Pesten i Stockholm

Under medeltiden härjades Europa många gånger av pesten. Den häftigaste var pestepidemin i mitten av 1300-talet, senare känd som digerdöden eller svarta döden. Det var en böldpest som även kallades bubonpest. Från 1600-talet blev pesten allt mer sällsynt i Europa. Den sista stora epidemin av böldpest härjade i vårt land 1710 – 1711. Stockholm drabbades mycket hårt. Det var en form av efterdyningar till pestens härjningar under 1300-talet. Senare forskning har kommit fram till att det var en pest som är annan än den böldpest som härjat hårt i Sydostasien och där även kallas för böldpest.

Böldpest hade brutit ut i Danzig och flera andra städer på andra sidan Östersjön. Regeringen utfärdade i augusti 1709 en förordning om att besättningen och passagerare på fartyg som anlöpte från hamnade i främmande länder skulle hållas i karantän i 40 dagar. Vissa platser var utpekade som karantänplatser. I Stockholm var det Vaxholm och Sandhamn. Efter karantänstiden skulle alla besiktigas av en läkare innan de fick gå iland. År 1710 bestämdes om livstidsstraff för den som hjälpte någon att ta sig i land utan att följa karantäns-bestämmelserna.

Böldpesten fick ändå snart fäste i Stockholm. Uppfattningen var att det var livländare, som under kriget flytt undan ryssarna, som förde sjukdomen till Stockholm. Livländare bodde nämligen i ett hus på Ladugårdslandet och det var där den första pesten upptäcktes. Redan den 27 augusti 1710 erhöll Magistraten i Stockholm (motsvarande stadsfullmäktige) rapport om att 155 personer dött i pesten. Den 18 augusti hade en skräddare på Ladugårdslandet berättat att hans hustru var svårt sjuk med en öm och stor böld i ljumsken samt att så många som tio personer i samma hus redan dött. Staden sände ut fyra läkare som snart kunde konstatera att det rörde sig om ett utbrott av pesten. Magistraten beslutade då om olika åtgärder för att försöka begränsa pestens utbredning. ”Pestdoctorer” och ”pestbarberare” anlitades och särskilda ”pesthus” avdelades för att härbärgera de redan smittade. Staden gjorde en allmän visitation av alla invånare och fann att redan nära 400 personer var smittade. Sjukdomen visade sig i allmänhet genom uppkomsten av stora smärtsamma bölder i armhålorna och ljumskarna.

De som bodde i det pestsmittade huset på Ladugårdslandet tillhölls att flitigt röka med enris, hålla rummen rena i rummen inte släppa in någon som inte var smittad. Staden anställde en särskild pestläkare, ”pestdoctor”, som hette Grim. Denne fick en ansenlig lön och stränga instruktioner att besöka de sjuka. Grim avled själv i pesten ett år senare.

Vid den tiden fanns det nio apotek i Stockholm, av dessa utsågs fyra till s.k. pestapotek. Där skulle de drabbade, eller deras bud, kunna gratis hämta medicin. Efter ett tag utvidgades det hela så att de sjuka kunde hämta gratis medicin på vilket apotek som helst. Men det fanns dock inte några läkemedel som kunde bota sjukdomarna, knappast heller lindra plågorna.

Olika bestämmelser utfärdades allteftersom. Patruller skulle dagligen avpatrullera gatorna för att om möjligt kontrollera renligheten samt även ”hindra klädmäklerskorna” att löpa in i husen. Den 20 september bestämdes att dörrarna till alla hus, där pestsmittade bodde eller bott, skulle målas med ett stort kors. Det var vid dödsstraff förbjudet att avlägsna ett sådant pestkors. Det var också förknippat med samma straff att falskeligen måla kors på andras dörrar. Endast läkare, präster och likbärare fick gå in i hus med kors målade på dörren. De som bodde i sådana hus försågs dock med mat och vatten av stadsvakten. Pengar (mynt) fick de pestsmittade inte överlämna direkt till stadsvakten som betalning för maten. De skulle ha ett stort vattenkärl placerat utanför dörren och kasta mynten i vattnet, varefter stadsvakterna kunde plocka upp mynten ur vattnet. Samtidigt bestämdes att de som som bodde i pestsmittade hus, men själva inte insjuknat, efter läkares beslut fick gå ut för korta ärenden på stan. När de gick ut skulle dock männen ha med sig en vit käpp och kvinnorna skulle ha ett vitt tygstycke över munnen. Den som tillfrisknade fick inte lämna sitt hem förrän läkare givit sitt tillstånd. I de fall de alla dött i en bostad tillslöts denna och ingen fick gå in i rummen.

