von Döbelns pokerlögn

Det var den 13 juni 1789 som Georg Carl von Döbeln sårades i pannan vid Porrassalmi av en rysk kula. Såret kom att plåga honom resten av livet därför att det hela tiden var inflammerat och öppet. Liksom Sandels, som blev den svenska litteraturens mest kände frukostätare, blev von Döbeln känd för sitt svarta pannband. Döbelns valspråk, som han tog när han blev upphöjd till friherre, var ”ära, skyldighet och vilja”. Det var så att Döbeln hade en av björneborgarnas soldater under sitt befäl när finnarna efter fredsslutet 1809 skulle marschera från Umeå till Gävle. Soldaten var allvarligt sårad ”med fyra blessyrer genomskjuten”. Döbeln ville befria soldaten från den ansträngande marschen, men soldaten svarade då sin kapten: ”Jag går med ära, skyldighet och vilja”. Kapten von Döbeln blev mycket rörd av detta yttrande och omfamnade soldaten. Senare antog han dessa ord som sitt eget valspråk.

Åren 1788 – 1790 låg Sverige i krig med Ryssland. När våren kom 1789 gjorde sig de svenska förbanden klara för att återupptaga striderna efter vinteruppehållet. Savolaksbrigaden, vilken ställts upp av Göran Magnus Sprengtporten, höll alltjämt positionerna längs frontlinjen från Porrassalmi och S:t Michel söderut mot Uttis Malm.

På morgonen den 13 juni 1789 gick Savolaks lätta infanteriregemente, i vilket regemente von Döbeln var kapten, till anfall mot en skogsbevuxen höjd på vilken ryssarna låg förskansade. Men det finska anfallet bröts av en för stor övermakt på den ryska sidan. Ryssarnas eldkraft var överlägsen och många finnar stupade. Döbeln störtade från sin häst när han träffades av en kula mitt i pannan. Dock blev han genast omhändertagen av löjtnant Brakel och en tillskyndande soldat. Han blödde ymnigt, men fick ett första förband. Därefter började han gå till fots mot S:t Michel, men fick efter en stund tag på en annan häst och red till prästgården i S:t Michel. Döbeln var blind på ena ögat och hade ett stort öppet sår mitt i pannan. För att vila fick blev han lagd i en säng i prästgården då han inte orkade följa med sitt retirerande regemente. Sex dagar senare kom det en liten grupp kosacker, som plundrade de byggnader som fanns. Kort därpå kom den ryske generalen Rautenfelt till prästgården och besökte Döbelns sjukläger. Den ryske generalen var artig och förhörde sig om hur Döbeln mådde. Denne berättade att såret plågade honom svårt och att han var blind på höger öga. Rautenfelt sa då att det var hans förhoppning att det olycksbringande kriget snart skulle vara över. Men Döbeln förklarade dock att han för sin del mycket tyckte om att kriga, vilket generalen fann märkligt att få höra från en sårad kapten i en armé som höll på att besegras. Döbeln förklarade emellertid att finländarna minsann inte hade blivit bortdrivna om de bara kunnat hålla ut ett par timmar till. Då hade nämligen tid givits för den fulltaliga brigad, som fanns i beredskap i Heinola, att komma till undsättning. Generalen lämnade därpå prästgården med viss brådska. Dagen därpå återkom han emellertid till Döbeln och förebrådde honom att han blivit lurad att sända flera bataljoner de två milen längs Heinolavägen bara för att finna att det inte alls fanns några svenska trupper i området. Döbelns pokerlögn hade medfört att de svenska trupperna fick ett visst försprång i den pågående reträtten.

Hur var det med den där Sprengtporten då? Ja, det är en annan och mycket längre historia. Namnet Sprengtporten sägs ätten ha fått av hans farfar som hette Wolmar Rolandt, som var tysk-baltisk adelsman. Denne hade under stormaktstiden kommit i svensk krigstjänst, och vid en svensk stormning hade hans förband på egen hand lyckats spränga en stadsport. För detta blev ätten i Sverige adlad under namnet Sprengtporten. Således ”den som sprängt porten”.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.