Finland stred mot Tyskland

Vi har inte lämnat 1900-talet helt och hållet. De flesta av oss har levt fler år under 1900-talet än under innevarande sekel. Vi borde anstränga oss att hålla historien le vande. 1900-talet berör oss fortfarande. Vi har dock påfallande grunda kunskaper i nutidshistoria, med vilket jag avser de senaste hundra årens historia. Det berättas att amerikanska studenter blir ytterst förvånade när de får höra att USA och Ryssland var allierade under andra världskriget. Lika förvånade blir de då de får veta att USA och Storbritannien sände stora mängder krigsmateriel, bränsle och livsmedel till Sovjetunionen. När jag omtalar att Sovjetunionen ockuperade Bornholm under ett år efter krigsslutet blir många förvånade. Densamma blir reaktionen på uppgiften att Sovjetunionen ockuperade en stor del av Österrike under 10 år efter kriget för att sedan lugnt och fredligt lämna ön.

Många känner till Finlands två krig mot Sovjetunionen; vinterkriget och fortsättningskriget. Men få känner närmare till Lapplandskriget som pågick 1944 – ­1945. Finland ingick 1944 en separatfred med Sovjetunionen, mot Tysklands vilja. I vapenstilleståndsförhandlingarna krävde Sovjetunionen att alla tyska förband i Finland skulle oskadliggöras. Det blev alltså finländarna själva som tvingades bekämpa och driva ut tyskarna. De mindre tyska förbanden i södra Finland gav sig visserligen frivilligt, men i finska Lappland stod ca. 220 000 tyska soldater som var beredda att försvara sig och sina positioner, Finland anföll de tyska förbanden i september 1944 och striderna norröver pågick ända till april 1944. Befälhavare var general Hjalmar Siilasvuo, som bara hade nyutbildade och erfarna förband till sitt förfogande. Ryssarna hade nämligen i stilleståndsavtalet tvingat Finland att hemförlova att soldater som deltagit i strider mot dem.

Slutstriderna mot ryssarna fördes under en framryckning på nästan 250 km norr ut och parallellt med Torne älv. Själva striderna fördes dock med viss återhållsamhet från den finländska sidan, trots det förlorade tyskarna närmare 4 500 man i stupade och sårade. Finland förlorade ca. 3 000 sårade och ca. 1 000 stupade. Tyskarna lämnade stora mängder ammunition och annan krigsmaterial efter sig. Under röjningsarbetena av denna krigsmateriel, som pågick i flera år, omkom närmare 100 finländare. Tyskarna tillämpade den brända jordens taktik och åsamkade stor ödeläggelse av bebyggelsen och stort lidande för befolkningen i finska Lappland. Omkring 18 000 byggnader sprängdes eller antändes. Långt över 700 broar sprängdes av de retirerande tyskarna. Det var ett märkligt krig därför att finländarna tvingades föra krig mot de tidigare tyska vapenbröderna. I över tre år hade de kämpat sida vid sida och aldrig tänkt sig att krigslyckan skulle vända sig så att de skulle bli tvungna att bekämpa varandra. Att den tyska armén stred mot den finländska i Lappland är det många som i dag inte ens känner till. Men det är en viktig del av Nordens historia.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.