Att kittla sig själv

Det är ju allmänt känt att det inte går att kittla sig själv. Man brukar förklara det med att ”överraskningsmomentet” inte finns där när man själv leker med fingrarna utefter sidan, armhålan eller fotsulorna. Hjärnforskare har lanserat förklaringen att hjärnan skapar en ”skuggkänsla” av själva kittlingen redan när man börja röra fingrarna över revbenen. Man ”vet” alltså hur det kommer att kännas och alltså uppkommer inte någon kittelkänsla då överraskningsmomentet uteblir.  Det är i varje fall den förklaringsmodell som just nu är förhärskande.

En fråga som finns där i min frågearsenal är om barn är mer kittliga än vuxna och äldre. Jag tror att det är så, men någon vetenskapsman är jag ju inte. I och för sig skulle det vara trevligt om 90-åringar på hemmet kunde roa sig lite med varandra genom att kittla någon då och då.

Sedan har jag frågan om det går att kittla djur. För inte så länge sedan försökte jag kittla en hund, men han tittade bara underligt på mig. Inte gick det att kittla honom. Någon kunnig person har sagt att både hundar och katter är kittliga på trampdynorna. Kanske är de känsliga där, men är de verkligen kittliga? Skratta kan de ju inte. Har någon hört talas om en häst som är kittlig? Tills vidare håller jag på linjen att djur inte är kittliga utan endast vi människor. Ska vi se kittelförmågan som en form av lindrigt handikapp hos mänsklighet eller något som bidrar till vårt individuella och sociala välbefinnande? Själv menar jag att kittling är ofarligt, det finns inte någon risk för hjärtstillestånd eller något sådant. Kittling kan inte bedrivas så länge, efter en kort stund upphör nyhetens behag och det hela känns bara tröttsamt.

Från Darwins perspektiv måste vi ju också fråga oss vad som är ”funktionen” hur kittligen? Är det för att vi ska kunna skoja och roa oss med andra och på så sätt förbättra förmågan att interagera socialt? Kanske, kanske inte. Kittelförmågan tycks så i nära samband med förmågan att skratta, vilken företeelse bara den bör kunna räcka till en hel bok. Det är ju välkänt att apor kan skratta och att särskilt människoaporna har ett väl utvecklat mönster av olika skratt. Det behöver inte alls betyda att de har humor, inte ens brittisk humor. Deras skratt kan vara uttryck för känsla av välbehag och igenkänning av andra individer i en flock. En del hundägare är övertygade att deras hund kan skratta. Men frågan är om det är godmodiga skratt eller rena lustfyllda skratt? Eller inte alls något skratt, även om det kan låta en skratt i hundägarens öron. Det sägs att apor visserligen kan skratta, men att de inte är kittliga. Inte ens skrattmåsar kan skratta, om det nu var någon som trodde det.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.