Vladimir Lenin i Stockholm

Det har skrivit kilometervis med text om Lenin, man mycket av det har färgat av den hjälteroll som han fick i den sovjetiska propagandan ända fram till 1991. Under sovjettiden censurerade man sådant som Lenin som inte passade in i den glorifierade bilden av honom som revolutionens egen halvgud. I själva verket var naturligtvis Vladimir Lenin en högst vanlig människa, om ändock en av ovanligt slag. Olika skildrare är överens om hans intelligens liksom om en hel del av hans skröpligheter.

Som bekant avled Lenin endast 54 år gammal i höggradig arteriskleros (åderförkalkning). Under en stor del av sitt vuxna liv led han av svår migrän, sömnlöshet och katarrer. Efter hans död tog man noga hand om hans kropp, särskilt då hans revolutionära hjärna. När hjärnan dissekerades fann man inte något anmärkningsvärt, förutom att hjärnans artärer i hög grad ”var angripna av allmän arterioskleros”. Det den svenske professorn och den framstående hjärnforskaren Salomon Henschen som svarade för den slutsatsen. Denne tillhörde nämligen den grupp av utländska hjärnspecialister från hela Europa som kallades till Moskva för att undersöka Lenin 1922 – 1923, då denne drabbats av en ett antal slaganfall. Solomon Henschen var också med om obducerade Lenins hjärna 1924. Senare har han berättat att de ryska kommunistledarna var väldigt angelägna om att hjärnan skulle bevaras så intakt som möjligt och endast hanteras av den tidens främsta experter. Den som ansågs vara världens främste expert på området var den tyske professorn Vogt. Men det var naturligtvis omöjligt att tillåta att hjärnan ens i små delar fördes utomlands. Därför inrättades ett särskilt institut i Moskva med som främsta uppgift att bedriva fortsatt forskning på Lenins bevarade hjärna. Den förvarades i varje fall inledningsvis i formalin och professor Vogt fick resa till Moskva upprepade gånger genomföra sina undersökningar i mikroskop. Hjärnan strimlades i 30 000 delar för att möjliggöra noggrann mikroskopering. Det institut som då inrättades finns fortfarande kvar och ligger på Obuchgränd i Moskva. För övrigt finns där även hjärnorna efter ett antal andra berömda män. Där finns hjärnorna efter poeten Vladimor Majakovskij, Josef Stalin och forskaren Andrej Sacharov. Trots all forskning på Lenins hjärna kom man inte fram till annat än att den var normalstor och normal på alla sätt förutom att artärer var förkalkade.

Lenin hade i sitt testamente uttryckligen föreskrivet att han skulle begravas jämte sin älskade moder i Petrograd (senare Leningrad). De ledande kommunistledarna, särskilt Stalin,  ansåg dock att Lenins kropp skulle balsameras och bevaras för att på så att bidraga till att befästa minnet av revolutionen. Idén till detta inspirerades i hög grad av upptäckten 1922 av Tut-Ankh-Amons balsamerade mumie i Egypten. Vilka substanser som igår i balsameringsvätskan är fortfarande en bevarad hemlighet.

De sista ord som Lenin uttalade på sin dödsbädd var: ”Duktig hund”.

Att Lenin avled så ung som 54 år kan ha sin förklaring i ärftliga faktor, Hans egen far dog av samma sjukdom 55 år gammal. Han far, Ilja Uljanov, var son till en livegen bonde som gamla dagar gift sig med en ung kalmuckflicka som varken kunde läsa eller skriva. Man har försökt förklara Lenins något säregna lätt asiatiska ansiktsdrag med att hans farmor var en kalmuckkvinna. Kalmucker är ett mongoliskt folkslag. Lenin hade nämligen en aning sneda ögon och tämligen höga kindben.

Trots att Lenins far kom från mycket enkla förhållanden lyckades han göra en strålande akademisk karriär som förde honom ända fram till befattningen som skolinspektör över hela Simbirskguvernementet. I tsarryssland fanns en mycket strikt och komplicerad social rangskala. Den framstående tjänst som Lenins far hade var rangmässigt jämställd med en generalmajor och innenbar att fadern hade adlig ställning, vilket dock inte var en bördstitel. Lenin var alltså inte själv adelsman, trots att hans far var det. Lenin var 16 år när fadern dog.

Lenins far var en mycket god administratör som med stor energi byggde ut skolsystemet i hela guvernementet, vilket till och med uppmärksammades och uppskattades av den efter rysa mått progressive tsaren Aleksander II. Efterträdaren, tsar Aleksander III, var dock framstegsfientlig och betraktade all modernisering av skolväsendet med högsta grad av misstänksamhet. Han såg all bredare folkbildning som ett hot mot det ryska enväldet. Något år före sin död fick Lenins far besked att han skulle tvingas avgår i förtidspension, vilket gjorde honom djupt deprimerad. Det har spekulerats i om detta bidrog till hans förtida död.

