från att d’Artangnan i boken ”De tre musketörerna är ett litterärt porträtt av Jean Baptiste Bernadotte. En musketör på på den svenska tronen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.