Kommentarer om kommatering

Jag återkommer till kommateringens kraft och problem. Läsaren får nog närmast intrycket av att jag är en kommateringsnörd, vilket är helt korrekt. Det kliar i fingrarna att få ge sig på texter för att föra in kommatecken, både här och där. Särskilt där. Eftersom jag läser i varje fall ett par domar varje dag kan jag konstatera att domstolsverket har tilldelat ett alltför litet antal kommatecken till de svenska domstolarna.

Det är en skön konst att kunna kommatera, men den är också en svår konst. Smakdomarna har olika värdeuppsättningar, vilket gör att det är fullt möjligt att hävda att man själv har rätt och kritikerna har fel. Animerade samtal behöver inte vara otrevliga samtal.

Det svenska kommatecknet är inte så gammalt. Det första belagda är från 1764. Före dess användes inte några kommatecken i vårt land, men man använde ibland snedtecken (/) för att markera bisatser och mer självständiga satsdelar. Sedan välsignades vi med kommatecken, vilket underlättar införandet av inskjutna bisatser. I engelskan fick kommatecken belagda från 1582 av Richard Mukaster, vilket visade vilken tid det tog för att kommatecknen att invadera vårt land. I italienskan förekom tecknat redan 1494, två år efter upptäckten av Amerika. Fadern till kommateringen har alltid ansetts vara Aristofanes från Bysans (bibliotekarie i Alexandria), som använde sig av ett tecken i tre nivåer i skrifter från ca. 200 f. Kr.

Några som frossade i kommatecken var Strindberg och Lagerlöf (tack till båda!). I deras prosa kan man leta fram långa meningar med både fem och tio kommatecken. Några för statsrådsberedningens språkkonsulter att ägna sig åt under kafferasterna. Ett fint exempel på herrgårdsinspirerad kommatering är Selma Lagerlöfs bok Bannlyst från 1918.

Kommatering kan, om det det vill sig riktigt illa, leda till provocerat våld. Eller är det oprovocerat? Bland språkvetare cirkulerar följande berättelse: En panda kom en gång in på en bar i Melbourne. Pandan beställde en smörgås, åt upp den och tog fram en rejäl revolver och sköt två skott i taket. Därefter gick han ut från baren. Barägaren rusade efter honom och frågade varför han betett sig så där märkligt. Pandan tog då fram en uselt kommaterad handbok över olika djurarter och sa ”Jag är en panda”. Sedan sa han till barägaren att denne skulle läsa i handboken vad det stod om pandors beteenden. Barägaren läste: ”Panda. Largs black-and-white bear-like animal, native to China. Eats, shoots and leaves”. En kort, men fullödig beskrivning av pandors uppträdande. De ”äter, skjuter och går iväg”. Hade inte det där förargliga kommat efter ”Eats” funnits där hade meningen ju endast betytt ”Äter skott och blad”, vilket vi allmänt tycker att pandor ska ägna sig åt.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.