Lenins äldre bror Aleksander greps ett år efter faderns död anklagad för delaktighet i planer på ett attentat mot tsar Aleksander III. Något attentatsförsök gjorde dock aldrig, men Lenins bror dömdes till döden och hängdes. Lenin var då själv bara 17 år gammal. I många skildringar har man menat att avrättningen av brodern var den konkreta anledningen till att Lenin resten av sitt liv drevs av en stor målmedvetenheten den revolutionära kampen.

Lenins mor, Maria Aleksandrovna, var en mycket bildad och kultiverad kvinna, som var dotter till en tyskättad rysk läkare. På moderns sida fanns anfäder från Sverige. Marias mormor hette Anna Beata Östedt, vilken var född i S:t Petersburg i en guldsmedsfamilj som utvandrat från Uppsala. Familjen hade i Uppsala bott i ett hus som vid den tiden låg i centrala Uppsala på den plats som nu utgör Fyristorg. Enligt allt man vet och vad som framgår av tillgänglig brevväxling, hade Lenin hela sitt liv att varmt förhållande till sin mor. Han hade fött åtta barn, varav tre söner. En av dessa hade avrättats och en hade som revolutionär tvingats uppehålla sig i utomlands i många år. Modern besökte Lenin två gånger under hans långa utlandsvistelse. En gång reste hon till Frankrike för att besöka honom och den andra gången till Stockholm. Sista gången de såg varandra var den 25 september 1910. Lenin stod då på Skeppsbron och vinkade av sin mor och syster Maria när de efter några dagars besök i Stockholm med Finlandsbåten på sin resa till S:t Petersburg. De hade besökt Stockholm för att träffa honom. För att de skulle ha det bekvämt och ostört hade Lenin för en kortare tid hyrt en våning på Kaptensgatan 17 på Östermalm. Där träffade han inte endast sin mor och syster utan även ett antal aktiva svenska kommunister. Det gjorde han alla de sex gånger som han besökte Stockholm. Staden var då närmast ett tillhåll för ryska yrkesrevolutionärer, som svenska polisen försökte hålla vakande ögon på. Revolutionärerna ansåg för övrigt att den svenska polisen var rätt oförargelig och att polisen inte störde deras verksamhet.

För att undvika upptäckt använde sig Lenin av många täcknamn, Ett var ju namnet Lenin, som han hittade på efter namnet på floden Lena. Men under sitt långa revolutionära liv använde han sig av uppemot 160 olika täcknamn. Namnet Lenin började han mera regelbundet använda från 1902 eller 1903. När han besökte Stockholm kallade han sig vid något tillfälle Ivan Fedorovitj Petrov.

När Lenin 1906 anlände till Stockholm med ångfartyget Bore I från Finland förhördes han noga av detektivkonstapeln Adolfsson på ordet av stadsfiskalen Lars Stendahl. Adolfssons tjänstetitel var verkligen detektivkonstapel. Lenin fick komma in i landet och polisen lär aldrig ha funnit något skriftlige revolutionärt material hos Lenin och hans följeslagare. De trycksaker som ändå hade förts in i landet och förvarades i Stockholm fanns gömde i några garderober i Folkets hus på Barnhusgatan. En annan gömma med trycksaker finns i de innersta bokhyllorna hos antikvariatet Björk & Börjesson, som då var beläget på Drottninggatan. Denne Börjesson var nämligen i hemlighet hängiven ungsocialist. Inget av detta hittades av polisen. En viktig uppgift för på polisen var naturligtvis också att hålla ett antal vakande ögon på revolutionärerna förehavanden när de vid ett antal tillfällen samlades för olika slag av möten i Stockholm. Men polisen fick uppenbarligen aldrig klart för sig vilken kryddstark samling revolutionärer som 1906 hade inkvarterat sig på bland annat Clara Larssons hotell på Birger Jarlsgatan. Några ingripanden gjorde heller aldrig. Där på hotellet nämligen samlats hela den ryska revolutionära rörelsens elit. Där fanns två blivande sovjetiska presidenter, två blivande sovjetiska partichefer, fem blivande sovjetiska ministrar, tre blivande sovjetiska överbefälhavare och en blivande chef för den sovjetiska säkerhetstjänsten. Bland de som samlats i Stockholm fanns även Josef Stalin, till vilken dock bokats ett rum på det lilla hotellet Bristol på Klara Östra Kyrkogata 5. Det var ett av stadens sämre hotell som hade rykte om sig att vara ett ”nattpartihotell”. Hela grupen ryska revolutionärer uppgick till omkring 90 personer. Både Stalin och ytterligare 77 andra i gruppen förhördes noga av polisen medan 12 andra aldrig förhördes. Det gjordes anteckningar om deras utseende och de fick lämna fingeravtryck, dock har man aldrig kunnat finna Stalins fingeravtryck i polisens arkiv. Polisen använde sig av tolk vid förhöret med Stalin eftersom han endast talade ryska och georgiska. Stalin uppgav inte sitt rätta namn (Josef Dzjugasjivij) för polisen utan kallade sig i ställer för Ivan Vissarionovitj. Han ljög också när det gällde fördelseort. Detta vilsledande av revolutionärerna var för att inte den ryska hemliga polisen skulle kunna få information om dem. Den svenska polisen fruktade de inte, men däremot att information skulle lämnas till tsarens polis (ochrana). På polisens fråga om yrke uppgav han att han var journalist på tidningen Demokratiska Konstitutia. Någon sådan tidning fanns förstås inte och det påhittade namnet så underligt att man måste undra om Stalin skämtade. Namnet borde rimligen även hos den slumrande polisen väckt viss uppmärksamhet.

