Biskopen som kanske förtalade präster

En av de riktigt uppmärksammande rättegångarna i vårt land var rättegången 1953 vid Uppsala rådhusrätt mot biskopen Dick Helander. Denne hade gjort en strålande karriär i Svenska kyrkan fram till dess han 1952 utnämndes till biskop i Strängnäs. Dessförinnan hade han bland annat varit professor i praktisk teologi i Uppsala. Före biskopsvalet i Strängnäs stift fick ett stort antal präster anonyma brev (över 500 brev) som framställde Helander i fördelaktiga ordalag och med nedsättande omdömen om andra präster som sökte tjänsten som biskop.  I breven framhölls det att Helander var den som var lämpligast bland de sökanden. I breven utpekades en medsökande som ”intrigör” och en annan kallades för ”stiftets gossen Ruda”.

Helander fälldes både av rådhusrätten i Uppsala och av Svea hovrätt för förtal och domen innebar även att han avsattes från tjänsten som biskop. På den tiden var ju alla präster statliga tjänstemän, vilket innebar att de kunde avsättas i en dom. Bevisningen mot honom bestod av ganska omfattande indiciebevisning, som främst bestod jämförande analyser av likheter och skillnader mellan språken i de anonyma brev och texter som Helander hade skrivit. Dessutom menade åklagaren att det fanns vissa tekniska enskildheter hos texterna som visade att en eller båda skrivmaskiner, som figurerade i målet, hade använts för att skriva breven. På den tiden fanns det inte möjlighet till kopiering av handlingar, utan all de över 500 breven hade skrivits på skrivmaskiner. En eller flera. Under 11 dagar hade över 500 brev sänts iväg från postlådor i Uppsala. Under rättegången i Uppsala kom det fram att Helander hade köpt in skrivmaskiner och låtit renovera dessa under olika påhittade namn. Dessutom hade han gjort sig av med ett par skrivmaskiner efter det att han blev misstänkt för att ha skrivit breven. Under rättegången sa Helander att han kände till vem som skrivit breven, men att han på grund av sin tystnadsplikt inte kunde avslöja vem den anonyme brevskrivaren var.

År 2002 kunde man göra DNA-analys av resterna av saliv som fanns kvar på kuvertflikarna och även under frimärkena. Det visade sig då att DNA-fragmenten inte härrörde från Helander utan från någon annan. Tidvis hade det spekulerats i att hans hustru, eller sekreterare, hade varit honom behjälplig att skriva ut alla breven och posta dessa. Men DNA-analysen visade att det var DNA-spår från en man, dock inte från Helander.

Helander ansökte om resning och beviljades sådan av Högsta domstolen 1961. Efter en ny rättegång fastställde hovrätten den tidigare domen när det gällde ansvar för förtal, men ändrade den domen på så sätt att biskopen inte avsattes från sin tjänst. Domen blev 75 dagsböter. Men eftersom Helander under åren som gått hade hunnit pensioneras, var det inte aktuellt att han skulle återinträda i tjänst. Han hade endast varit biskop åren 1952 – 1954. Helande fick då i efterhand ut lönen för dessa år, beloppet uppgick till 570 000 kr. Dessutom tillerkändes han i regeringsbeslut full pension som biskop.

Helander bedyrade hela sitt liv sin oskuld och han gav 1955 ut en bok, ”I domkyrkans skugga” (1955), i vilken han försökte redovisa att han inte kunde vara skyldig för att ha skrivit och sänt iväg breven. Han omkom 1978 tragiskt genom att han blev påkörd av en spårvagn utanför domkyrkan i Göteborg. Dick Helander fick fem söner, vilka alla fem doktorerade i olika ämnen. Endast en blev teolog, två blev doktorer i medicin, en fil.dr. och en teknologie doktor.

”Helanderaffären” var en av dessa mycket uppmärksammade rättegångar under 1950-talet. Andra var bland annat ”Haijbyaffären” och ”Keijneaffären”. Författaren Wilhelm Moberg kallade dessa rättegångar för för ”rättsröteaffärerna”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.