Till själasörjare utsågs endast vissa präster, detta för att om möjligt förhindra risken att alla präster blev smittade. Vid böter om 50 daler förbjöds alla i staden att deltaga i likprocessioner, dödsmässor, bröllop, stora middagar och banketter. Morgonpre-dikningarna (”ottesångspredikningarna”) ställdes in helt, bland annat för att hindra att tjänstefolk skulle passa på att besöka smittade hus under förevändning att de var på väg till eller från predikningarna. För att inte alltför många skulle samlas till nattvarden på högmässorna under söndagarna, gavs nattvarden även på onsdagar och fredagar. Rum eller lägenheter fick inte hyras ut i pestsmittade hus i staden. Tjänstefolk fick inte byta tjänst på den vanliga ”fardagen” (som var den 1 oktober), utan hänvisades till att söka nya tjänster först ”nästkommande påsk”. All undervisning i skolor upphörde och alla tiggare tvingades bort från gator och torg. Alla hundar och katter avlivades. Det föreskrevs att bostäderna skulle rökas med enris eller med hästgödsel. Det skulle rökas i husen och på offentliga platser varje dag kl. 7, kl. 12 och kl. 5 om aftonen.

Eftersom det blev så många lik räckte inte kyrkogårdarna till utan det inrättades särskilda ”bikyrkogårdar”, där pestoffren gravsattes i mycket grunda gravar. De anhöriga var många gånger mycket upprörda över att deras folk inte fick begravas i vigd jord. Det förekom att släktingarna nattetid tog sig in på bikyrkogårdarna och grävde upp lik för att flytta dessa till de vanliga kyrkogårdarna. De förmögna begravdes dock alltid i vigd jord.

Det föreskrevs att liken skulle kistläggas med de sängkläder som de legat i samt att liken skulle beströs med kalk. Kistorna skulle ned i jorden inom 12 timmar. De skulle bäras i mörker under fackelsken. Särskilt långa kärror, liknande ammunitionsvagnar, iordningställdes och särskilda ”gubbar” anställdes för att lyfta upp liken i vagnarna, samt därefter lyfta av dessa. Gubbarna avlönades med 6 mark kopparmynt per dag. Dödsvagnarna körde runt hela dagarna i staden. Gubbarna var klädda i svart kläde som liknande vaxduk. Före vagnen gick två ”tuktohuskonor” som ringde i klockor för att husens dörrar skulle öppnas och liken bäras ut. Kyrkringningar pågick hela dagarna och spred skräck bland befolkningen. Det bestämdes därför att kyrkorna skulle ringa gemensamt endast mellan 9 och 10 för ofrälse och mellan 12 och 1 för frälse, detta oavsett hur många som begravdes den dagen. På Södermalm fanns den tid stora öppna massgravar, som inte lades igen förrän de var helt fyllda med lik.

Kungen befann sig i fält, men kungliga familjen och hovet flyttade med häst och vagn till Sala, medan kungliga rådet (regeringen) kort därefter flyttade till Västerås tillsammans med överståthållaren. Ingen fick lämna Stockholm utan att sundhetsintyg utfärdats. Det finns samtida uppgifter om att det dog omkring 1 600 personer per vecka när pesten härjade som värst. Pestens härjningar avtog dock snart något och under veckan före jul dog omkring 200 personer. Ingen fick resa in till staden om personen kom från en ort som drabbats av pesten. I slutet av januari avtog hastigt antalet dödsfall, vilket man ville förklara med den köld som då rådde. Plikten att röka bostäder och allmänna platser tre gånger om dagen upphörde. Den 14:e februari fann myndigheterna att pestutbrotten helt upphört och var och en fick resa från staden utan att behöva uppvisa sundhetsintyg. Bönsöndagen den 30 april 1711 hölls i alla stadens kyrkor en tacksägelsegudstjänst för att Gud låtit pesten upphöra.

Stockholm hade drabbats av den största katastrofen någonsin. På sex månader dog minst 22 000 personer (mot normalt 2 200 per år) av en befolkning på cirka 55 000. Fyrtio procent av stadens invånare avled, vilket motsvarar den bedömda mortaliteten under digerdödens härjningar. Även Norrköping, Jönköping, Uppsala, Karlshamn och Malmö drabbades mycket hårt. Nära hälften av Malmös befolkning dog. Uppland drabbades hårt. I stort sett var det bara Bohuslän, Dalsland och Värmland som undkom pesten. Även Gotland drabbades hårt.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.