Revoltionärernas kongress pågicki två veckor 1906 och ägde rum på Folkets hus. Under dessa två veckor hölls 26 sammanträden. Stalin själv framträdde bara vid tre tillfällen och hans tal uppmärksammandes knappast alls. Kongressen hade för övrigt inletts med välkomsttal av Hjalmar Branting. När kongressen avslutades efter två veckor meddelade Branting att de svenska socialdemokraterna skulle stå för lokalhyran. Ryssarna betecknade sig vid denna tid själva som socialdemokrater och det var faktiskt under den partibeteckningen som bolsjevikerna tog makten i Ryssland i oktober 1917. Partinamnet ”kommunisterna” antog man något senare.

Med på kongressen i Stockholm var även Lenins hustru Nadezjda Krupskaja. Även hon var yrkesrevolutionär, mycke intelligent och välutbildad. Hon och Vladimir Uljanov samarbetade i alla sina revolutionära uppdrag, men någon intim värme mellan dem kunde omgivningen aldrig förmärka. Några barn fick de inte. Däremot visar brevväxling och samtida vittnen att Lenin var förälskad i en annan kvinna i sitt liv, Inessa Armand. Hon hon kan sägas ha varit yrkesrevolutionär. Inessa Armand var frånskild fembarnsmor av skottskt-franskt ursprung. Hon hade i tur och ordning var gift med två söner till den ryske textilmagnaten och mångmiljonären Jevgenij Armand. Lenin älskade klassik musik och Inessa var musikbegåvad och spelade själv piano. De två hade ett mångårigt kärleksförhållande som hans hustru kände till och hade accepterat. Tidvis bodde de tre tillsammans. Men det var troligen inte fråga om något ménage a trois. I det revolutionära arbete bidrog Inessa med sina mycket goda och omfattande språkkunskaper. Lenin själv behärskade myck väl tyska språket, men kunde mycket lite engelska och franska.

När Lenin var i Stockholm 1907 firade han nyårsafton tillsammans med socialistagitatorn Hinke Berggren och den sedermera välkände svenske advokaten Hugo Lindberg (senare gift med statsrådet Karin Koch). De firade nyårsaftonen i Hinke Berggrens ungkarlslya på Vanadisvägen 15 (huset är rivet). Från översta våningen hade nyårsfirarna utsikt över Hagaparken. D å herrarna styrkta av god drycker stod vid fönstret började Hinke Berggren sjunga ”Fjäril´n vingad syns på Haga”. Senare har denne berättat att sången gjorde intryck på Lenin att han ville ha texten översatt till tyska.

Det finns en mängd propagandistiska målningar som visar Lenin när han som agitator talar under revolutionsdagarna i S:t Petersburg. Konstnärerna har försökt återge hans intensiva blick och hans typiska hakskägg. Det senare är dock helt fel återgivet. Vid den tiden var Lenin nämligen helt slätrakad och tidvis bar han även peruk för att undvika regeringen Kerenskijs säkerhetstjänst. Kerenskij var en ung socialdemokratisk advokat som hade blivit regeringschef i den första regeringen efter tsarens abdikation. Den ryska revolutionen var egentligen en palatskupp i vilken bolsjevikerna tog makten från den av Kerenskij ledda provisoriska regeringen som var provisorisk i den meningen att den skulle utöva regeringsmakten fram till de planerade allmänna valen. Kommunisterna insåg dock att de inte skulle kunna räkna med framgång i sådana val och gjorde därför en palatskupp. 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.