US Supreme Court och konstitutionen

Till en början måste man konstatera att USA inte har ett parlamentariskt styrelseskick, vilket möjligen en del kongressledamöter nu efter valet av Trump beklagar. Det amerikanska konstitutionella systemet bygger i stället på en tämligen strikt uppdelning av makten i kongressens lagstiftningsmakt och beskattningsmakt, i presidentens exekutiva makt och Supreme Courts dömande makt. Det brukar karaktäriseras som en tredelning av makten. Så enkelt är det dock inte eftersom USA är en utpräglad förbundsstat med stor makt för delstaterna. En viktig fråga är därför fördelningen av politisk och rättslig makt mellan den federala nivån (kongress, president och Supreme Court) å ena sidan och delstatlig nivån å andra sidan. Varje delstat han sin egen konstitution och egen lagstiftning, vilken självklart inte får strida mot unionens grundlag. I konstitutionen från 1789, med ett antal senare tillägg, har den politiska maktutövningen och i rättstillämpningen en helt annan ställning än i vårt land. Konstitutionen anger inte närmare gränserna mellan de tre maktcentra, vilket genom åren föranlett en hel del diskussion samt även politiska strider och rättstvister. Från svensk horisont kan det var svårt att fullt ut förstå det amerikanska statsskicket och maktfördelningen. Motsättningarna mellan kongressen och presidentämbetet framstår för oss som märkligt, till och med obegripligt.

USA är en stat som i sin grund är och vill vara en rättsstat, vilken den är i den meningen att rättsordningen är helt central i samhällslivet. Sedan kan man visserligen från europeiskt perspektiv tycka att det finns en ett antal stora brister i den amerikanska rättsstatens konstruktion samt i innehållet i faktiska rättsregler. Kritik kan med fog riktas mot den enskilda rättstillämpningen. Det viktiga är dock i det här sammanhanget att det amerikanska samhället är och vill vara en demokratisk rättsstat. Begreppet rättsstat finns inte det ryska språket. Något som Ryssland och Kina inte ens vill vara. Konstitutionen har supremati över allt annat och därför använder amerikanerna begreppet supreme law, som en travesti på Supreme Court. De tre maktcentra (presidentmakten, kongressmakten och domstolsmakten) bevakar varandra och söker sina gränser mot de andra maktcentra.

Det är i praktiken inte möjligt att ändra den amerikanska konstitutionen utan den teknik som står till buds är att tillföra ”tillägg”, amendments. Sedan 1789 har kongressen antagit 33 amendments, men några av dessa har sedan inte ratificerats av tillräckligt antal delstater. Det är därför endast 27 amendments som i dag är i kraft.

Den ledande principen i konstitutionen är principen om ”liberty”, vilken genomsyrar hela konstitutionen. Den kan kort förklaras som att allt ska vara fritt som inte nödvändigt måste vara förbjudet (ytterst förenklat). Andra viktiga principer som är knäsatta i konstitutionen är likabehandlingsprincipen och förbud mot diskriminering. När Supreme Court prövar grundlagsenligheten av kongressens lagar och presidentens exekutiva beslut (order) rör det sig hela tiden om att pröva om dessa står i överensstämmelse med konstitutionen eller inte. Då har man kommit in på frågan i vilken omfattning och med vilket djup denna prövning skall se, vilket resulterat i det som kallas ”doctrine of scrutiny”. Inom vissa rättsområdet har man velat föra prövningen mycket långt (strict scrutiny), inom andra områden mindre långt. De federala domstolarna har makt och även skyldighet att pröva om såväl delstatliga som federala (kongressens och presidentämbetets) rättsregler och rättstillämpning står i överensstämmelse med själva konstitutionen. Ända sedan 1950-talet har i det USA förekommit en livlig diskussion om hur långt ”scrutiny” ska föras när det gäller förhållanden i ett modern samhälle i vilket man har att följa en konstitution från 1789. Vid tiden då konstitutionen skrevs förekom inte frågor som massövervakning, terrorism, aborter.

Supreme court har nio ledamöter, vilket dock inte alls är bestämt i konstitutionen. I den sägs inte alls något om antalet ledamöter. Domstolen har en mycket central roll i rättsbildningen i USA eftersom man där har en prejudikatbundenhet som är stark och att det i princip inte tillåts avsteg från den praxis som utvecklats genom domstolsutslag (commom law). Många menar att ansträngningar måste göra för att i tillämpningen omvandla konstitutionen till ”a living document” som är anpassat till det moderna samhället. När vi talar om att ledamöterna i Supreme Court, vilka är utsedda av presidenten och godkända av kongressen, som liberala och konservativ ska man vara försiktig med att uppfatta sådan indelning i politiska kategorier. Det är snarare så att en del ledamöter är mera bokstavstrogna konstitutionen och mer obenägna att döma i en riktning som man kan menar fjärmar sig från grundlagsfädernas avsikter med konstitutionen.

Uppenbarligen vill president Trump tänja på gränserna för presidentmakten och han kommer då att finna att den starka domstolsmakten står i hans väg. Nu är inte Trump den förste presidenten som försöker sig på att utvidga området för presidentbefogenheterna. Även Obama och Bush utfärdade ”presidential orders” som många menade gick utöver vad som möjligt att bestämma i sådana exekutiva beslut. Rättsläget är ganska oklart och de politiska realiteterna spelar en betydande roll. En del presidenter, bland annat Lincoln och Franklin D. Roosevelt, menade att det inte endast är Supreme Court som har möjligheter att pröva en lag eller order står i samklang med konstitutionen. De ledamöter som brukar betecknas som liberala vill ha en mera dynamisk rättstillämpning och menar att domstolen även kan uttala sig om rättsprinciper som inte har uttryckligt angivits i konstitutionen. De som brukar kallas konservativa, även textualister, vill i det längsta försöka hålla fast vid ordalydelsen och grundlagsfädernas avsikter med konstitutionen.

Supreme Court meddelar ca. 60 avgörande per år och dömer alltid i full uppsättning (samtliga ledamöter). Domarna är förordnade på livstid och den genomsnittliga levnadsåldern då domarna lämnat sin tjänst är 79 år. Det vanliga är att de är kvar i tjänst hela sitt liv, men en del domare väljer dock själva att avgå vid hög ålder. För närvarande är den äldste ledamoten, Ruth Bader Ginsburg, 83 år. Förutom federala domare i Supreme Court finns det ca. 800 domare i de lägre federala domstolarna. Även dessa utses av presidenten och förhållandevis många domarbefattningar kommer att behöva tillsättas under den innevarande presidentperioden.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.