Karl Marx som antisemit

Trots att Karl Marx själv kom från en genuint judisk släkt (på både fädernet och mödernet fanns många rabbiner), finns det ett antal exempel på att han gav uttryck för rent antisemitiska åsikter. Dessutom uttryckte han sig mycket grovt med judar i allmänhet. På mödernet hade hans förfäder fortlöpande varit nederländska rabbiner i över 150 år. På faderns sida var den religiösa traditionen om möjligt ännu starkare. I åtminstone tre sekel hade hand förfäder på den sidan varit rabbiner i flera länder såsom Polen, Italien och Tyskland. Flera av dem hade också varit högs ansedda vetenskapsmän. Under flera generationer hade rabbinerna i Trier i Rhenprovinsen varit släktingar till Marx. Han föddes i Trier och en farbror till honom var då rabbin i staden. Marx egen far var dock tydligen inte särskilt religiös. Han var framstående advokat tycks ha haft en allmän panteistisk livsåskådning. Fadern varande dock alltid sina barn för ateismens fördärv. Det väckte förvåning i omgivningen när fadern, kort efter att han gift sig, konverterade till kristendomen och ändrade sitt namn från Herschel till Heinrich, Märkligt nog gick han inte över till katolicismen utan till den protestantiska kyrkan. Katolicismen var och är stark i Trier och i Rhenlandet. En förklaring till att han ändå sökte sig till den protestantiska kyrkan kan ha varit att han var en stor beundrare av Preussen och att Rhenlandet året tidigare hade införlivats med Preussen. Kanske tog fadern även hänsyn till att hans framtida barn skulle kunna få det lättare som kristna än som judar. Karl Marx fick därför inte någon egentlig religiös uppfostran och han förefaller inte umgåtts med judiska ungdomar under uppväxtåren. Det finns skildringar om att en av de personer som gjorde djupt intryck på honom var hans blivande svärfar, som var en verklig aristokrat och en tid ingick i den preussiska regeringen. Under studieåren hade Marx inte heller särskilt många judiska studiekamrater, dock var han nära bekant med Heinrich Heinie och även den förste sionisten Moses Hess – samt även med den tyska socialdemokraten Ferdinand Lasalle. Den senare hyste stor respekt för Marx lärdom och dennes teorier. Under årens lopp ställde han upp för Marx många gånger på olika sätt. Lasalle lånade honom pengar, ordnade med förläggare i Tyskland och bjöd honom att tidvis bo hos hemma hos honom. Även om Lasalle understödde Marx var han ändock ofta kritisk mot en hel del i dennes idéer och teorier. Under åren hade Marx få vänner under någon längre tid – de närmaste var Engels och Lasalle. Men det kom till en brytning även med Lasalle, som lånat pengar till Marx och därefter uttryckt missnöje över det nonchalanta sätt som Marx skötte eller misskötte lånet. Marx å sin sida var upprörd över att han fått veta att Lasalle förlorat 5 000 thaler på en olycklig affärsspekulation. Marx menade att det var ett belopp som han borde ha fått låna och disponera över. Marx skrev till Lasalle och förlöjligade några av hans åsikter och även han ”glupska ätande och obändiga brunst”. Han kallade även Lasalle för en ”judisk nigger” och försökte på ett förvirrat sätt argumentera för att Lasalle skulle ha ”negerblod” i sina ådror. Eftersom Lasalle tydligen krävde att Marx skulle betala tillbaka erhållna lån skrev Marx i ett brev till en annan person detta om Lasalle: ”Karlns efterhängsenhet är även niggermässig”. Lasalle avbröt förstås alla kontakter med den brevskrivande Marx. Två år senare avled Lasalle. I ett brev till Engels beklagade Marx visserligen dödsfallet, men mest var han orolig över hur han skulle kunna förhindra att hans brev till Lasalle publicerades. Dessutom var han bekymrad över vem som skulle ta över ledarskapet för de radikala socialisterna i Tyskland.

