En fistel i baken och en stav i foten

Ludvig den XIV ådrog sig i februari 1686, när han var 48 år gammal, en besvärlig och pinsam åkomma. Redan tidigare led han av gikt i höger fot, nog så plågsam, men nu även en otäck fistel i baken. En analfistel helt enkelt. Något som i dag är lätt att operera bort, men inte var det då. I en vecka låg han och plågades med varma grötomslag i baken. Man brände honom även med glödheta stenar för att få bort fisteln. Flera läkare försökte sig på att behandla honom, men utan framgång. De förda mycket noggranna journaler, vilket gör att vi ännu i dag känner till kungens fistel och hans plåga. Läkarna fann så småningom, medan kungen plågades svårt, att man måste tillgripa operation. För att förbereda sig på en operation av kungen opererade man andra patienter som hade likartade åkommor. Flera av dessa avled och begravdes nattetid utan klockringning. En präst som hade en fistel i baken ställde upp som frivilligt övningsobjekt, och se, han överlevde. Han hyllades för att han ställt upp frivilligt därför att läkarna skulle träna sig inför det stora ingreppet på kungen. Särskilda kirurgiska instrument tillverkades för kungen och dessa instrument finns i dag att beskåda på det medicinhistoriska museet i Paris. Först den 18 november genomfördes operationen, kungen hade alltså tvingats plågas i nästan ett år innan operationen blev av. Fem läkare genomförde operationen. Två av kungens betrodda (varav en var krigsministern) höll vardera en av kungens händer. Någon bedövning användes inte. Fisteln skars upp med två snitt och åtta klipp med en specialgjord sax. Kungen stönade inte ens, utan genomled smärtan utan att ge ifrån sig ett ljud. Nu räckte det dock inte med bara en operation utan läkarna var tvungna göra ytterligare ingrepp den 20 november och därefter ytterligare tre ingrepp. Det sista av dessa gjordes den 9 december. Såret läkte dock inte som man hade hoppats, utan läkaren var där och skar och petade med lansetten även den 2 och 7 januari 1687. Därefter visade det sig att kungens tillstånd förbättrades. Redan den 11 januari kunde han ta sig en spatsertur i Orangeriet och den 15 mars satt han till häst för första gången. Fisteln var borta och kungen slapp plågan i baken.

För att fira den lyckliga utgången för kungen skrev hovets favoritkompositör Jean-Baptiste Lully en Te Deum-hymn som tacksägelse till Gud för kungens tillfrisknande. Lully var kungens favoritkompositör. Redan den 8 januari uppfördes den nyskrivna hymnen i en konsert i Versailles. På den tid var det vanliga att dirigenter använde sig av en lång stav vid dirigeringen. Staven var metallskodd nedtill, staven användes ibland för att stöta i golvet för att ange takten i musiken. Lully hade under konserten endast tunna tygskor på sig och råkade stöta staven rakt i foten. Hans sår i foten ledde till inflammation och på den tiden fanns det inte någon antibiotika att tillgå. Lully var inte bara en framstående kompositör utan även en balettmästare som vid 55 års ålder fortfarande deltog i de baletter som han satte upp. Inflammationen var elakartade, läkarna förklarade att foton måste amputeras. Lully vägrade dock att amputera foten, vilket fick till följd att han avled ett par veckor senare i svåra plågor. Så slutade livet för den dirigent som skrev en hymn för att behaga Gud som tack för att denne räddat kungen liv.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.