Buskmusen och uroxen

Ibland kan det vara intressant att bläddra igenom någon gammal tidning. I dag inhandlade jag på loppis för några kronor ett exemplar av tidskriften Veckojournalen från den 13 april 1976. Det är ett påsknummer och innehåller som huvudartikel ett stort reportage om den unge kungens resa till USA och möte med president Ford, Kissinger och andra ledande politiker. Han hälsade även på i svenskbygderna.

Veckojournalen (Vecko-Journalen) grundades och ägdes av Åhlén & Åkerlunds förlag och levde sitt liv tiden 1910 – 1980.  År 1963 sammanslogs Vecko-Journalen med Idun, och utgavs fram till 1968 under dubbelnamnet Idun-Veckojournalen. Efter många års minskande upplaga övergick Vecko-Journalen 1980 till månadsutgivning och blev följaktligen Månadsjournalen som utgavs ända fram till 2002. Sedan var det slut med den tidskriften. I varje fall på 1960- och 1970-talet förekom ett antal intressanta kolumnister och skribenter i Veckojournalen. Det var en tidning som hörde hemma på damfriseringar och i allmänborgerliga hem. I den förekom knappast några ”badflickor” och en del kultur kunde den till och med innehålla.

I det nummer som jag håller i handen skriver Per-Olof Sundman (1922 – 1992), författaren och akademiledamoten, med en signerad artikel om människans framfart på jorden och framfartens konsekvenser för djur. En annan signerad artikel är skriven av Kurt Samuelsson (1921 – 2005).

Per-Olof Sundman hade vuxit upp i Stockholm och Åtvidaberg, men bosatte sig senare i livet i Jormlien i norra Jämtland. I artikeln berättar han att han någon gång på 50-talet för första gången fick se en liten buskmus, som i vetenskapliga sammanhang benämnes Sicista betulina. Den var så liten att den lätt fick plats i en liten tändsticksask, den är en av de minsta däggdjur som finns. Musen är endast 50 – 72 mm lång och väger mellan 5 och 15 gram. I Sverige finns den bara i några få lokaler, norra Jämtland är en sådan, även om den är sällsynt. I övrigt är den etablerad i norra östra Europa och i Ryssland långt in i Sibirien. Enligt Sundman finns den även i Ungern och Karelen. Det är en liten livlig krabat som lever 3  – 4 år och tillhör familjen av springråttor. Enligt Sundman riskerar den att utrotas, men det verkar ha varit en överdriven farhåga.

En art som dock dog ut i vårt land var den svenska bävern. Enligt officiella uppgifter utrotades den ursprungliga svenska bäverstamen 1871, men det finns uppgifter om att i varje fall några exemplar levde ytterligare några år. Sundman kunde nogsamt påpeka att den buskmus som han fick granska var fångad i närheten av Bjurbäcken. Det finns gott om Bjurbäckar och Bjurälvar i Sverige och skälet till det är att bjur var det gamla svenska namnet på bäver. Det var bäverns eftertraktade skinn som blev dödsdomen för den svenska bäverstammen. Men redan 1922 planterades det in norska bävrar i Sverige. I Finland har man i stället planterat in amerikansk bäver från Canada efter det att den inhemska bävern utrotats även där.

Det finns ett antal andra djurarter som verkligen är utrotade. En gång i historien fanns det fler uroxar i Europa än det fanns människor. Det sista uroxen ska ha varit en ko som dog 1627 i Jaktorówskogen i Polen. Enligt uppgift ska ett dryckeshorn i Livrustkammaren på Stockholms slott vara tillverkat av ett av hornen från världens sista uroxe. Svenska hären tog kraniet av uroxen vid den svenska invasionen av Polen 1655 – 1660. I vårt land förekom uroxen endast upp till Östergötland och Närke. Från Mälardalen finns det nämligen inte några fynd alls. Förmodligen dog den ut för ca. 7 500 år sedan, vilket var 2 500 år innan den första tamboskapen kom till Skandinavien.. På Jylland fanns uroxen kvar under bronsåldern fram till ungefär Kristi födelse. Uroxen var stor, mankhöjden var nära 2 meter och djuret vägde ca. 1 000 kg. Ett vandrande köttberg för människan som då främst var jägare.

Sundberg framhåller att det var nära att den nordamerikanska buffeln höll på att utrotas. Man bedömer att det år 1800 fanns åtminstone 60 miljoner bufflar i Nordamerika och då bara 6 miljoner människor. Hundra år senare fanns det 80 miljoner människor, men bara ca. 500 bufflar. Men så fridlystes bisonoxen (buffel) och i dag finns det åter ca. 350 000 bisonoxar.

Per Olof Sundman målar i artikeln i Veckojournalen från 1976 upp ett dystert scenario. Han skriver att ingen svensk född de senaste åren (i början av 1970-talet således) kommer någonsin att få se en berguv, örn eller pilgrimsfalk. Där fick han fel, tack och lov. Det är är alltid intressant att läsa gamla tidskrifter.

 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.