Även på många andra ställen i hans skrifter och i hans korrespondens finns åtskilliga antisemitiska formuleringar. Några år före sin död skrev han i ett brev till Engels från en semesterort: ”Ramsgate är fullt av loppor och judar”. Det tycks vara så att både Engels och Marx hyste betydande förakt för judar och det judiska folket. Vid en tid pågick en mer omfattande diskussion i Tyskland om Preussen borde införliva en stor del av Polen, eftersom det redan bodde så många tyskar där. Både Marx och Engels försökte sig på att med hjälp av olika matematiska beräkningar åskådliggöra hur många tyskar som fanns bosatta i det polska området. Vid diskussionerna om dessa beräkningar som figurerade blev de båda upprörda över att en del personer ville räkna in de judiska befolkningen i Polen såsom tyskar. De menade att det inte var berättigat att göra det bara för att de var tysktalande ”trots att dessa, den smutsigaste av alla raser, varken i sin dialekt eller i sin härstamning, men möjligen genom sitt ohämmade profitbegär kunde räkna med släktskap med Frankfurt.

I en lång artikel i tidskriften ”Deutsch-Französische Jahbücher”, som han själv redigerade, utvecklade han sin syn på judar. Artikeln hade rubriken ”Om judefrågan”. Eftersom det uppstod motsättningar mellan Marx och medredaktören, som även var finansiär, kom det endast ut ett nummer av den påbörjade tidskriften. Artikeln var egentligen utformad som en recension av Bruno Bauers skrifter om samhällets, samt även författarens, krav på att judarna skulle sträva efter att emanciperas i det stora samhället. Marx hade tidigare hunnit att bli osams även med Bruno Bauer. I artikeln ville Marx inte acceptera att judarnas situation skulle förstås utifrån innehållet i den judiska religionen utan i stället måste hämta sin förklaring i ”judarnas natur”, vilket inte alls överensstämmer med vad han senare kom att skriva. Hans tes var ju att teorier och ideologier alltid endast är överbyggnader på de faktiskt rådande ekonomiska förhållandena. I artikeln skrev han: ”Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion, utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden”. Artikeln översattes till svenska först på 1950-talet, vilket möjligen har sin förklaring i hur Marx formulerade sig i artikeln och vilke uppfattning han torgförde.

I artikeln förklarade Marx följande på frågan hur man ska finna judens sanna väsen: ”Vår är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan! Vilken är judens världsliga kall? Schackrandet! Vilken är hans världsliga Gud? Pengarna! Judens monoteism är därför i verkligeheten de otaliga behovens polyteism, en polyteism som t o m gör toaletten till ett objekt för den gudomliga lagen. Judarnas Gud har sekulariserats, han har blivit en Gud för denna världen. Myntet är judens verklige Gud. Hans himmelske Gud är bara ett nödmynt. En organisation av samhället, som skulle upphäva förutsättningarna för schackrandet… skulle göra juden omöjlig…”

Av det som Marx skrev framgår tydligt att denne inte bar vände sig mot den judiska religion utan var verkligt kritisk mot juden, som både en social och en verklig företeelse. Man får leta efter förklaringar till att Marx förhöll sig så kritisk både till den judiska religionen som till sin egen kulturtradition som jude. Ett stort antal förfäder hade ju varit rabbiner. Det har i marxforskningen varit svårt att förklara hans inställning om man inte helt enkelt ska hänvisa till en grandios fadersrevolt.

Sarte gav ut en lite skrift benämnd ”Reflexions sur la question juive”. Den fråga som han där intresserade Sartre var hur det kan komma sig att en jude kan vara en mycket aktiv antisemit. Satre skrev ”han är antisemit för att bryta alla förbindelser med den judiska samfälligheten, och icke desto mindre återfinner han denna i djupet av sin själ, ty han känner i sitt kött de förödmjukelser som antisemiterna låter de andra judarna undergå.”

Sartres förklaring framstår inte som någon förklaring till Marx´ kritik av judar och den judiska kulturen. Marx umgicks inte i någon högre grad med andra judar och framför allt kände han inte till förhållandena bland utsatta judar som fått uppleva långtgående förakt och pogromer. En förklaring kan dock vara att han noterat att många judar tog klart avstånd från den ideologi som fick sin teoretiska bas i hans egna skrifter. Något av detta kanske framskymtar i artikeln ”Om judefrågan”, i vilken han ändock ansluter sig till Bauers påstående att judarna, som var knappt tolererade i exempelvis Wien, ändock genom sin penningmakt och goda kunskaper samt bildning, erhöll höga poster i staten Österrike-Ungern. Marx instämde i Bauers uttalande ”att judarna genom sin penningmakt behärskade hela den europeiska framtiden”. Marxismen kom ju senare, i form av marxism-leninismen, att blir statsideologi i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och Kuba. I dessa länder tog man aldrig avstånd från den judefientlighet som uppenbarligen fanns i vissa av Karl Marx skrifter.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.