Leif Carlsson och Svenska Dagbladet

Leif Carlsson (1930 – 2002) var kulturchef på Svenska Dagbladet 1969 – 1981. Jag såg honom på avstånd eftersom vi tjänstgjorde vid samma stridsledningsförband i flygvapnet. Han var stolt över att vara reservofficer i vapnet och deltog i många övningar. Vid den tiden följde jag inte hans stilistiska prestationer i tidningen, möjligen därför att jag vid tiden nästan endast läste DN.

Leif Carlsson kom från mycket enkla förhållanden, men hade gjort en akademisk karriär som litteraturvetare i Uppsala. Det sägs att han som under lång tid arbetade med sin doktorsavhandling, men avstod från att disputera då han funnit fel i avhandlingskorrekturet, och blev i stället journalist. Det som utmärkte honom var hans synnerligen goda stilistiska förmåga och dessutom var hans stil särpräglad. Vad som hände med avhandlingen känner jag inte till.

Leif Carlsson var en synnerligen bildad person, ja rent av en kulturpersonlighet av stort format. Han hade fått sin akademiska ”uppfostran” i Gunnar Tideströms litteraturhistoriska seminarium i Uppsala och han skrev sin licentiatavhandling om stormaktstidens latinproduktion. Dessutom var han skolad analytisk filosof samt lärjunge och nära vän till Ingemar Hedenius. Dessutom var han något så ovanligt som utövande katolik.

Caj Lundgren skrev i SvD att Leif Carlsson var en ”äkta konservativ i ordets goda mening – varm vän av bestående värden och höga kvalitetskrav” men också ”radikal och frisinnad” i sin gärning som kulturchef och skribent. Gustaf von Platen (”Buster”) slog fast att de två mest lysande stilisterna i svensk press vid den tiden var Olof Lagercrantz och Leif Carlsson. Gustaf von Platen var som bekant chefredaktör för SvD 1974 – 1982. Leif Carlsson var helt enkelt lysande bra och det var lätt att känna igen de osignerade ledare som skapats av hans penna. Stilen var särpräglad. Gustaf von Platen omnämnde vid ett tillfälle: Det Leif Carlsson var mest stolt över i livet var inte att han var kulturredaktör på Svenska Dagbladet, utan att han var major i Kungliga svenska flygvapnet.

När Leif Carlsson till SvD hundraårsjubileum 1984 skrev förordet till en bok med ett urval understreckare i tidningen citerade han i förordet företrädaren Åke Janzons programförklaring då understreckaren år 1958 för en tid flyttades till ledarsidan: Den skulle vara ”en fri avdelning, i möjligaste mån oavhängig av tidningens redaktionella opinionsyttringar”. I sitt urval, omfattande allt från Fredrik Böök, Frans G Bengtsson och Winston Churchill till Artur Lundkvist, Anders Österling och Gunnel Vallquist, illustrerade Leif Carlsson den principen och instämde förstås med Åke Janzons princip. ”Stundom kunde det väl te sig besynnerligt att under strecket läsa en utförlig plädering för en ståndpunkt som ovanför strecket energiskt bekämpades av den politiska redaktionen. Jag tror mig kunna ge besked eftersom jag satt på två stolar”, skrev Leif Carlsson. Att det var han som skrivit ledarsidans inlägg främst i kulturella frågor framgick för läsaren framför allt på grund av språket: Upphöjt akademisk i överkant, men alltid skarpt och klart som tanken bakom orden.

I den nämnda boken formulerade han även följande tanke:  ”Det tryckta ordet, och en någorlunda omfångsrik och allvarlig tidningsartikel, är när allt kommer omkring ingen helt oviktig sak för en daglig tidning.” Något som borde läsas upp högt ett par gånger i veckan i dag för redaktionerna på både DN och SvD.

Leif Carlsson var nog både en allvarsman och en genuint konservativ personlighet, vän av ordning och reda och höga kvalitetskrav. Som kulturskribent var dock ofta radikal och frisinnad. Som reservofficer i flygvapnet var han inte bara stolt över sin utbildning och tjänstgöring, utan även en duglig officer. I dag är han glömd, men understreckaren lever tack och lov kvar i SvD. En inte föraktfull kulturyttring, som möjligen endast framstår som en reminiscens från en tid då kultur delvis var något annat än i dag.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.